hopp, tandläkarbesök i snöyran, som tur är var det ganska tidigt så vi gav oss ut...
och vi pratade ju bara, hon tyckte vi hade fantastiskt bra rutiner, är benhård med tänderna på båda barnen, och är man envis som en åsna så lär de sig såsmåningom att det är rätt kul.
men innan vi kunde ta itu med det vi var där för, julia, så skulle det ju såklart frågas en miljon saker om vincent. frågan om han varit där kom upp och jag talade ju självklart om att han går på spec- tandvården pga sitt hjärtfel. och då var det igång.
och jag berättar gärna, ibland, men nu satt jag med julia i knät, hon med en tandborste och en storebror som försökte få sköterskan att nu undersöka lillasyster, det var ju därför vi var där, och jag försökte många gånger runda av och leda samtalet in på julia, och tänder, inte hjärtan.
en sisådär 20 minuter senare kom hon till slut till julia, och ja, jag förstår att folk är nyfikna, men ibland handlar det inte om honom, ibland står inte han i centrum, han gör nästan alltid det, min lille kille, men idag var det inte hans tur, och medans samtalet pågick gullades det ju massa med honom, fjäsk med grejor mm, och en jäkla massa oj-ande. och det gillar inte jag, kunde inte julia bara få göra sin snabbcheck och vi varit ute därifrån på de 10 minuter besöket skulle tagit?!
om inte annat för min skull, jag var på tandläkarbesök med min friska dotter, utan massa specialister hit och dit, som en vanlig mamma gör med sitt barn, men neej, det är nog helt enkelt så att jag ska inte prata alls, undrar om dryga, korta, otrevliga människor är lugnare?
mer harmoniska, och nöjdare?
jag har jättesvårt att vara kort, eller avvisande när folk undrar, för samtidigt som jag ibland inte vill veta av snacket, så behöver ju folk få veta, att som förälder sprida den kunskap man har är ju ett jättebra sätt att få folk att öppna ögonen för att våra hjärtisar finns.
men det är klart, jag kan ju oftast välja att inget säga, iallafall utanför vårdinstanser, för på vincent syns ingenting, han slipper sond, slangar, han ser inte sjuk ut, men det leder också till oförståelse om varför jag ibland ber honom sätta sig i vagnen när han flåsar som en hund en varm sommardag, eller när jag ger honom nappen när vi går in i affären för att han inte ska stoppa fingrarna i munnen, " ska en så stor kille verkligen ha napp, neeeej" jo, säger jag. och är jag på dåligt humör har det hänt att tanten ifråga som stirrat surt får en släng av " ja, han har ett halvt hjärta" och en blick som förmodligen inte känns så omfamnande... men om min son har napp, han är 2 år, skit du i det! frisk eller inte.
och till alla er som går fram till främmande barn och ska pilla, låt bli, stanna, huka dig, säg hej, men ge faan i att pilla, det är inte ok, inte heller denna gång vare sig barnen är friska eller sjuka! okej !!!
så, då var det ute ur systemet med, godnatt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar