Knakar och sprakar och knastrar konstant.
Vissa saker lämnar mig aldrig ifred, vissa saker påverkar mig hur mycket jag än försöker kämpa emot.
Tankar, drömmar och förhoppningar som smider planer och sätter griller. Och det tystnar inte. Det blir inte stilla.
Jag tror de flesta av oss har någon eller några saker, händelser, personer som aldrig lämnar vårt medvetna och närvarar hela tiden. Mer eller mindre men aldrig lämnar. Där förhoppningarna och drömmarna bråkar med realisten. Där känslorna och hjärnan inte kommer överens. Där magen pratar med hjärtat. Organen ligger i krig. Ett blodigt slafsigt förödande krig.
Där kanske ingen vinnare finns.
Jag slutar fungera. Jag är här men också allt utom här. Saker blir gjorda men allt går på sparlåga. Ingenting blir optimalt ...för det där som knakar, sprakar och knastrar är där. Hela tiden. Varje andetag. Varje hjärtslag. I varje del av mitt inre men kommer ingenstans överens . Det bryter ner och förstör. Bygger upp och stärker. Om och om och om igen
Och sakta sakta bryts mitt bästa jag ner i små små molekyler. Jag slutat fungera så bra som jag borde. Som jag kan. Som jag är.
Försöker hitta metoder, strategier kring hur jag ska hantera, prestera, leverera, engagera, motivera. ..men jag är bara 50% av mitt bästa.
För det finns saker som alltid alltid knakar, sprakar och knastrar.
Och det är ett sjuhelsikes pussel att få molekylerna på rätt plats igen
Att få mina inre organ att ge mig en sanning En verklighet.
Eld upphör!!!
sömn
Det är inte bara den där lilla filuren till skteonge som har det lite knöligt med sömnen. Mellan varven fungerar den inte för mig heller. Nattmänniskan i mig är stark men den rimmar illa med tidiga mornar och få totala timmar sömn. Att sova sisådär 5-6 timmar per natt fungerar korta perioder, men inte månader och inte år. Undantagen är få, och de mornar jag haft sömntutor som sovit länge vaknar jag iallafall efter mina 6 timmar, Jaha utvilad då eller... knappast va
Men kroppen är van, den larmar, den protesterar, någonting är fel- du sover över!!
Jag tycker kroppen kan ta och hålla lite käften ibland. Om nu dom där två små trollungarna behagar sova, då behöver den liksom inte larma. Det är inte schysst. Hmm så somna tidigare då- ändra rutinerna. Jorå det är väl testat även det, att ha hemmet klart innan barnen somnar, pluggat det jag åtminstone måste även om mer alltid finns, förberett morgondagens kläder och frukost för små, även om allt är klart för mig att bara varva ner och sen slumra så tar det stopp. Tvingar ögonen att sluta sig med hjälp av candy crush ( beroendeframkallande skitspel förövrigt och jag borde skämmas över vilken bana jag är på) men trots att dom sluter sig släpper inte kroppen greppet. Svettas, hjärtklappning, hela kroppen larmar.
Men så hände det...att en dag, en sen kväll, då glömde kroppen larma, eller knappen var trasig eller snarare kanske bara kroppen lite lätt överansträngd och jag somnade, stensov, vaknade 10 timmar senare mer kissnödig än jag trodde var möjligt och med gårdagens kläder ännu på kravlade jag mig upp. Och sedan dess har jag varit trött. Konstant jäkla trött.
Jag orkar dagarna, jag tränar och stökar med alla rutiner men jag är trött, sådär in i själen helt slut, och jag kan sitta mitt under en föreläsning och tänka på hur skönt det ska bli att somna.
Vad fan- det var faktiskt enklare att gå på reservenergin än det här.
Jag har inte tid att sova- och där besvarade jag förmodligen varför jag inte heller kunnat sova innan, jag har inte gett mig tid, tid och ro att sova. Men jag har inte mer tid nu...
Så dagar när barnen är på förskolan och varken skola, gym, kommuner, vården eller andra kuliga instanser och måsten ropar på mig så sneglar jag hela tiden mot sängen...bara en liten liten stund..
Varje gång låter jag bli...för jag tror att jag skulle kunna sova runt nu, ett dygn eller två skulle inte vara några problem. Och förskolan vill gärna att barnen blir hämtade ;)
Fantiserar om en mjuk säng, fluffigt luftigt täcke med den perfekta kudden, ett rum som håller sisådär 30 grader där vill jag bli lämnad ifred. Sova och sova och sova tills jag är så trött på att sova så jag kan återgå till inte sova igen.
Det vore fan najs- sen kan jag ta itu med knepiga lärare, ostrukturerade tankar, studiedisciplin, utredningar, förskolor, skolor, städning och annat skojigt igen.
Jag undrar ibland om det allra farligaste man kan göra är att låta kropp och knopp på riktigt känna efter- för när den kommer på vad som faktiskt behövs går det inte att blunda för det längre.
Det är visserligen också då man, jag, prioriterar. Vilka, få!!!!, källor ska jag lägga min energi på, och varifrån ska jag få ny energi, och kanske viktigast av allt- vad stjäl energi från mig...
Att göra den tankeprocessen och sedan verkställa är befriande, skrämmande, uppiggande och framförallt sunt.
Enkelt? Inte det minsta. Men i mina fantasier om sömn slår lite smarta tankar trots allt igenom ibland och att kräva självstyre över min egen energi var fan inte dumt alls.
Nåja- jag har en lite pott över för alla som alltid finns med och stjäl lite extra, jag slängde ner en, om än liten, portion till allt det där utöver det normala, ...samtidigt finns fsk, skola, vård koordinator faktiskt med i beräkningen och kan min lilla resursplan kring min egen energi hålla hyfsat så går det nog ett varv till.
Men helvete vad skönt det vore att sova!!
Men kroppen är van, den larmar, den protesterar, någonting är fel- du sover över!!
Jag tycker kroppen kan ta och hålla lite käften ibland. Om nu dom där två små trollungarna behagar sova, då behöver den liksom inte larma. Det är inte schysst. Hmm så somna tidigare då- ändra rutinerna. Jorå det är väl testat även det, att ha hemmet klart innan barnen somnar, pluggat det jag åtminstone måste även om mer alltid finns, förberett morgondagens kläder och frukost för små, även om allt är klart för mig att bara varva ner och sen slumra så tar det stopp. Tvingar ögonen att sluta sig med hjälp av candy crush ( beroendeframkallande skitspel förövrigt och jag borde skämmas över vilken bana jag är på) men trots att dom sluter sig släpper inte kroppen greppet. Svettas, hjärtklappning, hela kroppen larmar.
Men så hände det...att en dag, en sen kväll, då glömde kroppen larma, eller knappen var trasig eller snarare kanske bara kroppen lite lätt överansträngd och jag somnade, stensov, vaknade 10 timmar senare mer kissnödig än jag trodde var möjligt och med gårdagens kläder ännu på kravlade jag mig upp. Och sedan dess har jag varit trött. Konstant jäkla trött.
Jag orkar dagarna, jag tränar och stökar med alla rutiner men jag är trött, sådär in i själen helt slut, och jag kan sitta mitt under en föreläsning och tänka på hur skönt det ska bli att somna.
Vad fan- det var faktiskt enklare att gå på reservenergin än det här.
Jag har inte tid att sova- och där besvarade jag förmodligen varför jag inte heller kunnat sova innan, jag har inte gett mig tid, tid och ro att sova. Men jag har inte mer tid nu...
Så dagar när barnen är på förskolan och varken skola, gym, kommuner, vården eller andra kuliga instanser och måsten ropar på mig så sneglar jag hela tiden mot sängen...bara en liten liten stund..
Varje gång låter jag bli...för jag tror att jag skulle kunna sova runt nu, ett dygn eller två skulle inte vara några problem. Och förskolan vill gärna att barnen blir hämtade ;)
Fantiserar om en mjuk säng, fluffigt luftigt täcke med den perfekta kudden, ett rum som håller sisådär 30 grader där vill jag bli lämnad ifred. Sova och sova och sova tills jag är så trött på att sova så jag kan återgå till inte sova igen.
Det vore fan najs- sen kan jag ta itu med knepiga lärare, ostrukturerade tankar, studiedisciplin, utredningar, förskolor, skolor, städning och annat skojigt igen.
Jag undrar ibland om det allra farligaste man kan göra är att låta kropp och knopp på riktigt känna efter- för när den kommer på vad som faktiskt behövs går det inte att blunda för det längre.
Det är visserligen också då man, jag, prioriterar. Vilka, få!!!!, källor ska jag lägga min energi på, och varifrån ska jag få ny energi, och kanske viktigast av allt- vad stjäl energi från mig...
Att göra den tankeprocessen och sedan verkställa är befriande, skrämmande, uppiggande och framförallt sunt.
Enkelt? Inte det minsta. Men i mina fantasier om sömn slår lite smarta tankar trots allt igenom ibland och att kräva självstyre över min egen energi var fan inte dumt alls.
Nåja- jag har en lite pott över för alla som alltid finns med och stjäl lite extra, jag slängde ner en, om än liten, portion till allt det där utöver det normala, ...samtidigt finns fsk, skola, vård koordinator faktiskt med i beräkningen och kan min lilla resursplan kring min egen energi hålla hyfsat så går det nog ett varv till.
Men helvete vad skönt det vore att sova!!
Individualism
Tjusigt ord.
Eller kanske fult?
Ja, min generella uppfattning är att det är ett ganska fult ord i ett land, i ett samhälle där alla ska vara lika, alla lika mycket värda, där alla bör befinna sig inom normalfördelningen, hålla sig till normerna och anpassa sig efter omgivningen. Dessutom ska man vara snäll, generös, aktivt delaktig i god gärningar, helt utan egenintresse.
MEN STOPP lite nu...
Varför då?
För vems skull då?
Efter ett antal timmars personlighetspsykologi, flertalet tester- av såväl personlighet som intelligens, samtliga väl förankrade i empirin känner jag följande-
- Alla resultat är korrekta. Jag har kunnat ifrågasätta delar för att senare konstatera att visst sjutton är det så- visst sjutton är JAG så.
- Jag är avvikande- avvikande från normen.
- Normalfördelning är tjusigt- men vad händer med de som befinner sig en avvikelse för långt åt något håll?
Jag gör det, i vissa delar så gör jag det, jag tycks dessutom vara relativt luddig att placera i för mig optimal och lämplig situation. För att...tadaa..jag följer inte normen.
Mina egenskaper, mina attityder, min situation- ingenting följer normalfördelningen.
Det stör inte mig- men det tycks störa andra.
Och jag har en son, som definitivt inte följer normalfördelningen, som i vissa aspekter ligger två avvikelser bort.
Det stör inte mig- stör det andra????
Skolverket vägrar anpassa sig till normalfördelningen- eller snarare till de som inte befinner sig inom den.
Vad händer med de som är utanför? Åt båda håll? De som inte har högt IQ nog- de som har för högt IQ, de som inte är tillräckligt kreativa, eller för kreativa, de som inte trivs i grupp alls, de som inte klarar av att vara ensamma? Vad händer med alla de individer utanför normalfördelningen som inte heller passar normen?
I skolan tvingas dom in mot mitten- de tvingas klara vissa moment med exakt samma verktyg som normalfördelningen- det kan vara en fullständig omöjlighet lika väl som så banalt att barnet möter noll och ingen utmaning eller utveckling alls- genom hela sin skolgång.
Vad gör samhället mot den individen? Var är rättvisan i lika för alla? När alla är olika, när alla är individer med olika förutsättningar? När alla är olika- var är jämlikheten och rättvisan i att alla ska göra lika?
Barn ska- utifrån sina förutsättningar som det så tjusigt heter- uppnå vissa mål.
Vad händer med de barn som aldrig kan nå dessa mål? Som absolut inte kan nå dessa mål i en klass med för få resurser där läraren har krav från högre instans att alla ska nå målen- vad händer med det barnet? Med det barnets självkänsla, med den klassens harmoni, med den lärarens motivation?
Vad händer med barnet som når målen direkt? Som aldrig får nå sin fulla potential, som alltid får vänta in resten, som aldrig blir utmanad? Och vad händer i varje klassrum i hela vårat land med hela klasserna, med läraren, med barnen där det finns barn som avviker från normalfördelningen åt båda håll? Hur tänker man sig nå målen, kraven från våra politiker- förbättra resultaten!! Gör det nu!! Vi måste sätta in mer resurser- vi måste höja lärarnas status- jaha- vad spelar det för roll när vi fortfarande tvingar in alla mot mitten- stanna inom normalfördelningen...
Jag är en pessimist, definitivt. Jag är inte heller särskilt vårdande, omhändertagande eller engagerad i andra, än mindre bryr jag mig om att få alla att tycka om mig. Det är inte mitt problem om alla inte gör det- jag lägger ingen energi på att känna mig omtyckt, göra mig omtyckt.
Antingen tycker du om mig eller så låter du bli- MEN när du gör ditt val, gör det utifrån det du vet, utifrån det jag faktiskt säger, utifrån det som är sant. Inte utifrån att jag inte följer normen, avviker från normalfördelningen i resonemang, i egenskaper, i värderingar, i åsikter- och du tycker det är konstigt.
För det enda sättet att få mig att personligen bry mig om vad du tycker är att du inte respekterar mig- som person, för jag respekterar dig- som person.
Inte alltid beteenden, men beteenden och person är inte helt samma sak.... kom ihåg det.
Jag kan uppfattas som elak, som otrevlig, som sur och negativ. Bitter, svart, tråkig....lång lista finns..
Jag är ingenting av ovan. Ingenting. Jag kan agera så i vissa situationer- men jag ÄR inte så.
Jag är inte i alla avseenden som alla andra- finns det något alla andra? Njae- det finns en normalfördelning, men inte ett alla andra.
Vem är du att döma mig? Vem är du att försöka forma mig? Vem är du att ha åsikter om min person? Vem är du att sätta dig över, göra dig förmer, allvetande, vem är du att underminera mig - för att jag inte följer normalfördelningen.
För att jag har en annan syn på livet, på människan, på förutsättningarna vi ges, på behovet av individualism. för att jag sätter min tilltro till vetenskap, till forskning, till fakta, för att jag är cynisk, realistisk, pessimistisk, för att jag inte tror att alla passar mallen, för att jag inte tror att alla kan tvingas in i den, för att jag är övertygad om att vi förstör människor med våra normer och påtvingade krav att tillhöra normalfördelningen.
Detta är en av mycket få saker som andra kan göra mot mig som berör mig, som får mig att må dåligt- att inte kunna sätta saker, personer och händelser i perspektiv. Att sakna förståelse för att vi är olika.
För jag tycker det är korkat!! Rent utbota jävla korkat att sakna insikt i individers olikheter.
Man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad sägs det- säkert?? Är du säker på det? Eller vill personen på andra sidan kanske bli behandlad som DEN personen vill bli.
Jag fasar för mina barns skolgång- för mina barns förutsättningar- för mina barns framtid.
rättvisa och jämlikhet är förståelse för olikhet. Att ge varje individ optimala förutsättningar för att vara sitt bästa jag- då kan vi snacka rättvisa.
Eller kanske fult?
Ja, min generella uppfattning är att det är ett ganska fult ord i ett land, i ett samhälle där alla ska vara lika, alla lika mycket värda, där alla bör befinna sig inom normalfördelningen, hålla sig till normerna och anpassa sig efter omgivningen. Dessutom ska man vara snäll, generös, aktivt delaktig i god gärningar, helt utan egenintresse.
MEN STOPP lite nu...
Varför då?
För vems skull då?
Efter ett antal timmars personlighetspsykologi, flertalet tester- av såväl personlighet som intelligens, samtliga väl förankrade i empirin känner jag följande-
- Alla resultat är korrekta. Jag har kunnat ifrågasätta delar för att senare konstatera att visst sjutton är det så- visst sjutton är JAG så.
- Jag är avvikande- avvikande från normen.
- Normalfördelning är tjusigt- men vad händer med de som befinner sig en avvikelse för långt åt något håll?
Jag gör det, i vissa delar så gör jag det, jag tycks dessutom vara relativt luddig att placera i för mig optimal och lämplig situation. För att...tadaa..jag följer inte normen.
Mina egenskaper, mina attityder, min situation- ingenting följer normalfördelningen.
Det stör inte mig- men det tycks störa andra.
Och jag har en son, som definitivt inte följer normalfördelningen, som i vissa aspekter ligger två avvikelser bort.
Det stör inte mig- stör det andra????
Skolverket vägrar anpassa sig till normalfördelningen- eller snarare till de som inte befinner sig inom den.
Vad händer med de som är utanför? Åt båda håll? De som inte har högt IQ nog- de som har för högt IQ, de som inte är tillräckligt kreativa, eller för kreativa, de som inte trivs i grupp alls, de som inte klarar av att vara ensamma? Vad händer med alla de individer utanför normalfördelningen som inte heller passar normen?
I skolan tvingas dom in mot mitten- de tvingas klara vissa moment med exakt samma verktyg som normalfördelningen- det kan vara en fullständig omöjlighet lika väl som så banalt att barnet möter noll och ingen utmaning eller utveckling alls- genom hela sin skolgång.
Vad gör samhället mot den individen? Var är rättvisan i lika för alla? När alla är olika, när alla är individer med olika förutsättningar? När alla är olika- var är jämlikheten och rättvisan i att alla ska göra lika?
Barn ska- utifrån sina förutsättningar som det så tjusigt heter- uppnå vissa mål.
Vad händer med de barn som aldrig kan nå dessa mål? Som absolut inte kan nå dessa mål i en klass med för få resurser där läraren har krav från högre instans att alla ska nå målen- vad händer med det barnet? Med det barnets självkänsla, med den klassens harmoni, med den lärarens motivation?
Vad händer med barnet som når målen direkt? Som aldrig får nå sin fulla potential, som alltid får vänta in resten, som aldrig blir utmanad? Och vad händer i varje klassrum i hela vårat land med hela klasserna, med läraren, med barnen där det finns barn som avviker från normalfördelningen åt båda håll? Hur tänker man sig nå målen, kraven från våra politiker- förbättra resultaten!! Gör det nu!! Vi måste sätta in mer resurser- vi måste höja lärarnas status- jaha- vad spelar det för roll när vi fortfarande tvingar in alla mot mitten- stanna inom normalfördelningen...
Jag är en pessimist, definitivt. Jag är inte heller särskilt vårdande, omhändertagande eller engagerad i andra, än mindre bryr jag mig om att få alla att tycka om mig. Det är inte mitt problem om alla inte gör det- jag lägger ingen energi på att känna mig omtyckt, göra mig omtyckt.
Antingen tycker du om mig eller så låter du bli- MEN när du gör ditt val, gör det utifrån det du vet, utifrån det jag faktiskt säger, utifrån det som är sant. Inte utifrån att jag inte följer normen, avviker från normalfördelningen i resonemang, i egenskaper, i värderingar, i åsikter- och du tycker det är konstigt.
För det enda sättet att få mig att personligen bry mig om vad du tycker är att du inte respekterar mig- som person, för jag respekterar dig- som person.
Inte alltid beteenden, men beteenden och person är inte helt samma sak.... kom ihåg det.
Jag kan uppfattas som elak, som otrevlig, som sur och negativ. Bitter, svart, tråkig....lång lista finns..
Jag är ingenting av ovan. Ingenting. Jag kan agera så i vissa situationer- men jag ÄR inte så.
Jag är inte i alla avseenden som alla andra- finns det något alla andra? Njae- det finns en normalfördelning, men inte ett alla andra.
Vem är du att döma mig? Vem är du att försöka forma mig? Vem är du att ha åsikter om min person? Vem är du att sätta dig över, göra dig förmer, allvetande, vem är du att underminera mig - för att jag inte följer normalfördelningen.
För att jag har en annan syn på livet, på människan, på förutsättningarna vi ges, på behovet av individualism. för att jag sätter min tilltro till vetenskap, till forskning, till fakta, för att jag är cynisk, realistisk, pessimistisk, för att jag inte tror att alla passar mallen, för att jag inte tror att alla kan tvingas in i den, för att jag är övertygad om att vi förstör människor med våra normer och påtvingade krav att tillhöra normalfördelningen.
Detta är en av mycket få saker som andra kan göra mot mig som berör mig, som får mig att må dåligt- att inte kunna sätta saker, personer och händelser i perspektiv. Att sakna förståelse för att vi är olika.
För jag tycker det är korkat!! Rent utbota jävla korkat att sakna insikt i individers olikheter.
Man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad sägs det- säkert?? Är du säker på det? Eller vill personen på andra sidan kanske bli behandlad som DEN personen vill bli.
Jag fasar för mina barns skolgång- för mina barns förutsättningar- för mina barns framtid.
rättvisa och jämlikhet är förståelse för olikhet. Att ge varje individ optimala förutsättningar för att vara sitt bästa jag- då kan vi snacka rättvisa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)