Individualism

Tjusigt ord.
Eller kanske fult?
Ja, min generella uppfattning är att det är ett ganska fult ord i ett land, i ett samhälle där alla ska vara lika, alla lika mycket värda, där alla bör befinna sig inom normalfördelningen, hålla sig till normerna och anpassa sig efter omgivningen. Dessutom ska man vara snäll, generös, aktivt delaktig i god gärningar, helt utan egenintresse.
MEN STOPP lite nu...
Varför då?
För vems skull då?

Efter ett antal timmars personlighetspsykologi, flertalet tester- av såväl personlighet som intelligens, samtliga väl förankrade i empirin känner jag följande-
- Alla resultat är korrekta. Jag har kunnat ifrågasätta delar för att senare konstatera att visst sjutton är det så- visst sjutton är JAG så.
- Jag är avvikande- avvikande från normen.
- Normalfördelning är tjusigt- men vad händer med de som befinner sig en avvikelse för långt åt något håll?

Jag gör det, i vissa delar så gör jag det, jag tycks dessutom vara relativt luddig att placera i för mig optimal och lämplig situation. För att...tadaa..jag följer inte normen.
Mina egenskaper, mina attityder, min situation- ingenting följer normalfördelningen.
Det stör inte mig- men det tycks störa andra.
Och jag har en son, som definitivt inte följer normalfördelningen, som i vissa aspekter ligger två avvikelser bort.
Det stör inte mig- stör det andra????

Skolverket vägrar anpassa sig till normalfördelningen- eller snarare till de som inte befinner sig inom den.
Vad händer med de som är utanför? Åt båda håll? De som inte har högt IQ nog- de som har för högt IQ, de som inte är tillräckligt kreativa, eller för kreativa, de som inte trivs i grupp alls, de som inte klarar av att vara ensamma? Vad händer med alla de individer utanför normalfördelningen som inte heller passar normen?
I skolan tvingas dom in mot mitten- de tvingas klara vissa moment med exakt samma verktyg som normalfördelningen- det kan vara en fullständig omöjlighet lika väl som så banalt att barnet möter noll och ingen utmaning eller utveckling alls- genom hela sin skolgång.
Vad gör samhället mot den individen? Var är rättvisan i lika för alla? När alla är olika, när alla är individer med olika förutsättningar? När alla är olika- var är jämlikheten och rättvisan i att alla ska göra lika?
Barn ska- utifrån sina förutsättningar som det så tjusigt heter- uppnå vissa mål.
Vad händer med de barn som aldrig kan nå dessa mål? Som absolut inte kan nå dessa mål i en klass med för få resurser där läraren har krav från högre instans att alla ska nå målen- vad händer med det barnet? Med det barnets självkänsla, med den klassens harmoni, med den lärarens motivation?
Vad händer med barnet som når målen direkt? Som aldrig får nå sin fulla potential, som alltid får vänta in resten, som aldrig blir utmanad? Och vad händer i varje klassrum i hela vårat land med hela klasserna, med läraren, med barnen där det finns barn som avviker från normalfördelningen åt båda håll? Hur tänker man sig nå målen, kraven från våra politiker- förbättra resultaten!! Gör det nu!! Vi måste sätta in mer resurser- vi måste höja lärarnas status- jaha- vad spelar det för roll när vi fortfarande tvingar in alla mot mitten- stanna inom normalfördelningen...

Jag är en pessimist, definitivt. Jag är inte heller särskilt vårdande, omhändertagande eller engagerad i andra, än mindre bryr jag mig om att få alla att tycka om mig. Det är inte mitt problem om alla inte gör det- jag lägger ingen energi på att känna mig omtyckt, göra mig omtyckt.
Antingen tycker du om mig eller så låter du bli- MEN när du gör ditt val, gör det utifrån det du vet, utifrån det jag faktiskt säger, utifrån det som är sant. Inte utifrån att jag inte följer normen, avviker från normalfördelningen i resonemang, i egenskaper, i värderingar, i åsikter- och du tycker det är konstigt.
För det enda sättet att få mig att personligen bry mig om vad du tycker är att du inte respekterar mig- som person, för jag respekterar dig- som person.
Inte alltid beteenden, men beteenden och person är inte helt samma sak.... kom ihåg det.
Jag kan uppfattas som elak, som otrevlig, som sur och negativ. Bitter, svart, tråkig....lång lista finns..
Jag är ingenting av ovan. Ingenting. Jag kan agera så i vissa situationer- men jag ÄR inte så.
Jag är inte i alla avseenden som alla andra- finns det något alla andra? Njae- det finns en normalfördelning, men inte ett alla andra.
Vem är du att döma mig? Vem är du att försöka forma mig? Vem är du att ha åsikter om min person? Vem är du att sätta dig över, göra dig förmer, allvetande, vem är du att underminera mig - för att jag inte följer normalfördelningen.
För att jag har en annan syn på livet, på människan, på förutsättningarna vi ges, på behovet av individualism. för att jag sätter min tilltro till vetenskap, till forskning, till fakta, för att jag är cynisk, realistisk, pessimistisk, för att jag inte tror att alla passar mallen, för att jag inte tror att alla kan tvingas in i den, för att jag är övertygad om att vi förstör människor med våra normer och påtvingade krav att tillhöra normalfördelningen.

Detta är en av mycket få saker som andra kan göra mot mig som berör mig, som får mig att må dåligt- att inte kunna sätta saker, personer och händelser i perspektiv. Att sakna förståelse för att vi är olika.
För jag tycker det är korkat!! Rent utbota jävla korkat att sakna insikt i individers olikheter.
Man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad sägs det- säkert?? Är du säker på det? Eller vill personen på andra sidan kanske bli behandlad som DEN personen vill bli.

Jag fasar för mina barns skolgång- för mina barns förutsättningar- för mina barns framtid.
rättvisa och jämlikhet är förståelse för olikhet. Att ge varje individ optimala förutsättningar för att vara sitt bästa jag- då kan vi snacka rättvisa.