Jag har alltid mycket funderingar, alltid många ifrågasättanden som skapar frustration, kanske inte alltid mest hos mig utan hos andra, och jag vet det, men samtidigt finns det få saker i vardagen som upprör mig mer än människor med åsikter men som aldrig säger något, som gnäller till sina nära, men man kommer ingenstans i livet om man bara gnäller, och här kommer det som jag nog ändå finner lite lustigt, för jag blir ofta ifrågasatt, vad jag får ut av att trampa på tår, vara rättfram osv, och jag kan absolut vara det med finess om än inte alltid, men det kan också komma från personer som utåt påpekar detta, men som senare kan skicka mig små privata meddelanden om hur de egentligen håller med. Vad hände där undrar jag, varför i hela friden håller man då inte bara tyst helt och hållet, att stå upp för sina åsikter är vad jag tycker alla bör göra, men kan man inte det, gör då inte motsatt. Eller är det så viktigt att vara omtyckt, att vara accepterad av alla?
Jag vet väl vart jag har de människor som för mig är betydelsefulla, och jag har inga som helst problem med att andra inte uppskattar eller ens gillar mig, ogillar även, det är inte det som gör mig arg, det är överallt där människor inte kan stå för sina åsikter, värderingar, människor som utger sig för något de inte är eller står för.
Så vet ni, bara sådär - välkomna att tycka och tänka om mig, men håll det relevant.
Och jag kommer inte sluta tycka och tänka!
inskrivningbesök
Trillade in ett litet brev om att jag skulle infinna mig för inskrivningsbesök på kirurgen den 27 mars, igår alltså, så det var ju bara att pallra sig dit, egentligen blev det inte mycket nytt för min del, det var uppdatering, hälsocheck.. en hel massa rör med blod de ville ha av mig, svårstucken som jag är fick labbsköterskan extra tid höra sig för om mina små som de känner väl, iaf V...
Och så lyssnade då både narkos och kirurg på hjärtat " en hel del extraslag"
Jag var ju i höstas och kollade det, gjorde ekg, och det såg normalt ut, stressutlöst... då kände jag av det, det har jag nu inte gjort på länge, men även om de sannolikt är helt ofarliga, söker man runt lite på det inser man, jag, snart att det är väldigt vanligt och de flesta har inga besvär alls, kirurgen sa också att man kan ha 400-600 extraslag per dygn utan att det är något anmärkningsvärt, att människor med extraslag tycks ha en högre överlevnadschans vid plötsligt härtstopp tack vare att det skickas ut just extra signaler.. men så kanske ni vet nu att jag har väldigt svårt ta minsta lilla hjärtrelaterat lätt, det är blodigaste allvar, och jag har iallafall bestämt att det blir ett långtids ekg också, bara för att jag vill att läkarna ska kunna säkerställa att det är ofarligt, och för att jag ska kunna tagga ner, tror ju jag ska dö.
Det ska jag i och för sig,någon gång, men jag har också en enorm dödsångest, jag kan inte tänka på döden, min egen eller någon annans utan att fullständigt gripas av panik och ångest. Därför, vill jag kolla det här ordentligt, jag är faktiskt mer orolig för detta än operationen jag ska genomgå...
Så åter till den då, jag spenderade 6 timmar på sjukhuset, och det var max 15 min effektiv tid, kirurgsamtalet tog knappt någon tid alls, har ju redan haft det, fick vet lite lite nytt, sjukskrivningslängd, 3 veckor, tydligen den muskel och de nerver hästar använder för att skaka bort flugor ( kirurgens beskriving ) är ibland svårläkt, och de skär ju av alla muskler, senor och nerver fram på halsen, jag ska därför hålla huvudet ganska så stilla.. länge.
Natten spenderas på uppvaket för att man ska kunna finnas nära till hands, risk för kraftiga blödningar och/ eller stora mängder vätska, drän i halsen 1-2 dygn, och operationstiden är ca 2,5 timma, eller det är min kirurgs genomsnittstid på detta ingrepp.
Jag var nog för läkarna en rätt smidig patient, eftersom jag har full koll på mycket, som ..låt säga hur man ska duscha innan.. sköterskan började berätta, jag svarade genom att berätta resten, log, tog mina svampar och tackade för mig.. typ. Drygt, nej inte alls, trevlig hela tiden. Kan ju vara det med, och hade förövrigt sällskap av en sådan där riktigt rar äldre dam, vi hade följe runt till våra olika stationer, och hon fick väl tillfälle att slappna av lite, dagens goda gärning.
Hem kom jag till slut, P fick hämta barnen på fsk, och hejsan hoppsan, glömde husnyckeln på jobbet, så han fick två mycket trötta, hungriga och ledsna barn på halsen att försöka underhålla i värmen..
Och barnen ja...
De, mest V, är rena rama helvetet att hantera just nu, hantera är rätt ord, för allt handlar om hur att lösa nästa bråk, utbrott, orkeskrasch, han äter inte, leker inte, orkar inte, ingenting mer än små små korta stunder innan det brakar lös, äter knappt på fsk, vill inte fungera alls ihop med de andra barnen, och att vara 3 år med allt vad det innebär utvecklingsmässigt normalt, och vara hjärtsjuk samtidigt, det är åt helvete, för hela familjen, jag blir arg, han blir argare, J blir arg, vi blir trötta allihop, musten sugs ur oss fullständigt och jag blir enormt frustrerad, för vad sjutton ska jag göra, vi sitter och målar,läser, står still och rullar bollar, pysslar, tittar på film, sitter i sandlådan, går en liten vända runt ladugården, sitter mera, pusslar lite, sjunger lite, och mellan allt, mitt i smeten toppas allt av det ena utbrottet efter det andra, ibland ilska, oftast ledsen..
Jag tar emot alla tips, allt ni kan tänka er, hur jag ska kunna spara på hans resurser utan att frånta honom allt vad barndom heter....
Och så lyssnade då både narkos och kirurg på hjärtat " en hel del extraslag"
Jag var ju i höstas och kollade det, gjorde ekg, och det såg normalt ut, stressutlöst... då kände jag av det, det har jag nu inte gjort på länge, men även om de sannolikt är helt ofarliga, söker man runt lite på det inser man, jag, snart att det är väldigt vanligt och de flesta har inga besvär alls, kirurgen sa också att man kan ha 400-600 extraslag per dygn utan att det är något anmärkningsvärt, att människor med extraslag tycks ha en högre överlevnadschans vid plötsligt härtstopp tack vare att det skickas ut just extra signaler.. men så kanske ni vet nu att jag har väldigt svårt ta minsta lilla hjärtrelaterat lätt, det är blodigaste allvar, och jag har iallafall bestämt att det blir ett långtids ekg också, bara för att jag vill att läkarna ska kunna säkerställa att det är ofarligt, och för att jag ska kunna tagga ner, tror ju jag ska dö.
Det ska jag i och för sig,någon gång, men jag har också en enorm dödsångest, jag kan inte tänka på döden, min egen eller någon annans utan att fullständigt gripas av panik och ångest. Därför, vill jag kolla det här ordentligt, jag är faktiskt mer orolig för detta än operationen jag ska genomgå...
Så åter till den då, jag spenderade 6 timmar på sjukhuset, och det var max 15 min effektiv tid, kirurgsamtalet tog knappt någon tid alls, har ju redan haft det, fick vet lite lite nytt, sjukskrivningslängd, 3 veckor, tydligen den muskel och de nerver hästar använder för att skaka bort flugor ( kirurgens beskriving ) är ibland svårläkt, och de skär ju av alla muskler, senor och nerver fram på halsen, jag ska därför hålla huvudet ganska så stilla.. länge.
Natten spenderas på uppvaket för att man ska kunna finnas nära till hands, risk för kraftiga blödningar och/ eller stora mängder vätska, drän i halsen 1-2 dygn, och operationstiden är ca 2,5 timma, eller det är min kirurgs genomsnittstid på detta ingrepp.
Jag var nog för läkarna en rätt smidig patient, eftersom jag har full koll på mycket, som ..låt säga hur man ska duscha innan.. sköterskan började berätta, jag svarade genom att berätta resten, log, tog mina svampar och tackade för mig.. typ. Drygt, nej inte alls, trevlig hela tiden. Kan ju vara det med, och hade förövrigt sällskap av en sådan där riktigt rar äldre dam, vi hade följe runt till våra olika stationer, och hon fick väl tillfälle att slappna av lite, dagens goda gärning.
Hem kom jag till slut, P fick hämta barnen på fsk, och hejsan hoppsan, glömde husnyckeln på jobbet, så han fick två mycket trötta, hungriga och ledsna barn på halsen att försöka underhålla i värmen..
Och barnen ja...
De, mest V, är rena rama helvetet att hantera just nu, hantera är rätt ord, för allt handlar om hur att lösa nästa bråk, utbrott, orkeskrasch, han äter inte, leker inte, orkar inte, ingenting mer än små små korta stunder innan det brakar lös, äter knappt på fsk, vill inte fungera alls ihop med de andra barnen, och att vara 3 år med allt vad det innebär utvecklingsmässigt normalt, och vara hjärtsjuk samtidigt, det är åt helvete, för hela familjen, jag blir arg, han blir argare, J blir arg, vi blir trötta allihop, musten sugs ur oss fullständigt och jag blir enormt frustrerad, för vad sjutton ska jag göra, vi sitter och målar,läser, står still och rullar bollar, pysslar, tittar på film, sitter i sandlådan, går en liten vända runt ladugården, sitter mera, pusslar lite, sjunger lite, och mellan allt, mitt i smeten toppas allt av det ena utbrottet efter det andra, ibland ilska, oftast ledsen..
Jag tar emot alla tips, allt ni kan tänka er, hur jag ska kunna spara på hans resurser utan att frånta honom allt vad barndom heter....
svåra beslut?
I min kamp mot tacksamma människor fortsätter jag nu med mina ifrågasättanden.
Jag kan bara hoppas ni kan ta detta med en liten nypa, men bara en liten, ironi.
För tacksamhet finns även inom mig, men som i det tidigare inlägget finns det saker och tillfällen och öden där jag inte finner det rätt som val av ord.
Som när man får ett sjukt barn, kan vara ett hjärtsjukt barn, eller när man får två hjärtsjuka barn.
När man får kanske två barn med olika sjukdomar, där den ena anses vara väldigt mycket enklare och ofarligare än den andra, får man då inte lov att ifrågasätta rättvisan i livet, eller bli fullständigt förtvivlad, eller är det skillnad på sjukdomar och sjukdomar, ja för visst är det så, men får man inte lov att tycka det känns som helvetet på jorden utan att få höra att man istället är utvald, att man vore extraordinär som människa som blivit vald att ta hand om dessa sjuka barn.
Att det är en gåva, något att växa med, något att formas till, jag måste ifrågasätta det, för som mamma till ett sjukt barn, så får jag ofta höra vilka starka människor jag och P är, att vi är hjältar osv, men för mig är det ingen sanning alls bakom de orden, vi har inget val, för som alla föräldrar, nåja, de flesta föräldrar, älskar vi våra barn över allt på denna jord, vi gör det som känns rätt för våra barn, det enda vi kan göra är att alltid kämpa för deras skull, det gör vi med V men det gör vi också med J, som är helt frisk.
Men när jag blev gravid med J var det så enormt mycket ångest som surrade igång inom mig, för vad om hon också var sjuk, tänk om den lilla i magen också hade ett halvt hjärta, tänk om vi skulle tvingas utsätta ännu ett barn för det vi utsatt V för, för att för mig är det inte en självklarhet som de flesta av er vet, att man ska, kan eller bör utsätta barn för hur mycket som helst, och det vi ihop beslutade oss för var att vi ville ha riktade ultraljud, vi ville veta hur det lilla hjärtat därinne såg ut, vi var helt på det klara med att allt inte kunde gå att se, och i v 15 om jag minns rätt var vi då där i Gbg och väntade på domen, för där och då var vi ganska så säkra på att skulle det vara ett väldigt trasigt hjärta därinne skulle vi avbryta graviditeten. Hur vi skulle göra i verkligheten om det visat sig vara så vet jag ändå inte, för här kommer dilemmat, vi har där och då en helt underbar liten son, en liten kille som betyder världen för oss, och säger vi genom detta att hade vi vetat innan och tagit samma beslut då som vi lutar åt nu, då hade han inte funnits hos oss!?
Jag vet inte, för det visade sig fyra fina kammare, väl fungerade klaffar, flöde och det enda som inte gick att se var hela aortabågen, det kunde ev finnas en förträgning där, men det skulle också innebära mindre och enklare kirurgi.
Det var inte heller så, nyfödd genomfördes ultra och massa kontroller på min bergäran, hon var frisk och både lättnaden och känslan av hur orättvist det var slog ner som en blixt.
Det är inte lätt att få fler barn när man har ett sjuk barn.
Jag kan inte föreställa mig hur det då ändå faktiskt är att få ett barn till som också är sjukt.
Men jag kan försöka, och känslan det ger mig är fullständig förtvivlan.
Jag blir ledsen och arg när jag ser och läser hur olika människors liknade upplevelser och känslor bemöts olika, jag blir förbannad när människor som gång efter annan framhäver hur tacksamma och utvalda vi föräldrar till sjuka barn ska vara, i nästa andetag själva delar hur de också utfört extra kontroller, hur de tycker livet är orättvist, att tacksamhet är allt utom närvarande.
Är det kanske så att många andra som står där med en begäran om extra kontroller inte tänker det minsta som vi gjorde, utan enbart vill göra det för att kunna förbereda sig, för att kunna samla sig innan barnet fötts, och att tanken att avbryta aldrig finns där alls? Jag menar mångas tacksamhet över att de valts ut finner inga gränser.
Det tror jag inte på, jag har svårt att tro man innan man lägger sig på britsen för att titta till bebis, inte har tänkt - tänk om, vad gör vi då?
kanske drar jag det här lite för långt, men jag blir faktiskt förbannad, och det blir jag när jag känner frustration.
Jag anser att man har all rätt i världen till alla känslor som finns, man får vara ledsen, arg, besviken, förtvivlad, ursinnig, och jag tycker det är respektlöst att inte som förälder i en liknande situation kunna låta dessa känslor få fritt flöde, utan att gå in med tacksamhetsförklaringen.
Jag tror att det bara är i välmening, men jag tror också det inte sällan är ord så sanna hos de flesta av oss, att det gör för ont att läsa, höra, ta till sig, för det är ganska så enkelt resa muren första gången, men rivs den ner, då är det svårare reparera.
Jag kan återigen bara spekulera, eftersom jag står ganska långt ifrån de tacksamma, jag kommer aldrig vara tacksam över ett halvt hjärta, jag kommer aldrig vara tacksam över de plågsamma saker jag tvingas utsätta, inte bara min son, hela min familj, för. Det är inget att vara tacksam över, men jag är lycklig, trots allt, när jag på kvällen får krypa ner och snosa honom i håret, är jag då kanske iallafall tacksam över alltihopa? Ja, kanske, men jag skulle aldrig om valet fanns, utsätta någon för allt det här igen. Jag har inget val annat än att vara lycklig över min son, och min dotter, men jag säger - tacksamhet är inte en självklarhet, och vi föräldrar till sjuka barn är inte utvalda, men vi blir speciella människor allt eftersom uppgiften livet förändrar oss. Och vi blir inte likadana, vi har mycket genensamt, men vi är inte en och samma. Och vi är inte alla fyllda av känslan av att vi är utvalda, och vi är inte alla tillfreds med vår och våra barns livsöden. En del av oss lär sig leva med det, men att acceptera och förstå, och vända den djupa sorgen till tacksamhet är inte en självklarhet, och inget jag tycker vi bör dränka varandra i i det värsta kaoset.
Förresten blir min egen operation sannolikt av inom tre veckor - besked på tisdag.
Jag kan bara hoppas ni kan ta detta med en liten nypa, men bara en liten, ironi.
För tacksamhet finns även inom mig, men som i det tidigare inlägget finns det saker och tillfällen och öden där jag inte finner det rätt som val av ord.
Som när man får ett sjukt barn, kan vara ett hjärtsjukt barn, eller när man får två hjärtsjuka barn.
När man får kanske två barn med olika sjukdomar, där den ena anses vara väldigt mycket enklare och ofarligare än den andra, får man då inte lov att ifrågasätta rättvisan i livet, eller bli fullständigt förtvivlad, eller är det skillnad på sjukdomar och sjukdomar, ja för visst är det så, men får man inte lov att tycka det känns som helvetet på jorden utan att få höra att man istället är utvald, att man vore extraordinär som människa som blivit vald att ta hand om dessa sjuka barn.
Att det är en gåva, något att växa med, något att formas till, jag måste ifrågasätta det, för som mamma till ett sjukt barn, så får jag ofta höra vilka starka människor jag och P är, att vi är hjältar osv, men för mig är det ingen sanning alls bakom de orden, vi har inget val, för som alla föräldrar, nåja, de flesta föräldrar, älskar vi våra barn över allt på denna jord, vi gör det som känns rätt för våra barn, det enda vi kan göra är att alltid kämpa för deras skull, det gör vi med V men det gör vi också med J, som är helt frisk.
Men när jag blev gravid med J var det så enormt mycket ångest som surrade igång inom mig, för vad om hon också var sjuk, tänk om den lilla i magen också hade ett halvt hjärta, tänk om vi skulle tvingas utsätta ännu ett barn för det vi utsatt V för, för att för mig är det inte en självklarhet som de flesta av er vet, att man ska, kan eller bör utsätta barn för hur mycket som helst, och det vi ihop beslutade oss för var att vi ville ha riktade ultraljud, vi ville veta hur det lilla hjärtat därinne såg ut, vi var helt på det klara med att allt inte kunde gå att se, och i v 15 om jag minns rätt var vi då där i Gbg och väntade på domen, för där och då var vi ganska så säkra på att skulle det vara ett väldigt trasigt hjärta därinne skulle vi avbryta graviditeten. Hur vi skulle göra i verkligheten om det visat sig vara så vet jag ändå inte, för här kommer dilemmat, vi har där och då en helt underbar liten son, en liten kille som betyder världen för oss, och säger vi genom detta att hade vi vetat innan och tagit samma beslut då som vi lutar åt nu, då hade han inte funnits hos oss!?
Jag vet inte, för det visade sig fyra fina kammare, väl fungerade klaffar, flöde och det enda som inte gick att se var hela aortabågen, det kunde ev finnas en förträgning där, men det skulle också innebära mindre och enklare kirurgi.
Det var inte heller så, nyfödd genomfördes ultra och massa kontroller på min bergäran, hon var frisk och både lättnaden och känslan av hur orättvist det var slog ner som en blixt.
Det är inte lätt att få fler barn när man har ett sjuk barn.
Jag kan inte föreställa mig hur det då ändå faktiskt är att få ett barn till som också är sjukt.
Men jag kan försöka, och känslan det ger mig är fullständig förtvivlan.
Jag blir ledsen och arg när jag ser och läser hur olika människors liknade upplevelser och känslor bemöts olika, jag blir förbannad när människor som gång efter annan framhäver hur tacksamma och utvalda vi föräldrar till sjuka barn ska vara, i nästa andetag själva delar hur de också utfört extra kontroller, hur de tycker livet är orättvist, att tacksamhet är allt utom närvarande.
Är det kanske så att många andra som står där med en begäran om extra kontroller inte tänker det minsta som vi gjorde, utan enbart vill göra det för att kunna förbereda sig, för att kunna samla sig innan barnet fötts, och att tanken att avbryta aldrig finns där alls? Jag menar mångas tacksamhet över att de valts ut finner inga gränser.
Det tror jag inte på, jag har svårt att tro man innan man lägger sig på britsen för att titta till bebis, inte har tänkt - tänk om, vad gör vi då?
kanske drar jag det här lite för långt, men jag blir faktiskt förbannad, och det blir jag när jag känner frustration.
Jag anser att man har all rätt i världen till alla känslor som finns, man får vara ledsen, arg, besviken, förtvivlad, ursinnig, och jag tycker det är respektlöst att inte som förälder i en liknande situation kunna låta dessa känslor få fritt flöde, utan att gå in med tacksamhetsförklaringen.
Jag tror att det bara är i välmening, men jag tror också det inte sällan är ord så sanna hos de flesta av oss, att det gör för ont att läsa, höra, ta till sig, för det är ganska så enkelt resa muren första gången, men rivs den ner, då är det svårare reparera.
Jag kan återigen bara spekulera, eftersom jag står ganska långt ifrån de tacksamma, jag kommer aldrig vara tacksam över ett halvt hjärta, jag kommer aldrig vara tacksam över de plågsamma saker jag tvingas utsätta, inte bara min son, hela min familj, för. Det är inget att vara tacksam över, men jag är lycklig, trots allt, när jag på kvällen får krypa ner och snosa honom i håret, är jag då kanske iallafall tacksam över alltihopa? Ja, kanske, men jag skulle aldrig om valet fanns, utsätta någon för allt det här igen. Jag har inget val annat än att vara lycklig över min son, och min dotter, men jag säger - tacksamhet är inte en självklarhet, och vi föräldrar till sjuka barn är inte utvalda, men vi blir speciella människor allt eftersom uppgiften livet förändrar oss. Och vi blir inte likadana, vi har mycket genensamt, men vi är inte en och samma. Och vi är inte alla fyllda av känslan av att vi är utvalda, och vi är inte alla tillfreds med vår och våra barns livsöden. En del av oss lär sig leva med det, men att acceptera och förstå, och vända den djupa sorgen till tacksamhet är inte en självklarhet, och inget jag tycker vi bör dränka varandra i i det värsta kaoset.
Förresten blir min egen operation sannolikt av inom tre veckor - besked på tisdag.
tänk om
Tänk om , tänk om.. tänk om...jag kan inte tillåta mig själv tänka tänk om, för gör jag det blir allting väldigt mycket tyngre, och faktum är att det mesta kan jag inte längre påverka, inte de saker som är styrande i mitt liv. Så därför måste jag tappa bort tänk om,
Men idag kom det ikapp mig ibland, letade upp mig och sabbade det lilla uns av energi som fanns kvar.
Vi åkte ju till sjukhuset, sjukgymnasten finns inte så mycket att säga om mer än att det är fel instans, hab borde in , men både ssk och sjukgymnasten suckade tungt åt hab´s syn på hjärtebarnens behov, enligt hab måste det föreligga ytterliggare besvär som anses bestående, men mina inblandade ska under våren se över vad de kan göra för att underlätta för V på tex fsk, och då till ev hjälpmedel. När vi var klara hos sjukgymnasten, dags för ansträgningspoxen då och kontakt ssk, och där sprang vi i korridoren, poxen på fingret, hej och hå, jagade jag och V kontakt ssk, vi var monster, ljud och grimaser ingick och samtlig personal på bm fick lunchunderhållning... det krävdes mycket mamma monster och en superengagerad ssk, för han ville först inte springa alls, sedan sprang han, och poxen höll sig iaf från 90 och upp till 92, steg upp till 95 rätt okej i tid efter, men det som var tydligast, som vården nu äntligen, ja det blir äntligen eftersom jag sagt det länge men de bara haft mitt ord, fick se hur han svettas, blir vrålvarm och hur han flåsar, han börjar ju flåsa direkt, det handlar inte om att han kan springa lite, eller härja och leka en liten stund, han börjar direkt.. men egentligen gav väl dagen ingenting, för nu har alla hjärtundersökningar gjorts, och en hel jävla massa annat med, och ingen förklaring finns, mer än den jag inte vill ta till mig, att vi får vänja oss vid tanken att han mår så här, med toppar och djupare dalar vid infektioner tex, men om han nu inte har en infektion nu, när han är som sämst, ska vi då räkna med att han blir ännu sämre?
Jag orkar inte dra alla detaljer, men i vår ska det sättas ihop ett riktigt, och mycket efterlängtat team, med dietist, psykolog, sjukgymnast, läkare, kontaks ssk, just så som det sig bör. Och ihop ska de, vi försöka hitta vägar för att kunna hjälpa min lilla kille. Jag hoppas han blir bättre, men jag ska ju inte räkna med det, och när det trillar in på riktigt att vi snart kanske behöver se på rullstol eller permobil för att hjälpa honom, då gör det ont, och jag sa det till vår ssk idag att nästa läkare jag hör säga " jaa, han/hon kommer inte springa maraton men kommer må bra och fungera som vilket barn som helst" den läkaren får en snyting. Hon kunde väl inte mer än att hålla med mig.. och innan vi gjorde poxen, när vi väntade kom en annan av våra sköterskor förbi och pratade lite, de flesta där känner oss ju väl, och nu var det massa frågor för hon hade tänkt så mycket på V, och hur allt går..
Så .. ah, faan, det är riktigt tungt idag, jag mäktar med så länge jag slipper se verkligheten i vitögat, jag har hela tiden ändå kunnat förtränga och hitta massor av förklaringar som måhända är helt osannolika, men som jag kan trösta mig med, men jag kommer inte på fler, det är slut, och jag börjar ge upp att någon av mina förklaringar ändå skulle kunna stämma, kanske ett förstadie , till att acceptera att det är såhär, men jag kan inte förstå hur det här kan kallas värdigt.
Därav tänk om, för på hemvägen brast det, V somnade, och där sitter jag, tänk om lastbilen aldrig kört på mig, hade han varit frisk då?, tänk om han varit frisk, hur skulle livet se ut då? Det skulle vara något annat, med människor kvar som försvunnit, kanske lika bra iofs, med ett socialare liv, hästarna, resorna vi skulle göra. Jobbat kanske jag hade kunnat göra, det hade varit trevligt, men tänk också saker som tänk om det inte går vägen, tänk om det är min son som vaknar av en massiv hjärtinfarkt och går bort i min famn, tänk om han bara faller ihop på fsk och jag inte ens är där, tänk om..tänk om tänk om...
Jag är fullständigt dränerad, och behöver kraft. För tänk om är ifatt mig för tillfället och jag behöver ett jetplan för att undkomma denna gången tror jag.
Men idag kom det ikapp mig ibland, letade upp mig och sabbade det lilla uns av energi som fanns kvar.
Vi åkte ju till sjukhuset, sjukgymnasten finns inte så mycket att säga om mer än att det är fel instans, hab borde in , men både ssk och sjukgymnasten suckade tungt åt hab´s syn på hjärtebarnens behov, enligt hab måste det föreligga ytterliggare besvär som anses bestående, men mina inblandade ska under våren se över vad de kan göra för att underlätta för V på tex fsk, och då till ev hjälpmedel. När vi var klara hos sjukgymnasten, dags för ansträgningspoxen då och kontakt ssk, och där sprang vi i korridoren, poxen på fingret, hej och hå, jagade jag och V kontakt ssk, vi var monster, ljud och grimaser ingick och samtlig personal på bm fick lunchunderhållning... det krävdes mycket mamma monster och en superengagerad ssk, för han ville först inte springa alls, sedan sprang han, och poxen höll sig iaf från 90 och upp till 92, steg upp till 95 rätt okej i tid efter, men det som var tydligast, som vården nu äntligen, ja det blir äntligen eftersom jag sagt det länge men de bara haft mitt ord, fick se hur han svettas, blir vrålvarm och hur han flåsar, han börjar ju flåsa direkt, det handlar inte om att han kan springa lite, eller härja och leka en liten stund, han börjar direkt.. men egentligen gav väl dagen ingenting, för nu har alla hjärtundersökningar gjorts, och en hel jävla massa annat med, och ingen förklaring finns, mer än den jag inte vill ta till mig, att vi får vänja oss vid tanken att han mår så här, med toppar och djupare dalar vid infektioner tex, men om han nu inte har en infektion nu, när han är som sämst, ska vi då räkna med att han blir ännu sämre?
Jag orkar inte dra alla detaljer, men i vår ska det sättas ihop ett riktigt, och mycket efterlängtat team, med dietist, psykolog, sjukgymnast, läkare, kontaks ssk, just så som det sig bör. Och ihop ska de, vi försöka hitta vägar för att kunna hjälpa min lilla kille. Jag hoppas han blir bättre, men jag ska ju inte räkna med det, och när det trillar in på riktigt att vi snart kanske behöver se på rullstol eller permobil för att hjälpa honom, då gör det ont, och jag sa det till vår ssk idag att nästa läkare jag hör säga " jaa, han/hon kommer inte springa maraton men kommer må bra och fungera som vilket barn som helst" den läkaren får en snyting. Hon kunde väl inte mer än att hålla med mig.. och innan vi gjorde poxen, när vi väntade kom en annan av våra sköterskor förbi och pratade lite, de flesta där känner oss ju väl, och nu var det massa frågor för hon hade tänkt så mycket på V, och hur allt går..
Så .. ah, faan, det är riktigt tungt idag, jag mäktar med så länge jag slipper se verkligheten i vitögat, jag har hela tiden ändå kunnat förtränga och hitta massor av förklaringar som måhända är helt osannolika, men som jag kan trösta mig med, men jag kommer inte på fler, det är slut, och jag börjar ge upp att någon av mina förklaringar ändå skulle kunna stämma, kanske ett förstadie , till att acceptera att det är såhär, men jag kan inte förstå hur det här kan kallas värdigt.
Därav tänk om, för på hemvägen brast det, V somnade, och där sitter jag, tänk om lastbilen aldrig kört på mig, hade han varit frisk då?, tänk om han varit frisk, hur skulle livet se ut då? Det skulle vara något annat, med människor kvar som försvunnit, kanske lika bra iofs, med ett socialare liv, hästarna, resorna vi skulle göra. Jobbat kanske jag hade kunnat göra, det hade varit trevligt, men tänk också saker som tänk om det inte går vägen, tänk om det är min son som vaknar av en massiv hjärtinfarkt och går bort i min famn, tänk om han bara faller ihop på fsk och jag inte ens är där, tänk om..tänk om tänk om...
Jag är fullständigt dränerad, och behöver kraft. För tänk om är ifatt mig för tillfället och jag behöver ett jetplan för att undkomma denna gången tror jag.
2 ÅR!!!
Imorgon blir det bildkavalkad! Orkar inte ikväll...
Dagen har varit fin, lång, men fin. Härligt glada barn när de väl insåg att det skulle komma massa favoritmänniskor på besök! En glad mamma med som fick tjattrat ur sig massor med finaste svägerskan. Så härlig människa, att vi har hästarna som gemensamt försämrar inte, får nog börja där.. i vår ska jag igång. Anledningen att jag inte hängt på henne innan är att hon rider islandshäst, rätt långt från mitt, men nu skiter jag i det!! Dessutom kan hon lära mig massor, vet inte hur många mästerskapssergrar hon har, även internationellt! Nå, det var inte henne dagen handlade om.. haha.
Lillstollan var fantastiskt glad över fina paket, V fick från oss med så slapp det bli ramaskri, bara ett litet. Visst, kanske borde de lära sig att det inte alltid är deras tur, men detsamma gjorde vi när V fyllde, får bli så nu när de är såhär små!
Underbar tårta, fina nära och kära, småleende hela dagen, musik, lek, bus, och massa springa och serva, men det gör jag gärna, bara jag slipper ha små runt fötterna, och de har ju haft fullt upp idag.
Men, bilder imorgon och nu över till annat.
Jag är, även om inte just idag, lite förbannad.
Vad det är denna gången.. jo, ordet tacksamhet.
Jag är tacksam över mycket, jag har det bra, men jag har också mycket i livet jag skulle ändra på en blixt sekund om jag kunde, och ni vet förmodligen att det glider in på V och livet med honom nu.
I många forum, framförallt ett, är det många i samma situation som vi, eller liknande som blir uppretade när sjukhusen, läkarna, vården, tillvaron diskuteras negativt, om man vill kalla det så, när det kritiseras, när man inte bara är tacksam. Argument som att man ska vara glad vi bor i Sverige och inte någon annastans. Ja, kanske, men samtidigt, nej, det är inte så enkelt, Sverige vill vara ledande i barnhjärtsjukvård, det blir dom inte utan konstruktiv kritik, och jag tillhör den gruppen, som tycks vara alldeles för liten, som även om jag diskuterar det vilt på forum, även, alltid, tar upp problem, tankar, förslag, men också beröm direkt med vården. Detsamma gäller tacksamheten över barnen, de sjuka barnen, jag är tacksam att V finns hos mig, jag älskar mina barn så innerligt, men med det sagt, ingen väljer det sjuka barnet framför det friska, jag kommer aldrig vara tacksam över hans situation, jag ser inte glaset halvfullt varje dag, jag kan inte göra det eftersom min familjs liv inte är glatt och lättsamt, men jag lever med det, jag försöker göra allt jag kan för att hitta och verkligen njuta av de stunder då allt det där onda är långt borta. Och är det inte på forum som dessa man ska kunna ventilera sona mörka känslor också? Där man borde kunna göra det utan att få kastat på sig att man inte är bra, eller att man ska, eller måste tänka om, för jag vill gärna tro att de flesta av oss ändå inte alltid är i det djupa mörker som faller över, iallafall mig, ibland.
Jag har många funderingar kring forskningen, kring huruvida man alltid ska göra allt, det vet de som läst här ett tag, jag ser det inte alltid som självklart, jag har väldigt många frågor, men väldigt få svar.
Men jag vet att min mage vänder sig ut och in när jag tänker på den historia jag fått till mig om norwood kirurgin uppkomst tex, att en kirurg utan medgivande opererade barn, många överlevde inte, och utan tillstånd, barn som blev rena expriment, men också barn som hjälpt forskningen framåt med stormsteg, som är det sannolika skälet till att min son nu då ändå inte fick somna in nyfödd.
Jag tycker mig känna detta ibland även idag, att det kanske inte alltid enbart är för det enskilda barnet det utsätts för operation efter operation, undersökningar man inte ens kan förstå, men som i framtiden kan komma rädda många många barn, är det rätt? Jag vet inte om jag kan tycka det, men om det inte är det, är det då rätt inte göra någonting alls?
Jag vet verkligen inte, jag vet bara att det gör ont i min själ och mitt hjärta att barnen får lida, för det gör många av våra barn som överlever med, vilket än en gång leder oss in på överleva, är det allt, eller ska läkare och kirurger alltid också se till livskvaliten, de säger sig göra så, men jag tvivlar.
Där är jag nu, lite kluven, lite tung i själen. Att V knappt mäktar springa, eller röra sig aktivt påverkar mig. Idag har han hållt igång, och jag vet att jag imorgon sitter med en mycket tagen arg liten kille i knät, en kille som inte har ett fullvärdigt liv, för då hade han mått bra. Det gör han inte. Det gör ont.
Dagen har varit fin, lång, men fin. Härligt glada barn när de väl insåg att det skulle komma massa favoritmänniskor på besök! En glad mamma med som fick tjattrat ur sig massor med finaste svägerskan. Så härlig människa, att vi har hästarna som gemensamt försämrar inte, får nog börja där.. i vår ska jag igång. Anledningen att jag inte hängt på henne innan är att hon rider islandshäst, rätt långt från mitt, men nu skiter jag i det!! Dessutom kan hon lära mig massor, vet inte hur många mästerskapssergrar hon har, även internationellt! Nå, det var inte henne dagen handlade om.. haha.
Lillstollan var fantastiskt glad över fina paket, V fick från oss med så slapp det bli ramaskri, bara ett litet. Visst, kanske borde de lära sig att det inte alltid är deras tur, men detsamma gjorde vi när V fyllde, får bli så nu när de är såhär små!
Underbar tårta, fina nära och kära, småleende hela dagen, musik, lek, bus, och massa springa och serva, men det gör jag gärna, bara jag slipper ha små runt fötterna, och de har ju haft fullt upp idag.
Men, bilder imorgon och nu över till annat.
Jag är, även om inte just idag, lite förbannad.
Vad det är denna gången.. jo, ordet tacksamhet.
Jag är tacksam över mycket, jag har det bra, men jag har också mycket i livet jag skulle ändra på en blixt sekund om jag kunde, och ni vet förmodligen att det glider in på V och livet med honom nu.
I många forum, framförallt ett, är det många i samma situation som vi, eller liknande som blir uppretade när sjukhusen, läkarna, vården, tillvaron diskuteras negativt, om man vill kalla det så, när det kritiseras, när man inte bara är tacksam. Argument som att man ska vara glad vi bor i Sverige och inte någon annastans. Ja, kanske, men samtidigt, nej, det är inte så enkelt, Sverige vill vara ledande i barnhjärtsjukvård, det blir dom inte utan konstruktiv kritik, och jag tillhör den gruppen, som tycks vara alldeles för liten, som även om jag diskuterar det vilt på forum, även, alltid, tar upp problem, tankar, förslag, men också beröm direkt med vården. Detsamma gäller tacksamheten över barnen, de sjuka barnen, jag är tacksam att V finns hos mig, jag älskar mina barn så innerligt, men med det sagt, ingen väljer det sjuka barnet framför det friska, jag kommer aldrig vara tacksam över hans situation, jag ser inte glaset halvfullt varje dag, jag kan inte göra det eftersom min familjs liv inte är glatt och lättsamt, men jag lever med det, jag försöker göra allt jag kan för att hitta och verkligen njuta av de stunder då allt det där onda är långt borta. Och är det inte på forum som dessa man ska kunna ventilera sona mörka känslor också? Där man borde kunna göra det utan att få kastat på sig att man inte är bra, eller att man ska, eller måste tänka om, för jag vill gärna tro att de flesta av oss ändå inte alltid är i det djupa mörker som faller över, iallafall mig, ibland.
Jag har många funderingar kring forskningen, kring huruvida man alltid ska göra allt, det vet de som läst här ett tag, jag ser det inte alltid som självklart, jag har väldigt många frågor, men väldigt få svar.
Men jag vet att min mage vänder sig ut och in när jag tänker på den historia jag fått till mig om norwood kirurgin uppkomst tex, att en kirurg utan medgivande opererade barn, många överlevde inte, och utan tillstånd, barn som blev rena expriment, men också barn som hjälpt forskningen framåt med stormsteg, som är det sannolika skälet till att min son nu då ändå inte fick somna in nyfödd.
Jag tycker mig känna detta ibland även idag, att det kanske inte alltid enbart är för det enskilda barnet det utsätts för operation efter operation, undersökningar man inte ens kan förstå, men som i framtiden kan komma rädda många många barn, är det rätt? Jag vet inte om jag kan tycka det, men om det inte är det, är det då rätt inte göra någonting alls?
Jag vet verkligen inte, jag vet bara att det gör ont i min själ och mitt hjärta att barnen får lida, för det gör många av våra barn som överlever med, vilket än en gång leder oss in på överleva, är det allt, eller ska läkare och kirurger alltid också se till livskvaliten, de säger sig göra så, men jag tvivlar.
Där är jag nu, lite kluven, lite tung i själen. Att V knappt mäktar springa, eller röra sig aktivt påverkar mig. Idag har han hållt igång, och jag vet att jag imorgon sitter med en mycket tagen arg liten kille i knät, en kille som inte har ett fullvärdigt liv, för då hade han mått bra. Det gör han inte. Det gör ont.
mamman upp och ner
Som glömmer, som missar, som inte får någonting gjort av det som egentligen skulle behöva göras, vilket faktiskt känns just nu riktigt skönt, jag har hur mycket som helst på min att göra lista, men ska jag vara helt ärlig har jag tagit time out, solen har lyst, barnen har varit glada, lite småsjukt för lillstollan, men pigga, nja, nä.. det blir ju inte sant heller med tanke på hur V mått de sista veckorna, men ändå, vi har mått bra, lekt, picnickat, varit på utflykter och ändå inte gjort mer alls än vi mäktat med.
Mycket händer ändå runt om, läkarintyg som trillar in, remisser, nu senast till sjukgymnasten, det dök då upp till slut, nästa vecka blir det, välbehövligt, ska försöka filma lillfis så förstår ni.
Resursen ringde mig och berättade att de från och med måndag har placerat J på samma avdelning som V, himmel, blev så glad att jag nästan började gråta, kanske känns lite överdrivet, men ni som känner oss, följer oss, vet också vad mycket fler infektioner och jobbigt det har inneburit, för båda barnen men främst för V. Han som dessutom bara blir sämre och sämre i ork och rörelse, förstår inte vad som händer, gör tydligen ingen, som idag, lilstollan och jag spelade boll, hon sprang, siktade, sköt, och hon är grym! Vincent ville haka på, men efter sisådär en halv minut flåsade han så illa att han istället kastade sig på bergsknallen, där satt han och jag fick rulla en boll till honom, och han rullade tillbaka, och lillstollan som sprang runt med annan boll och gav järnet, skillnaden mellan mina barn var enorm, den är enorm, enorm! Och han sitter länge nu, sedan upp en liten vända, flåsar igen och så börjar det om.
Nåja, blir lite samtal under nästa vecka, och jag vet inte riktigt hur vi ska orka med en ny omgång förskola, sjukhus, fläng, stress, men det gör vi ju, har förhoppningsvis laddat batterierna ordentligt det sista.
OCH det absolut viktigaste av allt, inatt är det 2 år sedan jag viskande fräser till P att vattnet gått, som i en dålig film, forsar, ringer förlossningen, skulle ta det lugnt, tur jag inte gjorde det, haha, värre var det med mamma som körde mig in, hon hade inte alltför bråttom, men in kom vi, och ut kom min lilla , envisa, fantastiskt strålande lilla flicka, imorgon är det hennes födelsedag!
Mycket händer ändå runt om, läkarintyg som trillar in, remisser, nu senast till sjukgymnasten, det dök då upp till slut, nästa vecka blir det, välbehövligt, ska försöka filma lillfis så förstår ni.
Resursen ringde mig och berättade att de från och med måndag har placerat J på samma avdelning som V, himmel, blev så glad att jag nästan började gråta, kanske känns lite överdrivet, men ni som känner oss, följer oss, vet också vad mycket fler infektioner och jobbigt det har inneburit, för båda barnen men främst för V. Han som dessutom bara blir sämre och sämre i ork och rörelse, förstår inte vad som händer, gör tydligen ingen, som idag, lilstollan och jag spelade boll, hon sprang, siktade, sköt, och hon är grym! Vincent ville haka på, men efter sisådär en halv minut flåsade han så illa att han istället kastade sig på bergsknallen, där satt han och jag fick rulla en boll till honom, och han rullade tillbaka, och lillstollan som sprang runt med annan boll och gav järnet, skillnaden mellan mina barn var enorm, den är enorm, enorm! Och han sitter länge nu, sedan upp en liten vända, flåsar igen och så börjar det om.
Nåja, blir lite samtal under nästa vecka, och jag vet inte riktigt hur vi ska orka med en ny omgång förskola, sjukhus, fläng, stress, men det gör vi ju, har förhoppningsvis laddat batterierna ordentligt det sista.
OCH det absolut viktigaste av allt, inatt är det 2 år sedan jag viskande fräser till P att vattnet gått, som i en dålig film, forsar, ringer förlossningen, skulle ta det lugnt, tur jag inte gjorde det, haha, värre var det med mamma som körde mig in, hon hade inte alltför bråttom, men in kom vi, och ut kom min lilla , envisa, fantastiskt strålande lilla flicka, imorgon är det hennes födelsedag!
sömn
Vi kom hem med Vincent första gången från sjukhuset när han var 3 veckor, vi sov i vårt sovrum första gången alla 3 när han var ca 2,5 månad, hur vi gjorde innan, ja.. jag kunde inte när vi väl kom hem gå in i sovrummet, nästan alls, vi bäddade upp V på divanen på soffan, och sedan jag och P skavfötters. Vi sov knappt alls, men där kunde vi iallafall slumra litegrann.
Vi åkte jojo in och ut från sjukhuset fram tills glenn operationen, vi var knappt hemma alls, och det fick bli som det blev, bara han sov bra.
När vi väl kom hem efter glenn fick vi bra rutiner, han sov i egen säng, men när han var 1 år vände massor, knepigt, då hade vi ändå haft det förhållandevis lugnt ett tag innan, men då började han med napp, han slutade sova i egen säng, och hans mardörmmar och nattskräck i verklig tappning tog form.
Sedan dess har han sovit hos oss, med nalle, med bolltäckte, alltid, alltid, och så fick han en lillasyster, hon sov gladeligen i egen säng tills hon började förstå att hennes storebror inte gjorde det, då kom hon med, och jag vet att det finns lika många åsikter om hur barn sover bäst som det finns föräldrar, men här har ni min,
barn behöver närhet, vissa mer än andra, men alla barn behöver närhet, vi är inte skapta för att från nyfödd ligga i skilda sovrum, vi är flockdjur med stort behov av varandra, och uppriktigt, att barn ska sova i eget rum, absolut inte hos sina föräldrar, det är en attityd jag känner går hand i hand med min känsla att allt för många anpassar inte sina liv till barnen när de kommer, barnen får anpassa sig, har skrivit om detta förr, och ja, skaffar man barn, nej, man ska inte ge upp sig själv, men livet förändras, och jag tycker barn ska få vara där de är tryggast.
Vilket jag inte känner är ifrån sina föräldrar, eller vem det nu är som är närmast.
Att lägga mitt barn i en säng i ett annat rum, säga godnatt, stänga dörren och gå, det är långt borta, och lägger vi då till det fenomen som inte alls är ovanligt, barnet vill inte, då tycker jag man ska ställa sig frågan varför barnet inte vill, ska det behöva gråta sig till sömns, och för vems skull är det? Inte barnets, och jag säger inte att barnen måste sova i samma säng, men många barn behöver vara i samma rum, men det är klart, sovrummet som är mammans och pappans, det är ju deras.. eller?
Äh, det ni inte vill göra i samma rum som era barn sover i får ni väl hitta andra ställen göra på då, fantasi ska vara bra för det livet med har jag hört ...
Visst finns det säkert barn som utan problem och protester trivs bra i eget rum, och från olika åldrar, men det är just det, när barnet uppenbarligen inte gör det, vilket det inte gör när det gråter efter sin trygghet, då går jag igång. " dom lär sig, dom vänjer sig" varför i hela friden vill man vänja sitt barn vid det, jo, för att man som förälder ska få sitt utrymme, sin fríhet, men jag tycker fortfarande det är att inte sätta barnets behov i första hand, det finns metoder jag skulle vilja kalla ren barnmisshandel också. men nu fattar ni min poäng.
Mina barn sover där de är tryggast, utan att det är något de tvingast lära sig, eller vänja sig vid. Hos mig och deras pappa.
Men nu har vi ett problem, vi har i omgångar testat om barnen kan tänka sig sova i egen säng i vårat rum, och J gör det, men vill vara där storebror är, för han vill inte, resultatet, de sover hos oss fortfarande, eller.. njae
Idag inkom ett stycke ny säng till V, dags igen, mer bestämt denna gången, och anledningen till att jag vill ha barnen ur min säng är enbart att ingen av oss 4 som knör i vår 1,80 säng sover bra, det sparkas, brötas, vaknas, ont i varenda del av kroppen på morgonen, och ingen gynnas av trötta och griniga oss.. därför
Och bäddade med favvo bamse, stolt kille som berättade att inatt skulle han minsann sova där, där i sin egna säng, den var ju så fin! Och jadå, vid läggningen inget i början, barnen kröp ner i sina sängar, en liten stund senare började det brötas runt från tornadon J, hon har en liten tendens vända hela sovrummet upp och ner innan hon somnar, så också ikväll, medans V insåg att i den här fina nya sängen, där får ju inte mamman plats, attans, och ville inte längre ligga där, men med mamman brevid, nynnandes, klappandes, till slut halvsittandes på kanten, ja då somnade han, lugnt och tryggt, med mammans kudde!
Hur det kommer hålla är nästa steg, för fortfarande är det upp på nätterna med blöjbyte och välling, minst en gång, oftast två, inte sällan tre.. och om han tycker det är okej vakna och somna om, det tror jag inte förrän jag sett det.
Men där är vi idag, och det känns ändå bra, för jag vet att jag är där, när han vaknar i panik, så är jag där, för det gör han, och det gör han när han redan ligger inslingrad i min famn med. Men det känns bra, två små troll sussar sött i egna sängar och för första gången på drygt 2 år ´är vår säng barnfri på natten.. Kanske, bara kanske, har jag inte fått nya blåmärken imorgon.
Vi åkte jojo in och ut från sjukhuset fram tills glenn operationen, vi var knappt hemma alls, och det fick bli som det blev, bara han sov bra.
När vi väl kom hem efter glenn fick vi bra rutiner, han sov i egen säng, men när han var 1 år vände massor, knepigt, då hade vi ändå haft det förhållandevis lugnt ett tag innan, men då började han med napp, han slutade sova i egen säng, och hans mardörmmar och nattskräck i verklig tappning tog form.
Sedan dess har han sovit hos oss, med nalle, med bolltäckte, alltid, alltid, och så fick han en lillasyster, hon sov gladeligen i egen säng tills hon började förstå att hennes storebror inte gjorde det, då kom hon med, och jag vet att det finns lika många åsikter om hur barn sover bäst som det finns föräldrar, men här har ni min,
barn behöver närhet, vissa mer än andra, men alla barn behöver närhet, vi är inte skapta för att från nyfödd ligga i skilda sovrum, vi är flockdjur med stort behov av varandra, och uppriktigt, att barn ska sova i eget rum, absolut inte hos sina föräldrar, det är en attityd jag känner går hand i hand med min känsla att allt för många anpassar inte sina liv till barnen när de kommer, barnen får anpassa sig, har skrivit om detta förr, och ja, skaffar man barn, nej, man ska inte ge upp sig själv, men livet förändras, och jag tycker barn ska få vara där de är tryggast.
Vilket jag inte känner är ifrån sina föräldrar, eller vem det nu är som är närmast.
Att lägga mitt barn i en säng i ett annat rum, säga godnatt, stänga dörren och gå, det är långt borta, och lägger vi då till det fenomen som inte alls är ovanligt, barnet vill inte, då tycker jag man ska ställa sig frågan varför barnet inte vill, ska det behöva gråta sig till sömns, och för vems skull är det? Inte barnets, och jag säger inte att barnen måste sova i samma säng, men många barn behöver vara i samma rum, men det är klart, sovrummet som är mammans och pappans, det är ju deras.. eller?
Äh, det ni inte vill göra i samma rum som era barn sover i får ni väl hitta andra ställen göra på då, fantasi ska vara bra för det livet med har jag hört ...
Visst finns det säkert barn som utan problem och protester trivs bra i eget rum, och från olika åldrar, men det är just det, när barnet uppenbarligen inte gör det, vilket det inte gör när det gråter efter sin trygghet, då går jag igång. " dom lär sig, dom vänjer sig" varför i hela friden vill man vänja sitt barn vid det, jo, för att man som förälder ska få sitt utrymme, sin fríhet, men jag tycker fortfarande det är att inte sätta barnets behov i första hand, det finns metoder jag skulle vilja kalla ren barnmisshandel också. men nu fattar ni min poäng.
Mina barn sover där de är tryggast, utan att det är något de tvingast lära sig, eller vänja sig vid. Hos mig och deras pappa.
Men nu har vi ett problem, vi har i omgångar testat om barnen kan tänka sig sova i egen säng i vårat rum, och J gör det, men vill vara där storebror är, för han vill inte, resultatet, de sover hos oss fortfarande, eller.. njae
Idag inkom ett stycke ny säng till V, dags igen, mer bestämt denna gången, och anledningen till att jag vill ha barnen ur min säng är enbart att ingen av oss 4 som knör i vår 1,80 säng sover bra, det sparkas, brötas, vaknas, ont i varenda del av kroppen på morgonen, och ingen gynnas av trötta och griniga oss.. därför
Och bäddade med favvo bamse, stolt kille som berättade att inatt skulle han minsann sova där, där i sin egna säng, den var ju så fin! Och jadå, vid läggningen inget i början, barnen kröp ner i sina sängar, en liten stund senare började det brötas runt från tornadon J, hon har en liten tendens vända hela sovrummet upp och ner innan hon somnar, så också ikväll, medans V insåg att i den här fina nya sängen, där får ju inte mamman plats, attans, och ville inte längre ligga där, men med mamman brevid, nynnandes, klappandes, till slut halvsittandes på kanten, ja då somnade han, lugnt och tryggt, med mammans kudde!
Hur det kommer hålla är nästa steg, för fortfarande är det upp på nätterna med blöjbyte och välling, minst en gång, oftast två, inte sällan tre.. och om han tycker det är okej vakna och somna om, det tror jag inte förrän jag sett det.
Men där är vi idag, och det känns ändå bra, för jag vet att jag är där, när han vaknar i panik, så är jag där, för det gör han, och det gör han när han redan ligger inslingrad i min famn med. Men det känns bra, två små troll sussar sött i egna sängar och för första gången på drygt 2 år ´är vår säng barnfri på natten.. Kanske, bara kanske, har jag inte fått nya blåmärken imorgon.
Sluta
Såhär är det - Jag vet ju precis hur Vincent funkar, ja Julia med, men nu är det sjukdomsnack, och jag kan min son, jag läser hans singnaler i tid, men så fins det vissa saker jag inte kan styra alls. nä, lögn, många saker
Idag var vi i Göteborg igen då, gick bra, snabbt , enkelt, smidigt, med resultat jag nog ändå bara får vara nöjd med, inget som kommer kräva op, iaf inte nu, om alls, ont har han pga mjukvävnadsvullnad, den omtalade funkar fortfarande, en svag puls genom, men är där iaf. så bara bra, att sedan vår bästa dr G är helt jävla outstanding gör inte sjukhusbesöken sämre!! Fantastiskt det finns läkare som fortfarande ALLTID tar sig tid, som ALLTID sätter hela familjen i centrum, och som aldrig är nonchalant, eller så stressad hon inte kan, alltid, helt osannolikt, idag skulle vi eg inte träffa henne förrens långt senare, men radiologen vart lite orolig och sa typ " ahh, jag får nog ringa dr G och fråga vad hon egentligen har gjort här"
Och på två röda var hon på plats, redde ut allt, till dom, till mig, tittade och kände på V, babblade lite i sjuhundra, och whooops, upp till operation, " jag har en patient som borde vara färdigsövd, dags skrubba in" stort leende och " vi ses snart!".. hon skulle eg träffat oss 1,5 timme senare på mottagningen, men tyckte inte V skulle behöva sitta där o glo halva dagen.. och ja, det är enorm omtanke!
Vi backar tiden lite, igår var solen på besök igen, vi tog en lång härlig promenad, 2 km, iofs på 2,5 timme, massor av vatten, kex och många många pauser, men han gick hela vägen, jag blev glad, varm, och han ville verkligen, hitta, söka, upptäcka, klättra, babbla i ett, han var glad, och som ett brev på posten fick han faan för det - kvällen var rent plågsam mot slutet, ont i benen, tröttare än tröttaste tröttast, sov länge, hyfsat fräsch i morse ändå, sov hela vägen till gbg i bilen, och hela vägen hem, han gör inte det, alltså, han bara inte gör det i vanliga fall, kanske en halvtimme i bilen, inte mer..
Hem, ut i solen, tog det ganska lugnt, satt, grävde , byggde, och en helt vanlig kväll men med en ganska trött kille, två tuffa dagar sätter sina spår, och visst - in i sovrummet, började kallsvettas, blev sådär otäckt kall, långsam andning, satte honom på en stol, sprang och hämtade stetoskopet, var jättesvårt hitta puls, och på honom känner man ganska lätt, oftast genom att bara lägga handen över hjärtat, inte nu, kom tillbaka, då hade han somnat, lagt sig i sängen så han gick ju dit iaf, lyssnade, och visst tickade det på normalt igen, han blev varm och andades normalt, hela karusellen 2-3 minuter..
och egentligen är det ju som nu vi ska åka in, OM det finns en chans att fånga det, men nu.. nää.. var ju bara borta lika fort igen, och här sitter jag nu utanför med inget ljud på, lyssnar andning och springer i var femte minut och lyssnar.. och än så länge tickar det fint, men hur faan ska man kunna sova inatt????
Idag var vi i Göteborg igen då, gick bra, snabbt , enkelt, smidigt, med resultat jag nog ändå bara får vara nöjd med, inget som kommer kräva op, iaf inte nu, om alls, ont har han pga mjukvävnadsvullnad, den omtalade funkar fortfarande, en svag puls genom, men är där iaf. så bara bra, att sedan vår bästa dr G är helt jävla outstanding gör inte sjukhusbesöken sämre!! Fantastiskt det finns läkare som fortfarande ALLTID tar sig tid, som ALLTID sätter hela familjen i centrum, och som aldrig är nonchalant, eller så stressad hon inte kan, alltid, helt osannolikt, idag skulle vi eg inte träffa henne förrens långt senare, men radiologen vart lite orolig och sa typ " ahh, jag får nog ringa dr G och fråga vad hon egentligen har gjort här"
Och på två röda var hon på plats, redde ut allt, till dom, till mig, tittade och kände på V, babblade lite i sjuhundra, och whooops, upp till operation, " jag har en patient som borde vara färdigsövd, dags skrubba in" stort leende och " vi ses snart!".. hon skulle eg träffat oss 1,5 timme senare på mottagningen, men tyckte inte V skulle behöva sitta där o glo halva dagen.. och ja, det är enorm omtanke!
Vi backar tiden lite, igår var solen på besök igen, vi tog en lång härlig promenad, 2 km, iofs på 2,5 timme, massor av vatten, kex och många många pauser, men han gick hela vägen, jag blev glad, varm, och han ville verkligen, hitta, söka, upptäcka, klättra, babbla i ett, han var glad, och som ett brev på posten fick han faan för det - kvällen var rent plågsam mot slutet, ont i benen, tröttare än tröttaste tröttast, sov länge, hyfsat fräsch i morse ändå, sov hela vägen till gbg i bilen, och hela vägen hem, han gör inte det, alltså, han bara inte gör det i vanliga fall, kanske en halvtimme i bilen, inte mer..
Hem, ut i solen, tog det ganska lugnt, satt, grävde , byggde, och en helt vanlig kväll men med en ganska trött kille, två tuffa dagar sätter sina spår, och visst - in i sovrummet, började kallsvettas, blev sådär otäckt kall, långsam andning, satte honom på en stol, sprang och hämtade stetoskopet, var jättesvårt hitta puls, och på honom känner man ganska lätt, oftast genom att bara lägga handen över hjärtat, inte nu, kom tillbaka, då hade han somnat, lagt sig i sängen så han gick ju dit iaf, lyssnade, och visst tickade det på normalt igen, han blev varm och andades normalt, hela karusellen 2-3 minuter..
och egentligen är det ju som nu vi ska åka in, OM det finns en chans att fånga det, men nu.. nää.. var ju bara borta lika fort igen, och här sitter jag nu utanför med inget ljud på, lyssnar andning och springer i var femte minut och lyssnar.. och än så länge tickar det fint, men hur faan ska man kunna sova inatt????
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)