knakar

Knakar och sprakar och knastrar konstant.
Vissa saker lämnar mig aldrig ifred, vissa saker påverkar mig hur mycket jag än försöker kämpa emot.
Tankar, drömmar och förhoppningar som smider planer och sätter griller. Och det tystnar inte. Det blir inte stilla.
Jag tror de flesta av oss har någon eller några saker, händelser, personer som aldrig lämnar vårt medvetna och närvarar hela tiden. Mer eller mindre men aldrig lämnar. Där förhoppningarna och drömmarna bråkar med realisten. Där känslorna och hjärnan inte kommer överens. Där magen pratar med hjärtat. Organen ligger i krig. Ett blodigt slafsigt förödande krig.
Där kanske ingen vinnare finns.
Jag slutar fungera. Jag är här men också allt utom här. Saker blir gjorda men allt går på sparlåga. Ingenting blir optimalt ...för det där som knakar, sprakar och knastrar är där. Hela tiden. Varje andetag. Varje hjärtslag. I varje del av mitt inre men kommer ingenstans överens . Det bryter ner och förstör. Bygger upp och stärker. Om och om och om igen

Och sakta sakta bryts mitt bästa  jag ner i små små molekyler. Jag slutat fungera så bra som jag borde. Som jag kan. Som jag är.
Försöker hitta metoder, strategier kring hur jag ska hantera, prestera,  leverera, engagera, motivera. ..men jag är bara 50% av mitt bästa.
För det finns saker som alltid alltid knakar, sprakar och knastrar.
Och det är ett sjuhelsikes pussel att få molekylerna på rätt plats igen
Att få mina inre organ att ge mig en sanning  En verklighet.

Eld upphör!!!