Men va??!!

Det finns många forum för föräldrar, många av dem för oss med sjuka barn, och en del för oss med hjärtebarn, och jag kan inte låta bli att uppröras av olikheterna vi föräldrar ställs i för, orättvisorna kanske är rätt benämning.
Ni vet hur jag slåss mot hab, för att V ska få rätt hjälpmedel, men hur alla ställer sig på tvären och hjälpen tycks vara allt utom inom räckhåll!!?
Vad underligt det då känns i mig när jag läser om hur var och varannan unge får alla hjälp de behöver, vilket absolut är rätt, missförstå mig inte, och visst kommer kraven från föräldrarna, oftast, men hjälpen kommer från både vårdcentraler, barnmottagningarns arbetsterapeuter, och sjukgymnaster, och jag har bara lust att vråla " VAAR FAAN ÄR VÅRAN HJÄLP"
Varför får inte Vincent hjälpen, och varför i hela förbannad helvete ska det skilja så? Och faktum är att det inte bara är vart du bor som avgör, eller vilken läkare du har, för även här får barn hjälp, men från andra håll, håll som åt mig bara ruskar på huvudet, för det ligger ju inte på deras bord...ehhh..nähänä...

Det finns många intressant ämnen som tas upp på dessa forum, inte minst allas vår kamp mot, och någon enstaka gång med, försäkringskassan, regler, olika tolkningar av dessa regler, olikheterna över landet, och inte sällan olikheterna över hur vi föräldrar får hjälp eller mer inte hjälp, med att reda i allt detta.
Men också hur olika vi föräldrar ser på vår ganska så lika och utsatta situation, och varje gång jag läser ordet tacksam, jag är ju inte något fan av det ordet, så måste jag gå tillbaka och läsa kommentaren, inlägget, tråden, mycket noga ett par gånger till.
Jag slås av hur ofta det ordet används som en slags sköld mot verkligheten.
När de som istället är öppna med vad de känner får tillbaka att de inte ska glömma bort att vara tacksamma, och att de, vi, vi föräldrar till sjuka barn, vi är utvalda, då sätter jag fortfarande en stor illasmakande klump i halsen.

Nähä ni, jag är inte tacksam..och jag är inte utvald, någon slags supermänniska med andra krafter än någon annan, men får man nu ändå ett sjukt barn, ja inte faan har man något val, för de flesta av oss människor, vi gör allt i vår makt för våra barn, något annat finns inte.

Vart jag vill komma? Inte en susning, men jag är lite lätt irriterad ikväll...