Julen är förbi, granen är nedpackad igen, vardagen närmar sig med stormsteg och livet bara tickar vidare. Det är skönt.
2014 blev ett omtumlande år, en riktigt skumpig avfart på vägen genom livet. Jag vet inte varken om jag kan, bör eller är redo för att sammanfatta året egentligen men reflektion är svårt att undvika.
Jag står stadigt på egna ben och gör något alldeles för mig och mina småtrolls skull, och jag tycker om det. Mycket. För några år sedan trodde jag att aldrig att jag skulle klara av att studera vidare, självförtroendet och insikten var inte bara fel, den var körd i botten. Men jag kan, och jag är mer än kapabel att lyckas med det jag åtar mig. Jag kan ju. Det vet jag, ibland behöver man visst bara bli påmind om det.
Barnen har även dom haft ett omtumlande år med separation och allt vad det inneburit, men dom landar allt mer i tillvaron även dom. Och jag ser dom utvecklas, åt rätt håll. Sjukhusbesöken har inte alls duggat särskilt tätt och samtidigt som det är skrämmande så är det också skönt.
Barnen har större planer för sin mamma än mamman har själv, jag tänker låta livet rulla på och då kommer saker falla på plats.
Vi mår bra nu.
Det där med lycka är intressant. Jag fick frågan för ett tag sedan om jag var lycklig.
Ibland. Ibland är jag lycklig. Men det innebär inte att jag är olycklig däremellan.
Och med handen på hjärtat- vem går runt och är lycklig hela tiden?
Jag blir dock i omgångar glad över att jag inte har en närhet till att vara olycklig. Ledsen, nedstämd och riktigt tung i sinnet en stund här och där kan jag vara men känslan av att vara olycklig som det betyder för mig, det är jag inte.
Så ännu ett löftesbefriat år ligger framför oss, det finns massor av tankar och idéer jag vill verkställa, som jag behöver och småtrollen med, det finns hur många mål och förhoppningar som helst men ju mer tiden går, ju säkrare på att saker faller på plats av sig självt blir jag. Att jag sedan allra helst skulle vilja styra rubbet själv. Ha full kontroll över mig och mitt. Det betyder inte att allt blir dåligt annars, det bara utmanar mig lite. Därför lovar jag ingenting.
På många sätt har året som gått utmanat mig så det borde räcka för tid och evighet. Livet är inte klart med att utmana mig, det är jag övertygad om, men nu är jag redo. Bring it on och jag tänker slå tillbaka med full kraft. Som jag alltid gör, nu gör jag det med tyngd bakom. För även om jag vill pausa mina utmaningar, skrika åt gudarna att lägga av, att hitta någon annan att jävlas med, så vet jag att livet har bara börjat. Så jag garderar upp.
Önskar er alla ett skönt 2015. Önskar mig själv detsamma.
6 ÅR
KALASTAJM för mina små då skrutten idag blev hela 6 stora små år.
Underbara lilla knasiga skrutten har räknat dagarna länge nu och idag blev det äntligen kalas. De han önskade komma kom. lek, mys,ballonger, paket, kärlek och tårta- då är dagen gjord.
Tårtan ja..haha en önskan om choklad, godis, Blixten och diverse fyllningar anlände förra veckan från en mycket beslutsam liten gosse och med dessa direktiv satte mamman "glatt" igång.
Måste erkänna att jag tycker det är skitkul att baka, eller skapa framförallt. Även om sockerpasta är tusen gånger enklare så smakar det skit enligt alla i detta hem så marsipanmeck fick det bli!
gelésmultron kan vara det godaste på länge förövrigt!!!
Dagen har varit toppen även om jag hinner känna min annars mycket låga ångestnivå gå i taket när det blir mycket barn och tjo och tjim. Ja hela 4 barn... men dom kan låta som betydligt fler..
När skrutten nu äntligen somnat efter legopyssel, sockerkick och tusen funderingar kring vad som händer nu..han är ju 6 år nu så "mamma jag ska börja skolan snart jue..."
Det betyder ny skola, nya lokaler, nya kompisar och ny personal, men för skrutten innebär det väldigt lite glädje, väldigt lite positiva förväntningar. Trots att jag lagt fram det sådär lagom och enkelt, positivt och okomplicerat så finns det ingenting som heter okomplicerat i skruttens värld. Jag fick helt enkelt dra hela skolgången för honom innan han hade ro att somna ikväll men till slut gjorde han det med ett leende.
Hans födelsedagar är inte okomplicerade för mig heller. Det är en sån massiv glädje och en sån djup sorg som samtidigt tränger igenom och skär mitt hjärta i miljoner små flisor. Går loss som en speedad motorsåg. När alla gått hem, skrutten ligger i min säng, snosande på min kudde, lillstollan som sprudlat av stolthet över sin stora storebror hela dagen däckat som ett ruffsigt lyckligt troll i sin säng, när ljusen sprider sitt mjuka sken och stillheten infinner sig- då knockas jag.
Flisorna av osynkade känslor flyger i mitt inre.
För samtidigt som jag är så lycklig att han fått vara hos mig ännu ett år är jag livrädd för om han är det nästa år. Blir han 7? Blir han 10? Blir han 15?
Vi har tiden till låns. Och om han får vara kvar- under vilka förutsättningar får han vara det?
Blir han sämre? Ska han behöva lida fysiskt?
Och för varje år som går så ökar hans självinsikt. Jag kan inte skydda honom mot allt motstånd han möter varje dag, han ser verkligheten, olikheterna och orättvisorna själv. Jag är rädd för hur han ska klara sig i skolan, med vänner, med aktiviteter. Jag är rädd för att jag kan komma att behöva utsätta honom för mer "nödvändiga" övergrepp- operationer, ingrepp...transplantation?!
För jag vet att för varje födelsedag jag får med min vackra, tokiga, fantalalastiska lilla skrutt så har ett år till passerat. Ett år närmre komplikationer. Någon dag, något år kommer tiden hinna ikapp oss. Och jag är rädd för vad det kommer innebära. För honom, för lillstollan, för mig, för oss.
Han är så som alla andra och samtidigt ingenting som någon annan.
Mina barn är mitt allt och hur svårt det än kan vara, hur slitsamt och frustrerande det än kan vara så finns det ingenting som någonsin kan jämföras med den kärlek jag känner för dom.
Men jag är rädd- för nu har han fyllt 6 år, ännu ett år utan särskilt mycket fysiskt krångel, utan operationer och med stora kliv mot nästa etapp av livet har passerat och jag vet inte om vi får ett sånt år till.
Det sägs ibland till mig att det inte finns anledning att måla Fan på väggen och att vi alla kan dö eller råka illa ut. Det är sant men det är inte jämförbart med när riskerna är verkliga. Jag önskar jag aldrig mer behöver höra någon yppa de orden till mig igen för innan man stått på sin sons 6 års dag och varit så livrädd för framtiden att det känns som att hjärtat ska slitas ur kroppen så har man ingen rätt att göra det till mig.
Jag målar inte dit honom själv heller, men jag är realist och jag vet vad han har framför sig.
Och just idag, på den finaste dagen av dom alla så känns det.
Och det gör ont.
Om lite drygt ett dygn är det 6 år sedan han flögs akut i helikopter till Göteborg. 2 dagar gammal.
Hur mycket jag än inbillar mig i förväg att smärtan och sorgen som slukade mig det året bleknat, sakta tynat bort, så påminns jag snart om att det har inte bleknat alls. Det sitter i varje del av mig. Fastetsat. men det är dessa dagar det gör sig påmint som mest- resten av året är det inbäddat i falsk trygghet.
Ljuden. Lukterna. Bilderna.
Att leka på lekplatsen, eller ta en promenad, fika vid bunkern på berget- och då höra ljudet av sirener, av helikopter. Det väcker varje sekund av skräck till liv igen. Han undrar varför jag helt plötsligt bara kramar honom och inte vill släppa taget.
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket skruttens undermedvetna och skruttens kropp känner av, minns. Undrar och hoppas av hela mitt inre att det är obetydligt lite. Men jag tror inte mig själv.
Vi har tiden till låns och jag hoppas jag en dag kan sitta här på natten efter hans födelsedag och inte känna rädslan ta över.
JULTROLL
Mina små älskar julen...ja som väldigt många andra småtroll.
Och även om jag har en del mindre trevliga associationer med julen- nedbrunnen lägenhet, yxa i benet, skruttens första jul med operation, mormors bortgång till exempel så är det mitt förbannade ansvar att inte överföra det till barnen.
Så även när jag bara vill dra täcket över huvudet och gå i ide till april så bestämmer jag mig istället för att sänka ribban. Om ambitionsnivån kan hållas på en hanterbar nivå och julen inte får utrymme att fyllas med krav och måsten- ja då är den faktiskt någonting ganska mysigt.
Det är intressant hur det för många måste ske något drastiskt för att man ska tagga ner, förstå, och kunna njuta av kravlösheten julen faktiskt kan innebära.
Jag älskar att baka, jag skulle vilja ha den stora, glimmande, glittrande, storslagna julen, ja i tanken iallafall. Tills jag kommer på vad den illusionen egentligen innebär.
Och framförallt när jag sätter det i relation till hur jag själv fungerar. Igenkänningsfaktor kan finnas här typ 6.15 in ökar min en stund iallafall- haha.
Så med vetskapen om hur kraven kan locka fram det allra värsta i oss alla njuter jag av att ta det som det kommer. Jul och december hittills har bjudit massor av mys, pepparkakshuset är ihopknåpat, julgranen på plats, ljus och mys likaså och saffransbullar har producerats. Men- ingenting har gjorts dagar vi inte orkat, eller för sakens skull, utan för att där och då har lust och vilja funnits och vad mycket enklare allting blir då. Liseberg smet vi också iväg på. När ljusen lyser, dofterna sprider sig i luften och barnen lyser av glädje ( Själv svalde jag kvälvningarna i karusellerna) så är det rätt underbart att vara mamma till just mina småmonster.
Det där med "rätt" dagar, eller "vi måste" finns inte mycket av här och med det raderat blir det ju en hel himla massa julkänsla och rätt nöjda små också.
Vilket behövs.
Omställningar påverkar alla barn mer eller mindre och såklart mina småmonster med, att toppa lite livsfunderingar, undran, och oförklarliga känslor med att vara liten, vilja själv, inte alltid kunna själv, och en rätt påtaglig dos med envishet, vad gäller lillstollan en del av mammans gungande rungande temperament med så blir det ibland en utmaning- milt sagt, att få alla på banan.
Men trots obalansen som ibland råder och trots att både ilska och sorg ibland pyr ur små så är det helt fenomenalt fantastiskt att se hur dom utvecklas och jag blir allt mer övertygad om att jag gör ganska många rätt.
Varför kommer det förövrigt ingen definitivt fastställd manual med barn?
I övrigt rullar tillvaron sådär halvsmidigt. Magsjukan gjorde ju entré för ett tag sedan och har gått i omgångar på fsk, vilket ställer till det lite lätt när föreläsningarna duggar tätt, kunskapen ska pressas in för tiden komprimeras, skrev en tenta i lördags och inte med en skön känsla alls. Går det vägen ska jag ....får nästan lust lova att hoppa fallskärm eller nåt..men så låga odds borde jag inte ha, men det hade varit väldigt najs om den kunde glida igenom. Väldigt tveksamt dock. resten av kursen fram till början av januari känns dock hanterbar och sedan finns utrymme för omtenta...
Det är dock svårt ibland. Jag lär mig mycket bättre via föreläsningar och diskussioner men med små hemma blir det försöka läsa på egen hand och den lilla detaljen måste jag jobba på...mycket.
Sedan är det inte svårare än jag hade föreställt mig egentligen. Jag målade fan på väggen många gånger om innan jag startade denna hösten och det har ändå flutit på förvånansvärt bra. Nu är det bara att skaka av sig denna kursen och blicka fram mot vårens utmaningar.
jag gillar ju utmaningar ...
Tror jag
Oftast
Typ
Och även om jag har en del mindre trevliga associationer med julen- nedbrunnen lägenhet, yxa i benet, skruttens första jul med operation, mormors bortgång till exempel så är det mitt förbannade ansvar att inte överföra det till barnen.
Så även när jag bara vill dra täcket över huvudet och gå i ide till april så bestämmer jag mig istället för att sänka ribban. Om ambitionsnivån kan hållas på en hanterbar nivå och julen inte får utrymme att fyllas med krav och måsten- ja då är den faktiskt någonting ganska mysigt.
Det är intressant hur det för många måste ske något drastiskt för att man ska tagga ner, förstå, och kunna njuta av kravlösheten julen faktiskt kan innebära.
Jag älskar att baka, jag skulle vilja ha den stora, glimmande, glittrande, storslagna julen, ja i tanken iallafall. Tills jag kommer på vad den illusionen egentligen innebär.
Och framförallt när jag sätter det i relation till hur jag själv fungerar. Igenkänningsfaktor kan finnas här typ 6.15 in ökar min en stund iallafall- haha.
Så med vetskapen om hur kraven kan locka fram det allra värsta i oss alla njuter jag av att ta det som det kommer. Jul och december hittills har bjudit massor av mys, pepparkakshuset är ihopknåpat, julgranen på plats, ljus och mys likaså och saffransbullar har producerats. Men- ingenting har gjorts dagar vi inte orkat, eller för sakens skull, utan för att där och då har lust och vilja funnits och vad mycket enklare allting blir då. Liseberg smet vi också iväg på. När ljusen lyser, dofterna sprider sig i luften och barnen lyser av glädje ( Själv svalde jag kvälvningarna i karusellerna) så är det rätt underbart att vara mamma till just mina småmonster.
Det där med "rätt" dagar, eller "vi måste" finns inte mycket av här och med det raderat blir det ju en hel himla massa julkänsla och rätt nöjda små också.
Vilket behövs.
Omställningar påverkar alla barn mer eller mindre och såklart mina småmonster med, att toppa lite livsfunderingar, undran, och oförklarliga känslor med att vara liten, vilja själv, inte alltid kunna själv, och en rätt påtaglig dos med envishet, vad gäller lillstollan en del av mammans gungande rungande temperament med så blir det ibland en utmaning- milt sagt, att få alla på banan.
Men trots obalansen som ibland råder och trots att både ilska och sorg ibland pyr ur små så är det helt fenomenalt fantastiskt att se hur dom utvecklas och jag blir allt mer övertygad om att jag gör ganska många rätt.
Varför kommer det förövrigt ingen definitivt fastställd manual med barn?
I övrigt rullar tillvaron sådär halvsmidigt. Magsjukan gjorde ju entré för ett tag sedan och har gått i omgångar på fsk, vilket ställer till det lite lätt när föreläsningarna duggar tätt, kunskapen ska pressas in för tiden komprimeras, skrev en tenta i lördags och inte med en skön känsla alls. Går det vägen ska jag ....får nästan lust lova att hoppa fallskärm eller nåt..men så låga odds borde jag inte ha, men det hade varit väldigt najs om den kunde glida igenom. Väldigt tveksamt dock. resten av kursen fram till början av januari känns dock hanterbar och sedan finns utrymme för omtenta...
Det är dock svårt ibland. Jag lär mig mycket bättre via föreläsningar och diskussioner men med små hemma blir det försöka läsa på egen hand och den lilla detaljen måste jag jobba på...mycket.
Sedan är det inte svårare än jag hade föreställt mig egentligen. Jag målade fan på väggen många gånger om innan jag startade denna hösten och det har ändå flutit på förvånansvärt bra. Nu är det bara att skaka av sig denna kursen och blicka fram mot vårens utmaningar.
jag gillar ju utmaningar ...
Tror jag
Oftast
Typ
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)