Långa dagar

Det har varit mycket känslor, händelser och bara mycket av allt det sista.
Mycket kring livet, eller förlusten av livet.
Någonstans försökt finnas och hjälpa, vilket jag tror och hoppas jag gjort, gör också.
Påsken, är visst det nu, den har gått denna familjen förbi iår, barnen har fått påskägg, vi har firat lillasyster idag, hon fyllde nyss 11, men det var allt påsken blev iår. I lilla huset i skogen har det klippts, klistrats, fixats nätterna igenom, men inte för nöjets skull. Fast det  har gått bra, jättevackra inbjudningskort till vännens underbara dotters begravning.
Men visst har det varit mycket känslor, det är, mycket känslor, och absolut inte  bara för mig..., alldeles för mycket praktiska saker att reda i uppstår när någon går bort, när det är ett barn, och man mer eller mindre blir lämnad ensam att reda i allt, då finns det inget ord som räcker, men övermäktigt kan kanske hinta.

Jag vet att det finns vänner som bara bryr sig, absolut, men som ställer mig frågan hur jag orkar, för att det ligger nära mitt eget hjärta, nära vårat liv, men saken är den.. ska försöka sätta ord på det nu..

När V kom till oss, då fanns det ingen, vi hade inget kontaktnät, inga erfarenheter, ingen att fråga, jag kan ge det idag, jag tycker dessutom väldigt, väldigt mycket om personen bakom "hjärtemamman", och jag kan, för jag vet, låta bli att släppa in tankarna som skulle kunna ligga nära till hands, de om att det kunde vara V, för även om diagnosen på papper är, var, densamma, så är olikheterna fler, så många fler, och jag vet det. Jag lever dagligen med en oro, en skräck som kryper längre och längre bak i huvudet, kanske har den ålat sig fram en liten bit, men jag gör ju det ändå. Det ligger nära, det är frågeställningar vi pratar om som även vi ställts inför, det finns mycket medicinskt, mycket kring olika vändningar allt tagit, som vi kan bolla, lufta, och att kunna ge den möjligheten till någon som verkligen behöver det, det är allt jag kan, och då gör jag det.
Det finns inga enkla svar, och ingenting är självklart, och det finns så många skäl till allt som sker i livet här i lilla huset i skogen nu.

Men dagarna går, mycket blir gjort, mer glöms bort, men dagarna går.
Barnen har hunnit med en liten förkylning, båda mår bra, en liten filur med ett "förhållandevis" framför.
Vi andra, vi ser till att göra, mest, då tänker vi mindre. Men det kommer , sorgen är närvarande, men vi tar den, den måste få utrymme, och det är det enda jag har svårt ge min vän, för i lilla huset i skogen, där är det sällan gott om utrymme av något slag. Kanske både på gott och ont.