Okej, en 2,5 åring som sliter av sig tejpar och plast och sliter upp ett köttsår som han pillar i, bör tycka det gör ont, han borde tyckt det gjorde ont att limma och tejpa från första början, att det gör ont att tvätta och lägga om det, men istället kastar han sig upp på britsen, tröttnar på att vänta, men hem ska han inte, nej - han ska hämta "dokko", och "laga meeja öjga"...
Det är inte rimligt och eftersom Vincent sitter i en riktig skitsits, han tål inte emla, inte andra testade bedövningsalvor som jag inte minns namnet på heller, i och med det inte lokalbedövning, inte midazolam, darmicum alltså... listan är lång, så att stå inför kirurgen på fredagen med ett gapande 6 cm sår, enda alternativet var att åka till Gbg, söva och sy.. men då kommer vi till det dilemmat att ansvariga kirurger på alla de avdelningar V tillhör/tillhört vill undvika att söva honom så länge det för hans verkliga hälsa inte är nödvändigt, detta eftersom det som jag tidigare pratat om forskas massor på vilken skada barnens små hjärnor faktiskt tar av narkos, hittills har liksom alla hjärtebarn varit inblandade i forskningen, nu ser man till de som är utan övrig diagnos som kan påverka resultatet, vissa kromosomfel mm.. jo, tillbaka till ämnet,
det blir ett svårt beslut för kirurgen att ta, konsult med flera andra även mig innan vi bestämmer att bäst är att limma och tejpa, håller det 2-3 timmar ska det sedan vara fullgott! Stannade pga detta och blödningarna på observation 5 timmar, inget hände, hade det därimot gjort det skulle vi åkt till Gbg och sövt iaf. Jag vill verkligen påpeka att i det läget verkade det som det bästa beslutet, även om jag efter helgens bravader inser att skulle det ske något liknande igen, då ska han bara sys.
Och då kommer vi in på det underbara mycket långa samtal jag hade med vår kontakt ssk idag, egentligen ringde jag henne för att fylla på sprutbeställningen, men passade på att fråga hur vi ska göra i framtiden med smärtlindring. Det finns alternativ, frågan är bara vilka V tål, det måste jämnföras verksamma ämnen, kollas om det funkar ålder - och viktmässigt... men utan att tveka så ska hon lösa detta, innan den 23 sept, nästa ultra, ska hon och dr L komma upp med en smärtlindringsplan, för det måste kunna göras åtgärder utan sövning. Låt nu säga han ramlar 10 gånger till de närmsta åren och behöver sys, inte sjutton kan de söva honom varje gång.
Försökte räkna efter, jag tror det är 8 sövningar hittills och sammanlagt 16 dyng han legat sövd och intuberad... förstår ni nu att det inte är aktuellt med massa extra narkos!? för det kommer mera, snoppen, aortabågen, stentet... vad jag vet just nu.
Tillbaka till smärtan, vi pratade länge och mycket för jag undrar om det jag hört innan att våra små som utsätts för mycket verkligen får lägre smärttröskel, för i Vincents fall och jag vet fler är det ju tvärtom, och hur mycket är höjd smärtgräns kontra ren avtrubbning? fick bekräftat att barn som genomgår många procedurer av smärtsam typ i låg ålder faktiskt får "skadade" nerver, de blir alltså smärttåligare, detta ska dock ställas mot att det alltid skiljer i smärttröskel - frisk som sjuk, men det som händer de sjuka barnen ofta är att de även blir avtrubbade om de utsätts för mycket, och det tror jag är verkligheten med Vincent. Säg att han slår sig, då får han ont, om han trillar och slår pannan ( vanligast) då får han ju ont, eller biter sig i tungan, men hos doktorn har han väldigt sällan ont, stänger jan helt sonika bara av hela alltihopa, för att han redan vet att han måste genomlida helvetet??!! Vad är låg smärttröskel och vad är psykiska men?! Jag vill helst inte tänka på det, men barnen påverkas på så fruktansvärt många plan av att de redan från start, dag 1 liksom, utsätts för saker du inte önskar din värsta fiende.
Så vi konstaterade att lika mycket som det skiljer sig mellan personerna, så påverkas hela personen av sin verklighet, och så är det ju överallt, men hur mår man om hela ens första barndomsår präglas av smärtsamma och påtvingade ingrepp av olika slag, hur mår man om man tvingas fast, stickas, drogas, luras, mutas, hela sin småbarnstid, vem blir man sen, och hur mycket smärta ska ett barn behöva genomgå? Har man då som vi ett barn som beröms av sjukvården för sin höga smärttröskel, hur sjutton blir det då? Jag försöker hindra ssk och bsk som utför saker på Vincent från att överberömma, för han måste känna och veta att han har rätt att tycka det gör ont, att säga ifrån, vara delaktig på sitt sätt och vården ska anpassas till honom, inte till det faktum att han inte säger aj.
Det är klart de ska tala om att det gick bra, eller ge honom sina klistermärken, men oftast är det " å ojojojoj, VILKEN DUKTIG kille, alldeles stilla och tyst, såååå bra, det brukar inte ni små killar vara, ååå så duktig du är" typ! men är han? är han inte bara jävligt sabbad och avtrubbad?!
skit också
Okej, Vincent skadade ju sitt ögonbryn rejält i fredags, och sedan dess har de lagt om de 2 gånger, senast i går på dagen då även kirurgen tittade på det.. men sedan hände det som inte fick hända..
Vincent gick och la sig och förmodligen kliade det för han slet av hela omläggningen, fast utan att säga ett ord.. dock så kom Putte ut och såg att han hade armen full i tejpar.. shit.
Hela jävla skiten hade fläkts upp och det blödde massor...
la om det medans P ringde akuten, de tyckte vi kunde vänta tills idag.. no way.. tog min lilla kille och åkte in..
på plats konstaterade kirurgen snart att det var väldigt bra att vi kommit in, nähä!
Ska bara tillägga här att kirurgerna på Näl akUten har både i fredags och igår varit superbra..
Men vad hjälper det när de egentligen inget kan göra?
Han ringde Gbg, och det visade sig att kirurgbakjouren var Vincents urologkirurg, och hon var väldigt säker på att sy var ingen ide så långt efter olyckan och dessutom ville hon vilket var tippat, inte söva honom.. en mycket frustrerad kirurg på akuten som tyckte hela situationen var illa, för ett friskt barn hade de sytt redan i fredags, men som han sa, "händerna är liksom bakbundna och vi kan inget göra, vi får inte söva honom, óch vi kan inte då heller sy honom"..
Alltså är Vincent åter tejpad, plastad och nu med kompress och kasslermössa.. i ett slags bisarrt hopp om att det ska hålla.. och gör det nu inte det ska vi direkt ringa dr G i Gbg, eftersom näl ändå inget kan göra...de har dock ordnat en tid om en vecka på kirurgmottagningen..
Och hela anledningen är att Vincent får allergiska reaktioner på bedövningssalvor, och eftersom de innehåller samma verksamma ämne som lokalbedövning kan heller inte den användas, och som plus i kanten snedtänder han på lugnande medel, har hänt med lite flyt att det funkat om han fått det mycket långsamt intravenöst.. annnars bjuder det på 2-4 timmar av fullständig hysteri..
resultatet av detta är att han kommer få ett sjuhelvetes ärr.. och ett ärr är kanske inte hela världen, men min son har hela sin överkropp fylld med ärr, och fler kommer det att bli.
Ett ärr är inte bara ett ärr.
Nu hoppas jag av hela min själ att detta håller, och antibiotika är insatt 3 gånger om dagen nu med, lär behövas eftersom det var öppet för alla slags otäcka baciller ca 20 minuter innan vi upptäckte det igår.
kom hem vid halv 3 i natt, nu ska jag på något sätt ladda inför möte med arbetsförmedlingen. hahaha
Vincent gick och la sig och förmodligen kliade det för han slet av hela omläggningen, fast utan att säga ett ord.. dock så kom Putte ut och såg att han hade armen full i tejpar.. shit.
Hela jävla skiten hade fläkts upp och det blödde massor...
la om det medans P ringde akuten, de tyckte vi kunde vänta tills idag.. no way.. tog min lilla kille och åkte in..
på plats konstaterade kirurgen snart att det var väldigt bra att vi kommit in, nähä!
Ska bara tillägga här att kirurgerna på Näl akUten har både i fredags och igår varit superbra..
Men vad hjälper det när de egentligen inget kan göra?
Han ringde Gbg, och det visade sig att kirurgbakjouren var Vincents urologkirurg, och hon var väldigt säker på att sy var ingen ide så långt efter olyckan och dessutom ville hon vilket var tippat, inte söva honom.. en mycket frustrerad kirurg på akuten som tyckte hela situationen var illa, för ett friskt barn hade de sytt redan i fredags, men som han sa, "händerna är liksom bakbundna och vi kan inget göra, vi får inte söva honom, óch vi kan inte då heller sy honom"..
Alltså är Vincent åter tejpad, plastad och nu med kompress och kasslermössa.. i ett slags bisarrt hopp om att det ska hålla.. och gör det nu inte det ska vi direkt ringa dr G i Gbg, eftersom näl ändå inget kan göra...de har dock ordnat en tid om en vecka på kirurgmottagningen..
Och hela anledningen är att Vincent får allergiska reaktioner på bedövningssalvor, och eftersom de innehåller samma verksamma ämne som lokalbedövning kan heller inte den användas, och som plus i kanten snedtänder han på lugnande medel, har hänt med lite flyt att det funkat om han fått det mycket långsamt intravenöst.. annnars bjuder det på 2-4 timmar av fullständig hysteri..
resultatet av detta är att han kommer få ett sjuhelvetes ärr.. och ett ärr är kanske inte hela världen, men min son har hela sin överkropp fylld med ärr, och fler kommer det att bli.
Ett ärr är inte bara ett ärr.
Nu hoppas jag av hela min själ att detta håller, och antibiotika är insatt 3 gånger om dagen nu med, lär behövas eftersom det var öppet för alla slags otäcka baciller ca 20 minuter innan vi upptäckte det igår.
kom hem vid halv 3 i natt, nu ska jag på något sätt ladda inför möte med arbetsförmedlingen. hahaha
pling plong taxi
Efter en hel dag av lugn och ro med trevligt besök av Tina, så vände det ruggit fort.. Vincent fick för sig att välta ikull en möbel med sitt hemmasnickrade garage på, över sig, han trillar baklänges, drar i huvudet och efter kommer detta garage farandes och falller rätt över huvudet på honom.. jag var precis brevid och flyger upp för att kasta undan allt och få upp honom... han skrek, grät och det var ju bra ..
PANIK
Jag tänker inte, ser bara ögonbrynet blöda, ren kökshanduk, Tina- ring 112, jag ringer Putte, på med kompress o bandage, ta över sos samtalet, avklara det, Tina håller tryck på såret, lite tårar från Vincent inte mycket mer, lägger på, Putte kommer hem, shit vad fort han måste kört, hinner packa allt nödvändigt, erfarenhet!!, ställer in mig på Gbg, behöver han sys måste han sövas..., nåja, in i ambulansen, Vincent ligger själv på båren med mig brevid, rätt glad över vad som händer..
Hos mig går tankarna inte " oj, sy, vilket sår, hmm, " utan mer " satans helvetes jävla skit, nu är det hjärnblödning, förbannade trombyl, svimma faan inte nu, och kräks inte heller, jaha, då var det klart, hjärnskadad för livet, saaaatans trombyl... nä Therese, det går bra, bra, bra , bra ..."
Och Vincent var vaken hela tiden, inget avvikande alls.., därimot väl på akuten hade puckot i ambulansen missat att skriva hur säret egentligen såg ut och istället skrivit " 2 cm sårskada", vilket det inte alls var, utan 6 cm, djupt, hela vägen in till benet hela vägen över... dessutom när vi kom in lyfte jag hans tröja för att se om han fått fler skador, något ambulansen helt missat, och visst var det en rejäl smäll vid vänster revbensbåge och på bröstkorgen.... det blev dock inget av det... hoppas vi.. inget än iallafall.
Bra läkare iallafall, han tyckte som jag det vore optimalt att slippa Gbg, och han bestämde för att limma och tejpa, och som vanligt med min lilla kille, ingen bedövning, inget smärtstillande, han hann fasiken inte ens få en alvedon, så var det lim i och en miljard tejper.. och inte ett gråt, bara lite ojande, nåt litet ajande, inget mer... Då kom en tår från mig, för han borde faan både skrika och slå och gråta, inte bara finna sig.. av vana
Men limmat, tejpat, plastat och sedan iväg till avdelningen för några timmars observation, han var pigg, åt lite makaroner, och sedan var han igång och skulle leka, alltså.. - börja blöda igen
Men det klarade sig, efter några timmar där och med läkarens godkännande fick vi åka hem, innan det frågade dock Putte om han skulle haft någon antibiotika, och då slog det mig, läkaren tvättade aldrig ur såret!!!, WTF????
Men enligt dom där skulle det inte behövas, något Putte inte köpte rätt av utan han ringde Gbg och dubbelkollade, dom tyckte han borde klara sig, men minsta lilla tecken på feber eller infektion ska det sättas in..
Nåja, nu är vi hemma, med genomblodat bandage som ska sitta en vecka, de kunde ju inte gärna lägga om det, skulle ju bara spricka upp igen, och trötta är vi...
Men förhoppningsvis utan hjärnblödningar, hjärnskakningar, brutna ben och utan sövning och stygn..
Jag trodde verkligen att första riktiga olyckan skulle Julia råka ut för, för det är hon som är tokig.. tji fick vi, skönt såklart, inte alls att jag vill ha henne skadad, men det hade varit betydligt mer tippat!
PANIK
Jag tänker inte, ser bara ögonbrynet blöda, ren kökshanduk, Tina- ring 112, jag ringer Putte, på med kompress o bandage, ta över sos samtalet, avklara det, Tina håller tryck på såret, lite tårar från Vincent inte mycket mer, lägger på, Putte kommer hem, shit vad fort han måste kört, hinner packa allt nödvändigt, erfarenhet!!, ställer in mig på Gbg, behöver han sys måste han sövas..., nåja, in i ambulansen, Vincent ligger själv på båren med mig brevid, rätt glad över vad som händer..
Hos mig går tankarna inte " oj, sy, vilket sår, hmm, " utan mer " satans helvetes jävla skit, nu är det hjärnblödning, förbannade trombyl, svimma faan inte nu, och kräks inte heller, jaha, då var det klart, hjärnskadad för livet, saaaatans trombyl... nä Therese, det går bra, bra, bra , bra ..."
Och Vincent var vaken hela tiden, inget avvikande alls.., därimot väl på akuten hade puckot i ambulansen missat att skriva hur säret egentligen såg ut och istället skrivit " 2 cm sårskada", vilket det inte alls var, utan 6 cm, djupt, hela vägen in till benet hela vägen över... dessutom när vi kom in lyfte jag hans tröja för att se om han fått fler skador, något ambulansen helt missat, och visst var det en rejäl smäll vid vänster revbensbåge och på bröstkorgen.... det blev dock inget av det... hoppas vi.. inget än iallafall.
Bra läkare iallafall, han tyckte som jag det vore optimalt att slippa Gbg, och han bestämde för att limma och tejpa, och som vanligt med min lilla kille, ingen bedövning, inget smärtstillande, han hann fasiken inte ens få en alvedon, så var det lim i och en miljard tejper.. och inte ett gråt, bara lite ojande, nåt litet ajande, inget mer... Då kom en tår från mig, för han borde faan både skrika och slå och gråta, inte bara finna sig.. av vana
Men limmat, tejpat, plastat och sedan iväg till avdelningen för några timmars observation, han var pigg, åt lite makaroner, och sedan var han igång och skulle leka, alltså.. - börja blöda igen
Men det klarade sig, efter några timmar där och med läkarens godkännande fick vi åka hem, innan det frågade dock Putte om han skulle haft någon antibiotika, och då slog det mig, läkaren tvättade aldrig ur såret!!!, WTF????
Men enligt dom där skulle det inte behövas, något Putte inte köpte rätt av utan han ringde Gbg och dubbelkollade, dom tyckte han borde klara sig, men minsta lilla tecken på feber eller infektion ska det sättas in..
Nåja, nu är vi hemma, med genomblodat bandage som ska sitta en vecka, de kunde ju inte gärna lägga om det, skulle ju bara spricka upp igen, och trötta är vi...
Men förhoppningsvis utan hjärnblödningar, hjärnskakningar, brutna ben och utan sövning och stygn..
Jag trodde verkligen att första riktiga olyckan skulle Julia råka ut för, för det är hon som är tokig.. tji fick vi, skönt såklart, inte alls att jag vill ha henne skadad, men det hade varit betydligt mer tippat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)