döden

jag vet att jag bara är 25 och att jag troligen lever rätt länge till, men ändå är jag rädd för döden, lite för ofta.
sedan barnen kom är jag rädd att dö ifrån dom, att få någon knäpp sjukdom och bli en "grönsak", rädd för smärta, eller för all del att förlora en av mina fina... dessa tankar gör sig väldigt starka varje gång det närmar sig operation, vilket i sig kanske inte är så konstigt, men jag börjar även inbilla mig massa symtom.. och inbillar mig att jag har både hjärtinfarkter, hjärnblödningar, cancer och allt annat ont man kan råka ut för, vet dock att det som är, det är gallan..., och STRESS, men ändå ligger jag och känner efter, jag kan ju ha lite hög puls, eller obehaglig puls i halsen- skulle kunna vara en propp....
putte försöker övertala mig att det inte är något att oroa sig över..haha, nej, problemet ligger i att om en vecka ska våran snart 2 år gamla son läggas på operationsbordet och hans hjärta kommer stängas av medans de försöker ge honom livet.. något som faktiskt kan misslyckas. intalar mig själv att så blir det inte, men den lilla onde fan sitter ändå där och viskar annat.
den fysiska smärta som känns i hela min kropp är ett resultat av 2 års oro, att inte veta om vincent kommer leva eller dö, om han finns i 1 vecka eller 60 år. och även om det kan hända oss alla så är vi oftast friska fram tills dess. och hinner njuta av livet, det vill jag att vincent ska få göra med, att han ska få leva, bli kär, uppleva världen, hinna känna, och allt vad livet innebär. det vill jag att alla ska få, och även om jag bara är 25, så har jag upplevt fler känslor än många någonsin känner. även om jag hade önskat att jag slapp ibland så är jag tacksam över det, nu handlar det om att lära om, sluta stressa, ta vara på det man har och försöka befinna sig här och nu, vilket är rätt svårt mitt i vardagsstressen. här ska jag tillägga att trots allt jag och hela min familj går igenom så är jag så lycklig över båda mina underbara barn. när vincent föddes visste jag ingenting om livet, nu har jag hunnit lära mig en hel del :)
när jag väntade vincent gjorde min mamma något otroligt modigt, hon sa upp sig, packade 2 stora väskor och flyttade med min lillasyster till grekland, dom hade för avsikt att vara där lite längre än det blev, även om jag var väldigt upprörd när dom flyttade är jag idag så imponerad av min mamma, hon gjorde vad så många önskar att de vågar, hon gav sig ut på äventyr, och det gick bra. när vincent kom ville hon komma hem, det blev helt enkelt för jobbigt att befinna sig så långt bort, jag är väldigt glad att hon kom hem, min mamma är den bästa man kan ha och nu behöver hon vara här, men det bästa med min mamma är att trots prövningar i livet så vågar hon leva, något man bör ta lärdom av. mamma jag älskar dig.
nu ska vi bara ta oss igenom denna veckan och sedan ska vi försöka komma tillbaka till ett så normalt, vanligt svensson liv som möjligt. och jag ska inte dö:) men sova ska jag, huvudvärk-trött.
eller är det kanske en hjärntumör...:)