tänk om

vincent har inte varit på sjukhus sedan i måndags, och det är inte dags förrän på tisdag med pk, så tänk om han kunde få en sjukhusfri vecka, hade varit skönt, peppar, peppar.
farbror peter o linda kom en sväng på kvällen, och ojojoj vad vincent är förtjust i linda, och jag tror hon tycker det är lika kul.
julia med sina tappra försök att komma längre än 7-8 steg går sådär och hon blir skitsur när hon inte kan haka på brorsan.
lillkillen som var riktigt trött på dagen idag, han somnade vid halv ett, och sov till tre, är vanligt hemma att han sover länge, när vi är ute och flänger blir det lätt en kort tupplur, men då märks det också på orken, tycker inte det är jättestor skillnad nu, mot innan tcpc , klart han är lite mer aktiv när han leker, lite kvickare, men han orkar inte mycket längre. håller igång en havtimme, sen lite bok eller tv, igång igen och sen lite måla, så rullar dagarna när vi är hemma. ibland lägger han sig på mattan eller sin puff, tar en paus, och då vill han vara ifred. ibland kommer han och vill krypa upp i famnen, men ofta när han är trött så vill han inte riktigt tala om det, utan smyger liksom med det, vet inte om jag inbillar mig, men jag tror han vet att han är lite "svag", och det känns nog jobbigt. svårt, man vet ju inte riktigt hur en 2-åring funkar, men jag tror alla hjärtbarn oavsett ålder ibland inte vill erkänna sig sjuka, inte heller för sig själva och hittar på små sätt att dölja sina svagheter på. och jag tror det är just det som börjat med vincent. sen går det andra hållet med, som när vi har besök, då håller han igång fast han egentligen är helt slut, och då får man diskret rycka in, "linda vill läsa en bok för dig", och på den vägen få honom att varva ner.
än så länge är han ju så liten så jag har ju koll på honom hela tiden, men detta måste man ha med sig när han börjar dagis o skola, fritidsaktiviteter mm, att han lär sig dölja sitt "handikapp", och att andra i hans omgivning måste vara uppmärksamma på det, utan att för den sakens skull hindra honom från att utmana sig själv, tur det är ett tag kvar, att mycket nog faller naturligt även för oss. trodde när han var bebis aldrig den dagen skulle komma då vi inte längre poxade flera ggr om dagen, men helt plötsligt var poxen borta, och det kändes ju bra :) så- vi lär oss längs vägen.