tankar

det händer ju ibland att man påminns om vad ens lilla hjärta gått igenom, idag satt vi och tittade på foton, vincent satt och visade och förklarade för både mig och sin syster vad vi såg, allt från öppen bröstkorg, till ekg och ultraljud, finns foton på det mesta han gått igenom. och han vill gärna titta, men idag när vi kom till iva bilderna tyckte han det var jobbigt och ville sitta i famnen, han ville fortsätta titta men jag skulle ta över och peka, berätta och tala om att nu ska vi inte laga hjärtat mer, bara snoppen.
och det tycker han är helt ok, mamma ska laga magen och han ska laga snoppen, jättebra och så utropar han "jaaaaa", pekar på vad som ska lagas och berättar vilken doktor.
är det inte helt galet att en 2 åring ens känner till denna värld, att han pratar om vad som ska lagas nästa gång, frågar om hjärtat ska lagas mer, och att han inte en enda gång undrar, det bara är så liksom!?
jag vet att frågorna kommer, än är han lite liten, men det som är jobbigt är just att det här är hans liv, det är inget konstigt, och det vill jag att det ska vara, att åka till sjukhuset ska inte vara det normala.
och det gör ont i mig, samtidigt måste jag göra det till något postitivt, kan ju inte tala om för vincent att mamma avskyr detta, att jag inte vill att vi ska till doktorn, att jag bara vill ta oss alla långt härifrån och gömma oss på en öde ö och att allt är bra, att vi är friska allihop och att vi aldrig mer behöver åka dit. nä, riktigt så kan man inte göra.
det slutade iallafall bra, vincent fortsatte titta på sina foton, berätta för julia och hon var väldigt engagerad i detta, så det var bara jag som grät lite innombords. men imorgon är en ny dag