En spännande månad framför mig, framför oss. Antagningsbeskeden inför hösten kommer trilla in, det ger mig lite magont. Mest eftersom en av mina högt rankade utbildningar blivit inställd i höst...en av de jag med säkerhet skulle kommit in på och som verkligen lockade mig. Men det finns alternativ på listan och det är långt ifrån klart. Dessutom har jag ju bestämt mig för att låta det bli som det blir. Är trots allt inte en helt ogenomtänkt lista som väntar svar. Den 11e blir en dag med magknip!!
Och det andra av stor betydelse, stor stor stooor..V ska äntligen få komma på en bedömning till kanske den enda person som i våran region kan hjälpa oss vidare. Det må vara bara en första bedömning men äntligen händer det någonting. Ca ett halvår efter hans tcpc operation började jag, vi, ana oråd. Det är 3 år sedan. Det är 2,5 år sedan jag började ligga på vården och det är väl ca 1,5 år sedan vården började ta tag i det och lyssna.
Och nu är det då till slut äntligen dags. Det är mycket som hänger på denna neurologs bedömning, inte bara för att vi ska få lite svar, utan kanske framförallt för att svaren kan ge skrutten den hjälp han har rätt till.
Så tummarna hålls. Hårt.
I fredags var sista dagen med resursen. Att dom väljer att gå vidare med att plocka bort henne är bortom mitt förnuft, jag kan verkligen inte begripa varför man väljer att göra så mot den vetskapen om V man har.
Att ingen är helt bekväm med lösningen gör mig inte klokare.
Att resursbarnen ska vara med och bekosta en omorganisation som inte gynnar dom själva är under all kritik och att man bryter ett välfungerande system så att det drabbar ett barn så påtagligt, det gör man inte.
Att dom arbetat så hon varit, kanske för, knuten till V är deras problem. Det valet gjordes för behovet har sett så ut, när fsk chefen då uttrycker sig med ord som " Utskolning från XX" blir jag vansinnig. Här klipper man allt direkt så det är inte tal om någon utskolning och av övrig personal är det bara en som har förståelse och kunskap kring V, en till som har förståelsen men inte kunskapen och sedan ytterligare en som jag helst undviker att tala om vad jag anser om. Hon bör dock undvika att engageras för mycket i min son för hon har absolut noll förståelse och insikt men däremot en stor portion ignorans.
Mötte specialpedagogen häromsistens utanför fsk med, hon var visst inte helt imponerad av lösningen hon heller...nu är ju en del experter på att välja sina ord med omsorg men det framgick ju ganska tydligt att hon ansåg att Vs bästa är vad som ska stå i centrum. Och får dom 71 tusen extra för honom per termin, vilket inte räcker till iofs, men som ändå är maxbelopp, då ska han vara den som har behållning av de pengarna. Något fsk chefen iofs hävdar att han får, för jorå, detta system som blir kommer vara såå bra. Med bara de äldre barnen och alltid två personal där V är osv. Fine, de kanske kan ge tillsynen men allt det andra som kastas i sjön när förståelsen för honom försvinner då? Det är tack vare resursen som V välkomnas av vännerna, som han lärt sig de sociala spelreglerna ganska väl. Tack vare att hon ser och läser och förstår honom. Det är endast tack vare hennes hökögon som dom har sluppit åka ambulans med honom.
Dagen efter senaste möte när jag kommer för att hämta är det första jag möts av synen av hur Vincent tar sin lillasyster bakpå en slags sparkcykel och kastar sig utför rutschkanan
Resursen var inne och hämtade vatten och min absoluta ickefavorit var kvar ute på gården...
vad jag sa? Ganska lite, mer bara att ja just det. Bemöttes med att ja dom är ju så snabba..
jo, dom är ju det, skillnaden är att det inte FÅR hända sånt här med V. Han är lika snabb som vilken annan unge som helst, skillnaden är att han inte förstår konsekvenserna av sitt handlande och därmed kan göra samma sak 20 gånger innan han ger sig. Och innan han gjort det 20 gånger har han garanterat skadat sig..
Problemet var inte olyckan utan att den här personalen inte kunde bemöta mig alls, och då var jag varken otrevlig, arg eller annat, hon valde att vända och smita därifrån när jag böjde mig ner för att blåsa på Julia.
Hur som helst, förskolan har fungerat helt fantastiskt och inte en enda gång med resursen där har jag haft ont i magen vid lämning, oavsett vilket skick V varit i, jag har som förälder varit fullständigt trygg.
Den känslan är som bortblåst nu.
Och att säga tack och hejdå till henne i fredags var hemskt, som tur var bara hon och ett barn till förutom mina vid hämtning. Det blev både tårar och huvuden ruskades på. Det är bara så fel.
Hon kommer finnas på fsk men inte alls i närheten av honom utan bland småbarnen. Dessutom bara halvtid vilket med säkerhet kommer innebära att hon går in timmar och täcker upp på Vs avdelning ibland, och för att förvirra ett redan snurrigt barn är ju det skitsnyggt, verkligen. Samtidigt kan hon gå in och se mellan varven, vilket känns bra.
Men rörigt, och otryggt och bara fel.
Jag ska försöka att inte måla fan på väggen men det är svårt. Och jag är lite sur, sur på att alltid fajtas.
Nu har vi haft en kanonvecka jag och barnen, och förhoppningsvis följer en till. Numer bor dom med mig mestadels och hos P varannan helg, det är det upplägg som passar och fungerar bäst för oss båda.
Men nästa helg smiter jag till Falsterbo en sväng för nu behöver energidepån fyllas på med lite häst och egentid. Utan minsta lilla krav.
Många fina hästar och intressanta klasser den helgen så det ska bli riktigt gött!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar