Hennes varma lilla hand med små knubbiga mjuka tvåårsfingrar letar efter min, finner och greppar hårt hårt, hon älskar att vara nära, tätt och ofta, länge vill hon sitta där varm och rultig och go, min lilla skrutta. Min lilla skrutta som så ofta får stå tillbaka, som får anpassa sig även om hon ännu inte förstår det, som med sin lilla varma mjuka hand söker tröst och närhet.
Så kommer också han min lite större skrutt och sträcker fram sin hand, sin alldeles iskalla, stela hand, med ett iskallt finger pillar han på öronsnibben, helst på sin pappas men också på min, han gnuggar sin iskalla nästtipp mot min och myser. Han är lika go, lika mysig, lika nära men han är iskall.

Sätter på mina troll strumpor om morgonen, pussar och kittlar dreas små fötter, hennes små varma, knubbiga tår, mjuka mysiga små fossingar, hans - hans iskalla stela små fötter, små fötter som är inne på tredje säsongen av samma känga, han växer sakta om små kalla fossingar.

På promenad i stan, bland fåglar som ska matas, båda sträcker sina små händer mot mig och vill hålla, i den ena handen har jag små rultiga, mjuka, varma fingrar, som håller hårt hårt. I min andra hand har jag en iskall stel liten hand med spretande fingrar, som försöker hålla om men är så kall att jag måste placera hela hans lilla stela hand innuti min, värma den.

En mysstund med små framför kaminen i köket som leder till kittel och bus, två nakna små rumpor som far omkring och leker jage, den ena blir rosig och varm, skrattar så det bubblar, hela hon och hennes lilla rultiga mjuka varma kropp skrattar så den skakar, hans försök att hänga på, med stela ben, raka som styltor, blir inte rosig utan skrämmande grålila med svettpärlor längs hela pannan, med läppar blå som färgade av blåbär och pustande frustande försöker han skratta och leka ändå, han märker inte, men jag gör. Och leken och det roliga får ta slut.

Min lilla varma, mjuka, rultiga goa skrutta som när hon med sin bror är ute och försöker leka, stannar upp och väntar, sträcker fram sin varma lilla hand mot hans kalla, hon väntar och hon hjälper.
Men också blir hon arg, också utnyttjar hon situationer, men ofta, blott 2,5 år gammal stannar hon upp och inväntar sin bror, som med kalla stela ben försöker hinna med.

Det finna så många ögonblick varje dag då jag slås av olikheterna, då jag blir påmind om verkligheten, då jag ser hur min lilla varma skrutta, och min lite större iskalla skrutt anpassar sig till en tillvaro och en vardag som inte är riktigt där den ska. Hur hon när han inte orkar utan bara vill titta på tv faktiskt lärt sig respektera honom, hon begär inte att han ska följa med, hon försöker ibland med sina små varma händer dra honom med sig på äventyr, men hon vet, hon vet att han är trött, hon vet att när han sitter där, eller med sin bok, eller sina pennor eller pärlor, då låter hon honom vara.

Häromdagen kom hon till mig, hon hade varit uppe och skulle försöka få honom med sig in i deras giraffrum som numera är fyllt av ballonger, men han orkade inte, så hon sökte upp mig, hon tyckte det var viktigt att berätta för mamma att " Vincent är trött mamma, han behöver vila lite, vill du leka ballongen med mig?"

När jag följde henne upp, med hennes varma lilla mjuka hand i min, vi passerade Vincent där han satt, en meter framför tv:n eftersom han inte kan se, jag frågade honom om han ville, men han vill inte, han vill så lite när tröttheten slår ikull honom. Så med knip i hjärtat och tårade ögon log jag mot min lilla mjuka skrutta, och så lekte vi ensamma med ballongerna. Och med jämna mellanrum frågade min lilla skrutta om inte Vincent skulle vara med, men konstaterade flera gånger om att han var för trött innan hon slutade fråga och lät glädjen över att kasta ballonger med mamma ta över.

Ibland, när min lilla mjuka skrutta tittar in i mina sammanbitna tårade ögon och undrar, då undrar jag vad mycket en liten mjuk varm skrutta och en liten iskallt spretande skrutt förstår, och hur det kommer forma dom i livet. Ibland bara mammahjärtat brister.