det händer mycket

Det händer mycket nu, med Vincent, med livet, med mig, med tillvaron.
Operationen gick bra, eller kanske mer, narkosen gick bra, den blev väldigt tung, och mycket längre än från början tänkt, ca 1,5-2 timmar in i operationen ringer kirurgen till avdelningen bara för att be dom informera mig om att det skulle komma att dra ut på tiden, dom hade då inte ens lokaliserat första testikeln, när dom sedan väl gjort det rullande det på, en testikel är borta, skickad till patologen, en finns kvar, den fungerar, nu.
Kirurgen kollade även upp blåsa och urinrör med cystoskopi, och det visade sig finnas en kronisk infektion i blåsan... vi har nu remitterats till uroterapeuten..

Det finns mycket kring detta som kanske inte blev vad vi hoppats, inte kirurgen heller.., det goda är dock att hon inte behöver in igen. Allt på en gång så gott det gick för att slippa fler narkoser än nödvändigt.
Jag har fått allt förklarat för mig, och tro mig, detta var det bästa.

Efter op hade liten en tuff tid på uppvak och ett tufft första dygn, mycket smärta och mycket illamående. Även narkosläkaren och senare narkosjouren konstaterade att han fått hejdlösa mängder mediciner av alla de slag.
Det har varit tufft, för honom, för oss, medicinskt, psykiskt, vi har inte mindre framför oss nu än innan, många frågor och få svar. Och jagat hjärtläkare mitt i kaoset.

I går kom vi hem, det har fungerat okej, lite problem med att kissa, det tar emot, gör ont, riktigt ont, han är stel och det stramar, men han kämpar på, han har i skrivande stund inte behövt smärtstillande på ca 30 timmar.

Ida har jag haft mitt samtal med fk, vårdbidragsansökan, vilket kändes väldigt bra, jag hade ju efter sista veckan en hel del att komplettera med, som också måste intygas av läkare, vilket innebar massa samtal för att jaga rätt på alla inblandade.. surrigt och inte klart ännu, men som vanligt ger jag mig inte förrän jag fått rätt svar och det vi behöver.
Det innebar också att jag luskade reda på att det är barnfysiologen som genomför själva lungartärundersökningen på V, inläggning på hjärta, och efter att jagat läkare och ansvariga länge nu om svar, blivit lovad , inget hört osv, ja då lyfte jag luren och ringde fys direkt, "hej, min son heter si o så, ska göra ditt o datt, när har ni tänkt det"
Och vips, " vi har inget planerat för honom, men häng kvar ska vi se........ på tisdag? blir det bra? Ska bara se till att hjärta har plats för er då, annars tar vi torsdag!?"

Men hör ni? Jag ringde ett samtal till rätt ställe och utan att blinka bara hon fixade det.
Skulle nu hjärta inte ha plats för oss finns det många tidiga tider .. bra, då fick jag det bekräftat igen då, det hänger på viljan och blodet, svetten, och tårarna jag som mamma lägger..
Strunt samma, nu blir det av, och att det blir nästa vecka är inte alls tokigt, för när jag sedan ringde för att tala om att barnen inte kommer till fsk nästa vecka fick jag också veta att de trott magsjukan var avverkad, tills i morse, när ett barn kaskadkräks över frukostbordet...nu lär det ju inte lugna sig iallafall..

Får se vad som händer med den karusellen, för det skär i mitt hjärta när Vincent först på sjukhuset talade om för mig att han ville inte vara där, han vill åka till fsk och leka, och sedan säga samma sak idag, att han minsann vill dit, och saknar fsk.. och tillägger sedan - "men jag måste läka nu" och slår ner blicken.. det gör ont i mig.

Jag jagar runt, jag försöker samla tankarna kring vad som händer framåt, jag försöker styra upp tillvaron, och hela tiden ska jag lyckas hålla mig själv över ytan, och jag kämpar nu.
Min lust, ork och vilja att blogga vidare börjar tryta, jag älskar att skriva av mig här, men jag har en hel del klyvna känslor kring att blotta min familj så mycket som jag gjort, och jag vill heller inte skriva annorlunda, men med vad den närmaste framtiden bjuder för tankar och händelser vet jag inte om jag kan och vill dela det med världen... men jag slutar inte idag, jag är inte riktigt klar ännu.