Mina smarta val inför hösten lönade sig, antagningsbeskedet kom och nu blir det alltså personalvetare med inriktning mot arbets- och organisationspsykologi! Tre år på Högskolan Väst, alltså Trollhättan, vilket innebär att det helt plötsligt känns fullständigt genomförbart och förbaskat rätt.
Arbeten finns, det är inte oförskämt lång studietid och jag känner mig motiverad till tusen. Det jag läst hittills känns inte helt bortkastat även om det inte direkt är relaterat till kommande.
Det var inte mitt första val, men mina två förstahandsval var drömmar, inte smarta val...sen kom detta och när beskedet kom, då kom jag på mig själv med att sitta och le. Ett stort leende från öra till öra. Så känslan är att det helt enkelt var menat såhär.
Så, efter det beskedet blev det bara att ladda om inför nästa. Mötet med neurologen/ chefen på småbarnsteamet här som skulle träffa V för en bedömning. Om, när, var och vem skulle kunna hjälpa V till rätt stöd och utredning.... Tre år har jag hållit på att tjata, gnata, ringa, maila. Vår bästa dr L har gjort allt han kunnat i denna sega och plågsamt långsamma process och själv har vi bara varit otroligt frustrerade över hur han hamnar mellan stolarna om och om och om igen..
Jag åkte till mötet med V, en mycket ödmjuk, mjuk, vänlig, lugn liten man mötte oss och jag kände direkt att detta kunde bli bra.
Denna gång var det framförallt ett samtal med mig, en del enklare frågor kring familj, fsk, fröknar, intressen ställdes till V, men han iakttogs mest samtidigt som vårat samtal flöt på.
Alla de där små, enkla och framförallt rätta frågorna ställdes till mig så det är bara någon enstaka sak jag i efterhand kommit på att jag borde talat om.
Men det spelar ingen roll...
För när denna lilla, runda, vänliga, tydliga, kunniga man tittade på mig genom sina glasögon med en alldeles lugn blick och sa " jag anser att Vincent bör få, och ska få, en fullständig utredning av hela specialistteamet och det så snart som möjligt" ....Då var tårarna inte långt borta.
Han får det, rätt hjälp, kunniga människor som ska försöka göra allt dom kan för att optimera just hans förutsättningar.
Neurologen vart chockad över förskolans agerande kring resursen, såväl psykolog som pedagog i teamet kommer efter samtal med dels oss, dels Vincent också kontakta förskolan, därefter gör dom också besök i verksamheten och definitivt får vi hoppas resursen finns kvar för "hennes gedigna insikt och kunskap om Vincent vill vi absolut ta del av".
Så, väntetiderna är långa, men dom räknas från det att remissen inkom till honom och redan där har vi väntat länge. Så under hösten drar det igång och innan skolstarten nästa år kan jag vara säker på att utredningen är klar. Vilket var precis vad vi ville. Det huvudsakliga syftet till det extra året.
Han kikade på begåvningsbedömningen och att intelligensen ligger långt över medel var han spontant villig att hålla med om även om bedömningen inte gjorts av honom. Och han ser det som en del i diagnosen. Intelligens betyder inte att allt är problemfritt, tvärtom. Hrmmm något förskolan kanske kan fatta med....
Så, det lilla han ville säga redan nu, var att hans tanke är lätt adhd, men framförallt att V hamnar inom autismspektrat. Adhd:n är av hans uppfattning sekundärt. Detta kan ha varit det största erkännandet jag kunde fått, för det är vad jag hävdat, det är därför vi sökt all hjälp, fortsatt tjata, jaga, ringa, maila i alla år.
Och neurologen var glad över min inställning, för jag ser inte en diagnos som ett problem, jag ser problematiken utan en diagnos som ett problem. för det är då man står utan verktyg och stöd och den som drabbas hårdast- det är barnet.
Så, neurolog, psykolog, pedagog, logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut står på schemat framöver...
MEN- vi kommer inte behöva hålla samman detta. Det sköts av teamet. TEAMET. Ni anar inte hur skönt det känns.
Väl i bilen igen kom tårarna, tårar av lättnad, tårar av ilska- "jag sa ju det", men allra mest tårar av lättnad.
Ordinarie logoped är vi klara hos, sista besöket var igår. Resultatet...enorma framsteg på ett år, språkförståelse bra, följer åldern, grammatik mycket bra, ordförståelse bra, det enda han avviker på är insikten, att höra och korrigera sig själv, men t om detta fick han lite kläm på igår så det tror hon kan förbättras allt mer med träning. Det är snarare annat som är problemen, hans distanslöshet, hans koncentrationsförmåga, hans uppfattningsförmåga generellt och vissa tungmotoriska svagheter som dock kan tränas upp- allt detta sätter hon istället i samband med den problematik som ska utredas....
Det är liksom där alltihopa länkas samman.
Så efter allt detta höll luften på att gå ur mig fullständigt. När luften går ur mig kommer jag smälla igenom den där väggen jag lutar mig mot med dunder och brak, och jag har inte varken tid, lust eller utrymme i tillvaron för det.
Så sicken "tur" att det finns en liten ilskebigga på 4 år och envis som satan som sätter griller i huvudet på mig istället då, och att skolan ska göras, och att solen skiner, städningen krävs, gymmet behöver mitt sällskap och att jag har häcken så jäkla full att jag inte hinner andas ut än. Ett plåster på ballongen så håller den ett tag till och ett par erkännandets pustar i den så fylldes den igen.
Och faktum är att det handlar inte om att ignorera sig själv, eller att inte lyssna på sin kropp och sina behov, utan det är precis det jag gör. För nånstans mitt i allt detta hittar jag en balans.
Nånstans mitt i allt kaos, i all hastighet hittar jag energin, orken, lusten, glädjen ändå. Och det enda lilla skälet till detta är att jag inte vill lägga mig platt fall. Så länge man måste så kör man på.
Men hade jag velat, hade jag tagit ett beslut, då hade jag kunnat krascha för längesen.
Jag säger inte att det är så för alla, långt ifrån, men det är, i vissa fall, ett val. En uppgivenhet som tillåts tränga fram. En avsaknad av jävlar anamma.
Jag förstår att en del kan ta illa upp här, jag vill därför poängtera långt ifrån alla, en gång till.
Men många skulle komma mycket längre med vilja, med lite stöd, med lite uppmuntran, men framförallt med vilja.
De flesta av oss kan styra våra tankar, bryta mönster, förändra synsätt. Många av oss kan detta även om det krävs träning, massor av träning. Men träning, även av detta, kräver vilja.
Så- jag fortsätter gå på ren jäkla vilja. För den är stark.
Jag tycker livet, trots alla dess motgångar, hinder, stoppklossar och dalar är någonting fint. Någonting värt att vilja för. Även om jag ska behöva sparka, boxa, slå, vråla ibland för att pusha framåt- så tycker jag om livet. Det liv jag också tror att vi bara har en chans till. En enda. Hur sjutton kan man vilja skita i den!?
SÅ- nu jäklar kör vi!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar