sömn

Vi kom hem med Vincent första gången från sjukhuset när han var 3 veckor, vi sov i vårt sovrum första gången alla 3 när han var ca 2,5 månad, hur vi gjorde innan, ja.. jag kunde inte när vi väl kom hem gå in i sovrummet, nästan alls, vi bäddade upp V på divanen på soffan, och sedan jag och P skavfötters. Vi sov knappt alls, men där kunde vi iallafall slumra litegrann.
Vi åkte jojo in och ut från sjukhuset fram tills glenn operationen, vi var knappt hemma alls, och det fick bli som det blev, bara han sov bra.
När vi väl kom hem efter glenn fick vi bra rutiner, han sov i egen säng, men när han var 1 år vände massor, knepigt, då hade vi ändå haft det förhållandevis lugnt ett tag innan, men då började han med napp, han slutade sova i egen säng, och hans mardörmmar och nattskräck i verklig tappning tog form.
Sedan dess har han sovit hos oss, med nalle, med bolltäckte, alltid, alltid, och så fick han en lillasyster, hon sov gladeligen i egen säng tills hon började förstå att hennes storebror inte gjorde det, då kom hon med, och jag vet att det finns lika många åsikter om hur barn sover bäst som det finns föräldrar, men här har ni min,
 barn behöver närhet, vissa mer än andra, men alla barn behöver närhet, vi är inte skapta för att från nyfödd ligga i skilda sovrum, vi är flockdjur med stort behov av varandra, och uppriktigt, att barn ska sova i eget rum, absolut inte hos sina föräldrar, det är en attityd jag känner går hand i hand med min känsla att allt för många anpassar inte sina liv till barnen när de kommer, barnen får anpassa sig, har skrivit om detta förr, och ja, skaffar man barn, nej, man ska inte ge upp sig själv, men livet förändras, och jag tycker barn ska få vara där de är tryggast.
 Vilket jag inte känner är ifrån sina föräldrar, eller vem det nu är som är närmast.
Att lägga mitt barn i en säng i ett annat rum, säga godnatt, stänga dörren och gå, det är långt borta, och lägger vi då till det fenomen som inte alls är ovanligt, barnet vill inte, då tycker jag man ska ställa sig frågan varför barnet inte vill, ska det behöva gråta sig till sömns, och för vems skull är det? Inte barnets, och jag säger inte att barnen måste sova i samma säng, men många barn behöver vara i samma rum, men det är klart, sovrummet som är mammans och pappans, det är ju deras.. eller?
Äh, det ni inte vill göra i samma rum som era barn sover i får ni väl hitta andra ställen göra på då, fantasi ska vara bra för det livet med har jag hört ...

Visst finns det säkert barn som utan problem och protester trivs bra i eget rum, och från olika åldrar, men det är just det, när barnet uppenbarligen inte gör det, vilket det inte gör när det gråter efter sin trygghet, då går jag igång. " dom lär sig, dom vänjer sig" varför i hela friden vill man vänja sitt barn vid det, jo, för att man som förälder ska få sitt utrymme, sin fríhet, men jag tycker fortfarande det är att inte sätta barnets behov i första hand, det finns metoder jag skulle vilja kalla ren barnmisshandel också. men nu fattar ni min poäng.
Mina barn sover där de är tryggast, utan att det är något de tvingast lära sig, eller vänja sig vid. Hos mig och deras pappa.

Men nu har vi ett problem, vi har i omgångar testat om barnen kan tänka sig sova i egen säng i vårat rum, och J gör det, men vill vara där storebror är, för han vill inte, resultatet, de sover hos oss fortfarande, eller.. njae
Idag inkom ett stycke ny säng till V, dags igen, mer bestämt denna gången, och anledningen till att jag vill ha barnen ur min säng är enbart att ingen av oss 4 som knör i vår 1,80 säng sover bra, det sparkas, brötas, vaknas, ont i varenda del av kroppen på morgonen, och ingen gynnas av trötta och griniga oss.. därför
Och bäddade med favvo bamse, stolt kille som berättade att inatt skulle han minsann sova där, där i sin egna säng, den var ju så fin! Och jadå, vid läggningen inget i början, barnen kröp ner i sina sängar, en liten stund senare började det brötas runt från tornadon J, hon har en liten tendens vända hela sovrummet upp och ner innan hon somnar, så också ikväll, medans V insåg att i den här fina nya sängen, där får ju inte mamman plats, attans, och ville inte längre ligga där, men med mamman brevid, nynnandes, klappandes, till slut halvsittandes på kanten, ja då somnade han, lugnt och tryggt, med mammans kudde!
Hur det kommer hålla är nästa steg, för fortfarande är det upp på nätterna med blöjbyte och välling, minst en gång, oftast två, inte sällan tre.. och om han tycker det är okej vakna och somna om, det tror jag inte förrän jag sett det.

Men där är vi idag, och det känns ändå bra, för jag vet att jag är där, när han vaknar i panik, så är jag där, för det gör han, och det gör han när han redan ligger inslingrad i min famn med. Men det känns bra, två små troll sussar sött i egna sängar och för första gången på drygt 2 år ´är vår säng barnfri på natten.. Kanske, bara kanske, har jag inte fått nya blåmärken imorgon.