tänk om

Tänk om , tänk om.. tänk om...jag kan inte tillåta mig själv tänka tänk om, för gör jag det blir allting väldigt mycket tyngre, och faktum är att det mesta kan jag inte längre påverka, inte de saker som är styrande i mitt liv. Så därför måste jag tappa bort tänk om,
Men idag kom det ikapp mig ibland, letade upp mig och sabbade det lilla uns av energi som fanns kvar.
Vi åkte ju till sjukhuset, sjukgymnasten finns inte så mycket att säga om mer än att det är fel instans, hab borde in , men både ssk och sjukgymnasten suckade tungt åt hab´s syn på hjärtebarnens behov, enligt hab måste det föreligga ytterliggare besvär som anses bestående, men mina inblandade ska under våren se över vad de kan göra för att underlätta för V på tex fsk, och då till ev hjälpmedel. När vi var klara hos sjukgymnasten, dags för ansträgningspoxen då och kontakt ssk, och där sprang vi i korridoren, poxen på fingret, hej och hå, jagade jag och V kontakt ssk, vi var monster, ljud och grimaser ingick och samtlig personal på bm fick lunchunderhållning... det  krävdes mycket mamma monster och en superengagerad ssk, för han ville först inte springa alls, sedan sprang han, och poxen höll sig iaf från 90 och upp till 92, steg upp till 95 rätt okej i tid efter, men det som var tydligast, som vården nu äntligen, ja det blir äntligen eftersom jag sagt det länge men de bara haft mitt ord, fick se hur han svettas, blir vrålvarm och hur han flåsar, han börjar ju flåsa direkt, det handlar inte om att han kan springa lite, eller härja och leka en liten stund, han börjar direkt.. men egentligen gav väl dagen ingenting, för nu har alla hjärtundersökningar gjorts, och en hel jävla massa annat med, och ingen förklaring finns, mer än den jag inte vill ta till mig, att vi får vänja oss vid tanken att han mår så här, med toppar och djupare dalar vid infektioner tex, men om han nu inte har en infektion nu, när han är som sämst, ska vi då räkna med att han blir ännu sämre?
Jag orkar inte dra alla detaljer, men i vår ska det sättas ihop ett riktigt, och mycket efterlängtat team, med dietist, psykolog, sjukgymnast, läkare, kontaks ssk, just så som det sig bör. Och ihop ska de, vi försöka hitta vägar för att kunna hjälpa min lilla kille. Jag hoppas han blir bättre, men jag ska ju inte räkna med det, och när det trillar in på riktigt att vi snart kanske behöver se på rullstol eller permobil för att hjälpa honom, då gör det ont, och jag sa det till vår ssk idag att nästa läkare jag hör säga " jaa, han/hon kommer inte springa maraton men kommer må bra och fungera som vilket barn som helst" den läkaren får en snyting. Hon kunde väl inte mer än att hålla med mig.. och innan vi gjorde poxen, när vi väntade kom en annan av våra sköterskor förbi och pratade lite, de flesta där känner oss ju väl, och nu var det massa frågor för hon hade tänkt så mycket på V, och hur allt går..
Så .. ah, faan, det är riktigt tungt idag, jag mäktar med så länge jag slipper se verkligheten i vitögat, jag har hela tiden ändå kunnat förtränga och hitta massor av förklaringar som måhända är helt osannolika, men som jag kan trösta mig med, men jag kommer inte på fler, det är slut, och jag börjar ge upp att någon av mina förklaringar ändå skulle kunna stämma, kanske ett förstadie , till att acceptera att det är såhär, men jag kan inte förstå hur det här kan kallas värdigt.

Därav tänk om, för på hemvägen brast det, V somnade, och där sitter jag, tänk om lastbilen aldrig kört på mig, hade han varit frisk då?, tänk om han varit frisk, hur skulle livet se ut då? Det skulle vara något annat, med människor kvar som försvunnit, kanske lika bra iofs, med ett socialare liv, hästarna, resorna vi skulle göra. Jobbat kanske jag hade kunnat göra, det hade varit trevligt, men tänk också saker som tänk om det inte går vägen, tänk om det är min son som vaknar av en massiv hjärtinfarkt och går bort i min famn, tänk om han bara faller ihop på fsk och jag inte ens är där, tänk om..tänk om tänk om...

Jag är fullständigt dränerad, och behöver kraft. För tänk om är ifatt mig för tillfället och jag behöver ett jetplan för att undkomma denna gången tror jag.