Jag har alltid mycket funderingar, alltid många ifrågasättanden som skapar frustration, kanske inte alltid mest hos mig utan hos andra, och jag vet det, men samtidigt finns det få saker i vardagen som upprör mig mer än människor med åsikter men som aldrig säger något, som gnäller till sina nära, men man kommer ingenstans i livet om man bara gnäller, och här kommer det som jag nog ändå finner lite lustigt, för jag blir ofta ifrågasatt, vad jag får ut av att trampa på tår, vara rättfram osv, och jag kan absolut vara det med finess om än inte alltid, men det kan också komma från personer som utåt påpekar detta, men som senare kan skicka mig små privata meddelanden om hur de egentligen håller med. Vad hände där undrar jag, varför i hela friden håller man då inte bara tyst helt och hållet, att stå upp för sina åsikter är vad jag tycker alla bör göra, men kan man inte det, gör då inte motsatt. Eller är det så viktigt att vara omtyckt, att vara accepterad av alla?
Jag vet väl vart jag har de människor som för mig är betydelsefulla, och jag har inga som helst problem med att andra inte uppskattar eller ens gillar mig, ogillar även, det är inte det som gör mig arg, det är överallt där människor inte kan stå för sina åsikter, värderingar, människor som utger sig för något de inte är eller står för.
Så vet ni, bara sådär - välkomna att tycka och tänka om mig, men håll det relevant.
Och jag kommer inte sluta tycka och tänka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar