jag kommer inte till ro, det är samma visa varje gång det är något med vincent som strular, jag kan inte sova, stressar hysteriskt, så illa så jag får ångest, bröstsmärtor, fullständig panik, men jag börjar lära mig hur jag ska hantera det, funkar ju inte när jag ska ta hand om mina små, men det funkar inte heller att inte sova, glo på dumburken och sitta vid datorn, där man förövrigt kan hitta all världens elände, vilket jag också lyckas med varje gång jag är hispig, så jag kan jaga upp mig ytterliggare... tänk vad mycket man kan drabbas av, tänk på allt som skulle kunna hända vincent, hjälp, om jag faller ner och dör och putte är på jobbet, vem ska då hjälpa barnen? de blir ju traumatiserade, vad gör jag om nåt händer putte ? kan ju inte bo här själv, hjälp, såhär ska man ju inte tänka, hopp, ja om vincent inte fixar denna resa, vad gör vi då, hur ska man överleva då?, fattas bara att julia får obotlig cancer nu med.......
ja, ni fattar, det är såhär mina tankar går, dygnet runt- hur FAAN ska man orka med det???
men det brukar hålla i sig ett par dagar, sedan ger det med sig, men det är ruggigt jobbiga dagar.
man kan ju få hjärnblödningar, hjärtstillestånd, stroke, cancer... listan är ju huuuur lång som helst.
men sedan måste jag tvinga mig själv att bryta, tvinga tankarna in på annat, på bra grejor, skratt åt hur julia bara slänger sig på golvet, lägger sig och filurar innan hon drar av ett asgarv åt himlen, eller hur vincent om jag varit ur hans synfält 2 minuter kommer och pussar mig massor, kramar, klappar och sedan går familjen runt med sina kärleksförklaringar..och då mår jag bra, pulsen går ner, kommer på mig själv med att sitta och le.
och tänka - det löser sig, kan bara bli bättre, och jag kan och får inte oroa mig för allt som kan drabba en, utan det enda jag kan göra är att leva, leva till max för min, puttes, mina barns och resten av min familjs skull.
men jag är trött, riktigt, riktigt trött.
i över 2 år har jag levt med en konstant extrem oro, och jag är trött.
mest trött för att ingen kan säga att det snart är över, imorgon är det klart, snart kan ni lägga detta bakom er, för hur många framsteg vi än gör så lever vi alltid med det, och jag är trött
2 kommentarer:
Åh vad jag känner med er Therese, vartenda ben i kroppen känner med er. Jag var likadan förra året, jag hade tryck över bröstet, hjärtklappning och yrsel. Hela kroppen bara skrek nej och drog i nödbromsen. Fast det hjälper ju liksom inte för man måste ju fortsätta leva, andas och ta sig från punkt a till b.
Det är en enorm stress att leva med en otrygg tillvaro, att inte veta hur morgondagen ser ut, att inte veta hur man ska planera, det tär på en sakta sakta. Det är väl egentligen den biten som är värst som man skulle behöva hjälp med - fast å andra sidan vad ska de kunna hjälpa en med, för detta är ju inget som någon bestämmer över.
Det är bara att försöka ta en dag i taget, sätta en fot framför den andra. Just nu är ju tillvaron ändå ganska ljus, ha ett projekt att se de små blommorna som efter den hårda vintern smyger sig fram överallt. Om de kan överleva denna långa hårda vinter, då måste det ju finnas hopp om livet och att det ska gå och andas normalt i tillvaron igen!
Kram på er allihop
Känner igen de där tankarna. Vad är nästa skit som ska hända? Händer nåt litet, fantiserar man ihop ett sånt fruktansvärt scenario som stressar upp en ännu mer.
Men, livet går vidare hur som helst. Ni lever tillsammans och har det bra. Barn är fantastiska när det kommer till att trösta, utan att de vet att de tröstar.
Ibbe är den som gett mig energi att kliva upp på morgonen. Hela hans väsen lättar upp stämningen.
Styrke kram!
Skicka en kommentar