sammanfattning

Tänkte jag skulle lite lätt sammanfatta mina senaste veckor.... jag susar iväg som vanligt.
Barnen slåss, konstant, Vincent är en liten treåring med ett sjuhelvetes humör, om hans syster är så mycket bättre vete sjutton...Hon vrålar, med en röst som skulle skrämma en fullvuxen karl...
med ett djupt darr, morrande..."maaammmmaaaa...fixaaaa byxaaannnnn" är ett exempel..för att byxan åkt upp någon liten millimeter.. helt vansinnig.. eller för all del..om hon ska behöva borsta tand, eller hår, eller ta på sig sina skor, eller äta sin mat, eller sova, eller.....
Medans Vincent tar till den absolut inte låga tonen.. och skriker " jaaaaaag bestäääämer "

Och någonstans har jag kanske varit en aningens slapphänt, en aningens trött, en liten aningens frustrerad det sista, ingen ursäkt, men barnen känner av allt på en gång, och att det varit en till i huset som ska testas, prövas.. härjas med..
Nu har vi haft det väldigt bra också, absolut, men ni som hängt med vet att jag inte är helt hundra just nu, inte konstigt.. alls.. men äh...fasiken.
Mycket utflykter, försöka distrahera..hålla tankarna på avstånd.. det går..ibland, men ju närmare det kommer dessto svårare...

Iallafall... det är.. bara är, dagarna flyter ihop, det mesta känns rörigt.. men det rullar på, P jobbar, spelar , tränar, jobbar, jobbar lite till.. men det får vara...
Bygget står still, det får också bara vara just nu, eller bygget är kanske fel ord numer... finliret då... eller om man så vill.. början på totaltrenoveringen av den brillianta undervåningen...suck..
Funderar skarpt på om man verkligen kan undvika allt ansvar för rena byggfel, utan tvekan saker som går som dolda fel bara för att man har skyddad identitet..tydligen, intressant, och en process som ska igång, och det där äckliga vattnet... en process till, och ska jag vara ärlig, jag struntar i det snart, betalar och ser glad ut, för jag har tillräckligt många projekt att styra upp, men vad gäller förskolan har jag en nödlösning... så på ett sätt eller annat löser det sig, och det kommer innebära fortsatt resurs..hemskt ledsen jag inte kan berätta hur här.¨
Bollar med läkare..sköterskor..habiliteringen  kan ta sig i ...eller nej, de gör ett kanonjobb, om man har rätt att komma dit med sitt barn med bestående begränsningar, mediciner ska läggas om, måste bli av med lite vätskedrivande, för nu vägrar han ta av blöjan på förskolan och har istället börjat kissa ner sig igen...
Allt för att han inte kan åka dit tidig morgon utan pga mediciner.. en sån simpel sak, men påverkar massor..

Och.... faktum är att på tisdag kommer lilla vackra M att begravas, det är så förbannat fel allt som hänt, så ord räcker inte till, det kommer i vågor, och jag vet att mina känslor är en vattenpöl i jämförelse med havet mamman känner, men det är ändå så ...
För visst , jag hoppas hon finner ro, slipper mera plågor, får sväva däruppe och vaka över sin mamma med sin storebror, men inte blir det mindre smärtsamt för det.
Imorgon ska vi träffas i blomsterbutiken en sväng, och som varje gång vi tillsammans gått in i en affär för att styra upp något relaterat till det här, det går superfokuserat i början...innan det slår ner som en blixt varför vi står där... varför vi eg handlar vackra inbjudningskort, som skulle gjorts inför dopet...det är inte så..
När vi står i klädaffären och försöker diskutera plaggens lämplighet för tillfället de ska användas utan att skrika ut begravning till hela världen.
Eller snabbsvängen till biltema för att införskaffa vakumpåsar... för att saker behöver packas ner...
Imorgon ska jag köpa blommor.......

Långa dagar

Det har varit mycket känslor, händelser och bara mycket av allt det sista.
Mycket kring livet, eller förlusten av livet.
Någonstans försökt finnas och hjälpa, vilket jag tror och hoppas jag gjort, gör också.
Påsken, är visst det nu, den har gått denna familjen förbi iår, barnen har fått påskägg, vi har firat lillasyster idag, hon fyllde nyss 11, men det var allt påsken blev iår. I lilla huset i skogen har det klippts, klistrats, fixats nätterna igenom, men inte för nöjets skull. Fast det  har gått bra, jättevackra inbjudningskort till vännens underbara dotters begravning.
Men visst har det varit mycket känslor, det är, mycket känslor, och absolut inte  bara för mig..., alldeles för mycket praktiska saker att reda i uppstår när någon går bort, när det är ett barn, och man mer eller mindre blir lämnad ensam att reda i allt, då finns det inget ord som räcker, men övermäktigt kan kanske hinta.

Jag vet att det finns vänner som bara bryr sig, absolut, men som ställer mig frågan hur jag orkar, för att det ligger nära mitt eget hjärta, nära vårat liv, men saken är den.. ska försöka sätta ord på det nu..

När V kom till oss, då fanns det ingen, vi hade inget kontaktnät, inga erfarenheter, ingen att fråga, jag kan ge det idag, jag tycker dessutom väldigt, väldigt mycket om personen bakom "hjärtemamman", och jag kan, för jag vet, låta bli att släppa in tankarna som skulle kunna ligga nära till hands, de om att det kunde vara V, för även om diagnosen på papper är, var, densamma, så är olikheterna fler, så många fler, och jag vet det. Jag lever dagligen med en oro, en skräck som kryper längre och längre bak i huvudet, kanske har den ålat sig fram en liten bit, men jag gör ju det ändå. Det ligger nära, det är frågeställningar vi pratar om som även vi ställts inför, det finns mycket medicinskt, mycket kring olika vändningar allt tagit, som vi kan bolla, lufta, och att kunna ge den möjligheten till någon som verkligen behöver det, det är allt jag kan, och då gör jag det.
Det finns inga enkla svar, och ingenting är självklart, och det finns så många skäl till allt som sker i livet här i lilla huset i skogen nu.

Men dagarna går, mycket blir gjort, mer glöms bort, men dagarna går.
Barnen har hunnit med en liten förkylning, båda mår bra, en liten filur med ett "förhållandevis" framför.
Vi andra, vi ser till att göra, mest, då tänker vi mindre. Men det kommer , sorgen är närvarande, men vi tar den, den måste få utrymme, och det är det enda jag har svårt ge min vän, för i lilla huset i skogen, där är det sällan gott om utrymme av något slag. Kanske både på gott och ont.

jag önskar dig livet

Jag önskar dig livet, glädjen, sorgen, kärleken, möjligheterna, jag önskar dig chansen att utforska världen, att uppleva äkta kärlek, jag vill ge dig redskapen att göra det du önskar, ge dig tiden att finna vad du vill, jag önskar dig äkta lycka, få förunnat, jag önskar dig ingen mer smärta, ångest, eller skräck, inga fler mardrömmar som är verklighet, jag vill att du ska kunna skapa ditt eget öde, mitt hjärta brister när allt för mycket redan är bestämt, när du kryper tätt tätt intill och skakar av mardrömmar hela natten, jag önskar dig fri från allt det onda.
Jag önskar dig livet som det borde vara.
Att alltid kunna gå dina egna vägar, oberoende av någon annan, att du vågar lita till dig själv, följa ditt hjärta, och alltid veta att jag aldrig lämnar din sida.
Älskade lilla pojke, varför blev livet så svårt, så orättvist. Jag vill tro att du inte förstår, att du ännu inte vet, men det gör du, inne i din lilla kropp finns mer erfarenheter, mer insikt, mer förståelse än jag kunnat ana, och en dag kommer du förstå vad allt det betyder. Det krossar mitt hjärta min älskling att du ska behöva se världen med andra ögon, men jag hoppas och vill tro att det slutar bra ändå.

Av hela min själ, hela mitt hjärta, varenda del av mig själv älskar jag dig.