Då tittar hon på mig och ler med hel ansiktet och sätter ord på vad jag pratar om. Definierar. Och jag ställer mig helt främmande till det som kommer ur hennes mun. Kan det vara så? Är det så? Är DET vad allt detta betyder? Och som vanligt har väl min kära mamma rätt. Jävla skit också.
Jag tänker lämna er ovetande kring detaljerna då jag själv inte riktigt landat i detta surr men det ställde mig mot väggen mer generellt också.
Kan det vara så att om vi aldrig upplevt någonting som man förväntas ha upplevt så förstår man inte att det händer när det väl slår till? Man kanske tror länge och väl att det ska vara någonting annat, någonting man har erfarenhet av, man har redan definierat just det där och helt plötsligt ställs allt på kant- du har haft fel hela tiden. Jisses liksom.
Jag vill tro att detta kan gälla alla våra känslotillstånd av större betydelse . En del gör nog ingenting om man går miste om men en del behöver man förstå.
Att vara lite kall och känslomässigt avståndstagande kan vara ordentligt till ens nackdel ibland. Det gör saker svårt att förstå.
Sicken tur att jag har en mamma som är betydligt närmre sina känslor och känslor generellt än jag, för uppenbarligen har jag mycket kvar att förstå. Problemet när man förstår är när det inte hjälper åt ett fördelaktigt håll att förstå.
Jo men då skriver jag väl klart rapporteländet nu då som surt glor på mig.
Men mest funderar jag över vad saker, känslor, upplevelser och tankar egentligen betyder ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar