Det går just nu en dokumentärserie på SVT..
Den följer ett antal barn med medfödda hjärtfel på deras resa. Visas från Lund, ett av de två sjukhus som täcker upp barnhjärtkirurgin..det andra är då Göteborg. Trots olikheter i miljö och personal så känner jag, i varje scen, i varje sekvens, i varje uttalande, i varje känsla, i allt känner jag igen mig.
Förra veckan gick första avsnittet, jag var övertygad om att jag skulle kunna hålla viss distans om jag valde att titta, jag valde först bort att titta, ändrade mig och satte på svtplay.. tio sekunder sedan skakade hela kroppen och tårarna sprutade.
Kanske var det dags att lätta lite på trycket, dags att våga börja se och känna. Jag är inte den som jag helst vill se ser denna serie, jag skulle önska att alla i min omgivning såg den. För insikt och förståelse. Att det vi lever i och med är något så annorlunda, så surrealistiskt, så osannolikt, men ändå så vanligt. Och det gör vi i vår vardag, mitt bland alla andra. På vårat eget sätt. Med en smärta, en sorg, en frustration, en glädje, och ett helt liv annat än de flesta andras.
Aldrig kan man förstå vad andra går igenom, men man kan föreställa sig. Och kan man föreställa sig kan man förstå varför en del saker inte är för mig, för oss, som det är för andra.
Serien är brutal, den är ärlig, den är uppriktig och den är informativ, den är berörande och den är sann. Framförallt så är den sann. Varje del är sann.
Den svämmar inte över att tacksamhet och rosa fluffiga moln, något jag var rädd att den skulle göra, utan den skildrar sanningen och verkligheten som den ser ut för mig och många många andra, och hur den ser ut för våra barn.
Den visar inte bara överlevnad, den visar kampen om livet. Den visar baksidorna utanför sjukhuset, när operationslamporna slocknat och barnen fått komma hem lika väl som den visar den plågsamma verkligheten på sjukhuset. Lidandet, glädjen.. den visar sanningen.
Kanske är den terapi för mig, kanske driver den mig i motsatt riktning, jag är osäker på vilka konsekvenser det får att öppna portarna och släppa på känslorna. Men jag vet att redo att släppa ut dom blir jag aldrig, och med en kirurgiskt lugn och stabil period kanske det ändå var dags. För vem vet när helvetet brakar lös igen..
Allt jag vet är att det kommer hända, minst en gång till. Jag är rädd för vilket som är värst..att det brakar lös en gång till, eller flera. För ska min lilla fina kluriga filur leva,då kommer vi dyka rakt in i elden mer än en gång till.
Det är hemskt att inte våga föreställa sig sitt barns uppväxt, skolgång, student, övergång till vuxenlivet..den förmågan dog när helikoptern lyfte från NÄL.
Portarna är öppna och fortfarande forsar känslorna okontrollerade. Se den.
För det handlar om verkligheten för alla de familjer som lever med barn som har drabbats av den enskilt vanligaste medfödda defekten, den handlar om något som drabbar 1000 barn om året, om 1% av alla barn, om de 3 barn om dagen som föds in i detta. Det är en ovanlig verklighet och sanning, men den är vanligare än du tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar