ok, dåså

vilka enormt intensiva dagr det varit.
för det första-vincent har varit helt jävla otrolig. och julia med för den delen :)
ja, operation och timmarna eftr det flöt ju på, körde runt rullstolen och försökte ordna lek och aktivitet så gott det gick, båda barnen stensomnade på kvällen och jag vaknade mitt i natten av att vincent ligger hos mig- ooops, han har visst varit uppe och nattvandrat, shit! dessutom, vilket jag såklart inte märkte då,yrvaken, så hade kateterpåsen lossnat, alltså rann kisset rätt ut i sängen, och slangen låg öppen, bakterier kan ju ha bestämt sig för att det var en enkel väg rätt in i magen och urinbåsan..
nu tyckte inte avdelningen det var allra värst, men gav oss en del tips på hur vi ska fästa allt mm, ikväll kan jag säga att han får inte loss den!
jepp, dagen var knepig idag, egentligen bara massa väntan, men när vi väl bestämde oss för att åka hem redan idag istället för imorgon, ja då var det städ av rummet, med en liten fis bänkad framför tv:n, putte jagade alla papper, intyg och material vi skulle ha med oss.
och interessant är att igår får vi höra hur vi kommer behöva alla vi känner för att orka med att hålla vincent still, i nästa andetag talar de om att bara en av oss får tfp 2 veckor, den andre bara 1 vecka, WHAT
men då var de generösa, och de trodde inte fk ska godkänna det, tydligen brukar de inte det. men nu är det som så, att jag kan inte ens vända ryggen åt vincent, han ska inte ens stödja på benen just nu!
själv anser jag att vi självklart ska få 2 veckor båda två...
nu kommer vi ta vanlig fp annars, men hallå
men allid samma visa med fk, är så innerligt trött på det, är barnen sjuka så är de det, hur svårt kan det va att tyda " ska inte gå alls,mm mm mm  kräver båda föräldrarna för vård i hemmet" typ
jaja, nu är vi hemma iallafall
och jag trodde nog det skulle bli rätt ok trots tidigare känslor, men aj då, vincent verkar ha trott att hemma, ja då var eländet över för denna gång, vilket gör att han inte alls accepterar saker som har med "paketet" att göra, men sedan har vi alltid överlåtit sådant till sköterskorna på sjukan, just för att där vill vi vara vincents trygga punkt, inte den som gör illa, och det har ju uppenbart funkat fullt ut på honom, att då jag och putte ska börja slita och dra- det är inte ok, och faktiskt inte helt ok i mitt mammahjärta heller. och då skär det, djupt, för vi satte honom på favostället i fönstret med sina bilar, han var jättenöjd  och en liten stund senare mitt i uppacket tittade jag dit, då satt han och var jätteledsen, han grät inte, men han var verkligen innerligt ledsen, och allt han ville var att busa med lillasyster som hjälpte mig att packa upp...men han frågade inte, han visste att han inte skulle få, och det kändes fullständigt åt helvete, jag tvingas neka min son att göra saker som han fysiskt kan, men inte får, han förstår egentligen inte varför, han vet att snoppen är lagad, att det kommer göra ont ett tag och att han ska vara stilla så inte snoppen går sönder nu när den har plåster, men han är 2,5 år, han förstår inte varför, och just de stunderna känner jag bara " jamen, lek en stund då" tills förnuftet hinner ifatt, som tur är gör det det fort.
hmm, kan bli ett par mycket interessanta veckor om jag redan känner såhär. för att inte tala om vad han känner