Mina små älskar julen...ja som väldigt många andra småtroll.
Och även om jag har en del mindre trevliga associationer med julen- nedbrunnen lägenhet, yxa i benet, skruttens första jul med operation, mormors bortgång till exempel så är det mitt förbannade ansvar att inte överföra det till barnen.
Så även när jag bara vill dra täcket över huvudet och gå i ide till april så bestämmer jag mig istället för att sänka ribban. Om ambitionsnivån kan hållas på en hanterbar nivå och julen inte får utrymme att fyllas med krav och måsten- ja då är den faktiskt någonting ganska mysigt.
Det är intressant hur det för många måste ske något drastiskt för att man ska tagga ner, förstå, och kunna njuta av kravlösheten julen faktiskt kan innebära.
Jag älskar att baka, jag skulle vilja ha den stora, glimmande, glittrande, storslagna julen, ja i tanken iallafall. Tills jag kommer på vad den illusionen egentligen innebär.
Och framförallt när jag sätter det i relation till hur jag själv fungerar. Igenkänningsfaktor kan finnas här typ 6.15 in ökar min en stund iallafall- haha.
Så med vetskapen om hur kraven kan locka fram det allra värsta i oss alla njuter jag av att ta det som det kommer. Jul och december hittills har bjudit massor av mys, pepparkakshuset är ihopknåpat, julgranen på plats, ljus och mys likaså och saffransbullar har producerats. Men- ingenting har gjorts dagar vi inte orkat, eller för sakens skull, utan för att där och då har lust och vilja funnits och vad mycket enklare allting blir då. Liseberg smet vi också iväg på. När ljusen lyser, dofterna sprider sig i luften och barnen lyser av glädje ( Själv svalde jag kvälvningarna i karusellerna) så är det rätt underbart att vara mamma till just mina småmonster.
Det där med "rätt" dagar, eller "vi måste" finns inte mycket av här och med det raderat blir det ju en hel himla massa julkänsla och rätt nöjda små också.
Vilket behövs.
Omställningar påverkar alla barn mer eller mindre och såklart mina småmonster med, att toppa lite livsfunderingar, undran, och oförklarliga känslor med att vara liten, vilja själv, inte alltid kunna själv, och en rätt påtaglig dos med envishet, vad gäller lillstollan en del av mammans gungande rungande temperament med så blir det ibland en utmaning- milt sagt, att få alla på banan.
Men trots obalansen som ibland råder och trots att både ilska och sorg ibland pyr ur små så är det helt fenomenalt fantastiskt att se hur dom utvecklas och jag blir allt mer övertygad om att jag gör ganska många rätt.
Varför kommer det förövrigt ingen definitivt fastställd manual med barn?
I övrigt rullar tillvaron sådär halvsmidigt. Magsjukan gjorde ju entré för ett tag sedan och har gått i omgångar på fsk, vilket ställer till det lite lätt när föreläsningarna duggar tätt, kunskapen ska pressas in för tiden komprimeras, skrev en tenta i lördags och inte med en skön känsla alls. Går det vägen ska jag ....får nästan lust lova att hoppa fallskärm eller nåt..men så låga odds borde jag inte ha, men det hade varit väldigt najs om den kunde glida igenom. Väldigt tveksamt dock. resten av kursen fram till början av januari känns dock hanterbar och sedan finns utrymme för omtenta...
Det är dock svårt ibland. Jag lär mig mycket bättre via föreläsningar och diskussioner men med små hemma blir det försöka läsa på egen hand och den lilla detaljen måste jag jobba på...mycket.
Sedan är det inte svårare än jag hade föreställt mig egentligen. Jag målade fan på väggen många gånger om innan jag startade denna hösten och det har ändå flutit på förvånansvärt bra. Nu är det bara att skaka av sig denna kursen och blicka fram mot vårens utmaningar.
jag gillar ju utmaningar ...
Tror jag
Oftast
Typ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar