6 ÅR

KALASTAJM för mina små då skrutten idag blev hela 6 stora små år.

Underbara lilla knasiga skrutten har räknat dagarna länge nu och idag blev det äntligen kalas. De han önskade komma kom. lek, mys,ballonger, paket, kärlek och tårta- då är dagen gjord. 

Tårtan ja..haha en önskan om choklad, godis, Blixten och diverse fyllningar anlände förra veckan från en mycket beslutsam liten gosse och med dessa direktiv satte mamman "glatt" igång. 

Måste erkänna att jag tycker det är skitkul att baka, eller skapa framförallt. Även om sockerpasta är tusen gånger enklare så smakar det skit enligt alla i detta hem så marsipanmeck fick det bli!

gelésmultron kan vara det godaste på länge förövrigt!!!

Dagen har varit toppen även om jag hinner känna min annars mycket låga ångestnivå gå i taket när det blir mycket barn och tjo och tjim. Ja hela 4 barn... men dom kan låta som betydligt fler..

När skrutten nu äntligen somnat efter legopyssel, sockerkick och tusen funderingar kring vad som händer nu..han är ju 6 år nu så "mamma jag ska börja skolan snart jue..."

Det betyder ny skola, nya lokaler, nya kompisar och ny personal, men för skrutten innebär det väldigt lite glädje, väldigt lite positiva förväntningar. Trots att jag lagt fram det sådär lagom och enkelt, positivt och okomplicerat så finns det ingenting som heter okomplicerat i skruttens värld. Jag fick helt enkelt dra hela skolgången för honom innan han hade ro att somna ikväll men till slut gjorde han det med ett leende. 

Hans födelsedagar är inte okomplicerade för mig heller. Det är en sån massiv glädje och en sån djup sorg som samtidigt tränger igenom och skär mitt hjärta i miljoner små flisor. Går loss som en speedad motorsåg. När alla gått hem, skrutten ligger i min säng, snosande på min kudde, lillstollan som sprudlat av stolthet över sin stora storebror hela dagen däckat som ett ruffsigt lyckligt troll i sin säng, när ljusen sprider sitt mjuka sken och stillheten infinner sig- då knockas jag. 

Flisorna av osynkade känslor flyger i mitt inre. 

För samtidigt som jag är så lycklig att han fått vara hos mig ännu ett år är jag livrädd för om han är det nästa år. Blir han 7? Blir han 10? Blir han 15? 

Vi har tiden till låns. Och om han får vara kvar- under vilka förutsättningar får han vara det?

Blir han sämre? Ska han behöva lida fysiskt? 

Och för varje år som går så ökar hans självinsikt. Jag kan inte skydda honom mot allt motstånd han möter varje dag, han ser verkligheten, olikheterna och orättvisorna själv. Jag är rädd för hur han ska klara sig i skolan, med vänner, med aktiviteter. Jag är rädd för att jag kan komma att behöva utsätta honom för mer "nödvändiga" övergrepp- operationer, ingrepp...transplantation?! 

För jag vet att för varje födelsedag jag får med min vackra, tokiga, fantalalastiska lilla skrutt så har ett år till passerat. Ett år närmre komplikationer. Någon dag, något år kommer tiden hinna ikapp oss. Och jag är rädd för vad det kommer innebära. För honom, för lillstollan, för mig, för oss.

Han är så som alla andra och samtidigt ingenting som någon annan. 

Mina barn är mitt allt och hur svårt det än kan vara, hur slitsamt och frustrerande det än kan vara så finns det ingenting som någonsin kan jämföras med den kärlek jag känner för dom. 

Men jag är rädd- för nu har han fyllt 6 år, ännu ett år utan särskilt mycket fysiskt krångel, utan operationer och med stora kliv mot nästa etapp av livet har passerat och jag vet inte om vi får ett sånt år till. 

Det sägs ibland till mig att det inte finns anledning att måla Fan på väggen och att vi alla kan dö eller råka illa ut. Det är sant men det är inte jämförbart med när riskerna är verkliga. Jag önskar jag aldrig mer behöver höra någon yppa de orden till mig igen för innan man stått på sin sons 6 års dag och varit så livrädd för framtiden att det känns som att hjärtat ska slitas ur kroppen så har man ingen rätt att göra det till mig. 

Jag målar inte dit honom själv heller, men jag är realist och jag vet vad han har framför sig. 

Och just idag, på den finaste dagen av dom alla så känns det. 

Och det gör ont. 

Om lite drygt ett dygn är det 6 år sedan han flögs akut i helikopter till Göteborg. 2 dagar gammal. 

Hur mycket jag än inbillar mig i förväg att smärtan och sorgen som slukade mig det året bleknat, sakta tynat bort, så påminns jag snart om att det har inte bleknat alls. Det sitter i varje del av mig. Fastetsat. men det är dessa dagar det gör sig påmint som mest- resten av året är det inbäddat i falsk trygghet.

Ljuden. Lukterna. Bilderna. 

Att leka på lekplatsen, eller ta en promenad, fika vid bunkern på berget- och då höra ljudet av sirener, av helikopter. Det väcker varje sekund av skräck till liv igen. Han undrar varför jag helt plötsligt bara kramar honom och inte vill släppa taget.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket skruttens undermedvetna och skruttens kropp känner av, minns. Undrar och hoppas av hela mitt inre att det är obetydligt lite. Men jag tror inte mig själv. 

Vi har tiden till låns och jag hoppas jag en dag kan sitta här på natten efter hans födelsedag och inte känna rädslan ta över.