min pojk är inte blå längre... vi kom till iva och han mådde bra!!! det första jag gjorde efter att pussat honom var att lyfta på täcket, händer och fötter är rosa, fatta- rosa.. hihi. han har nu en syresättning på 90-95 %. helt galet, är det samma pojk som i morse!? ja, allt gick så smidigt, vincent fick sova en stund och sen extuberades han, och vaknade lite och sa hej... inte jätteimpad av alla grejor dock, men eftersom det snart va dags för natten beslutade de sig för att han skulle få sova inatt ( och vi med ) men imorgon ska han ner till avdelningen, ännu mera galet.. tror inte vi fattat att det är klart, nu börjar vårat jobb, och det är trots allt inget jag ser fram emot. vet att vincent är både envis och inte särskilt glad äver alla apparater, men vi har laddat med "mutor", aallt från filmer, till leksaker och godis. men det ska bli skönt att gosa lite med min rosa pojke... fick en liten örongos förut och aldrig har det varit så skönta tt bli dragen i örat. nej, nu ska vi sva, imorgon drar det igång, hoppas alla håller sig friska och att vincent får må så här bra ett tag till. godnatt.
ps: julia är otrolig, helt underbart snäll, var med 5 timmar på iva och sa inget alls- fins flicka
tcpc
ja, då var det dags, nere i gbg för tcpc operationen. kom ner igår och det har varit full rulle, eftersom vincent inte tål varken emlasalva eller darmicum blev det till att göra alla undersökningar, nålsättning mm utan- det gick helt strålade- det trots att han varken åt ordentligt eller sov något. han är min lilla hjälte..:)
till slut kom vi till ro på ronald där vi bor under tiden vi ligger inne, och gjorde duscharna inför morgondagen.
kl 6 gick vi upp och trots att vincent inte fick äta var han på toppen humör, bort til sjukhuset för en sista decutan dusch och invänta min mamma och barnens faster, de passade julia medans vi följde vinecnt till narkos, finns få saker som är så obehagliga som att söva sitt barn- snacka om att fullständigt gå i däck.
men birgitta som är narkosläkare är toppen så efter massa pussa lämnade vi över honom och sedan kom tårarna... vi åkte ner till resten av familjen, traskade tillbaka till ronald och åt lite frukost. väntade ingent samtal från kirurgen förrän fran mot 4 tiden, så åkte och handlade lite och sedan gjorde vi inte så värst mycket. kl 12.41 ringer telefonen- HJÄLP. det var klart, operationen gick bra, som planerat, nu är det bara väntan att få komma till iva, och det är nu jag börjar bli orolig, sist var det ju då vincent blev dålig, sedan låg han sövd i 9 dygn, de första 3 visste ingen om han skulle överleva. men nu ska han vila, komma tillbaka och vi ska hem tills han fyller 2 år, det har jag bestämt...:) skriver snart igen, men nu är det snart dags att träffa vår underbara lilla hjälte. vincent vi älskar dig
till slut kom vi till ro på ronald där vi bor under tiden vi ligger inne, och gjorde duscharna inför morgondagen.
kl 6 gick vi upp och trots att vincent inte fick äta var han på toppen humör, bort til sjukhuset för en sista decutan dusch och invänta min mamma och barnens faster, de passade julia medans vi följde vinecnt till narkos, finns få saker som är så obehagliga som att söva sitt barn- snacka om att fullständigt gå i däck.
men birgitta som är narkosläkare är toppen så efter massa pussa lämnade vi över honom och sedan kom tårarna... vi åkte ner till resten av familjen, traskade tillbaka till ronald och åt lite frukost. väntade ingent samtal från kirurgen förrän fran mot 4 tiden, så åkte och handlade lite och sedan gjorde vi inte så värst mycket. kl 12.41 ringer telefonen- HJÄLP. det var klart, operationen gick bra, som planerat, nu är det bara väntan att få komma till iva, och det är nu jag börjar bli orolig, sist var det ju då vincent blev dålig, sedan låg han sövd i 9 dygn, de första 3 visste ingen om han skulle överleva. men nu ska han vila, komma tillbaka och vi ska hem tills han fyller 2 år, det har jag bestämt...:) skriver snart igen, men nu är det snart dags att träffa vår underbara lilla hjälte. vincent vi älskar dig
lilla pojke
nu börjar det bli jobbigt att se hur påverkad min lilla pojk faktiskt är, medans andra 2-åringar far omkring med massor av energi så orkar vincent max 10 minuter innan han sätter sig, helt slut och börjar pyssla istället. och även om han mår rätt bra så skär det i hjärtat att han inte orkar allt han vill, idag var vi tillsammans på övervåningen och byggde lite, det är något av det roligaste han vet, ändå orkar han inte, slutade med att han satte sig på en trave gipsskivor och lekte med skruvdragaren... sen ville han sova!
kan inte förstå hur jag ska kunna lämna honom på dagis när den dagen kommer, han blir ju iofs piggare efter operationen, men ändå. dessutom vill jag inte, vet att han behöver det, det är ju en del av ett barns utveckling, men han kan få bo hos mamma hela livet, och julia med för den delen. trodde verkligen inte att jag skulle bli en sån hispig mamma, vilket jag kanske inte blivit om han var frisk, men jag är ju likadan med julia...
efter operationen ska vi i alla fall börja träna på barnvakt... kan ju vara en bra start. vincent har verkligen inga problem med att jag eller putte försvinner en stund, har ju lämnat barnen till min mamma en hel timme en gång, var bara jag som tyckte det var jobbigt, hann skicka 2 sms...men barnen sa inget.skulle kunna ta lärdom av det.
och förresten- båda barnen ligger i sina sängar och sover gott, helt otroligt, vincent brukar somna men julia brukar härja omkring ett par timmar innan hon sover ordentligt. så skönt, putte titta på äntligen hemma, ska sätta mig och mysa med min älskling. och än är jag inte död, har dock hittat lite andra fel på mig själv idag, men det största sitter i skallen... :) behöver få det här avklarat så jag kan bli "frisk" igen...
kan inte förstå hur jag ska kunna lämna honom på dagis när den dagen kommer, han blir ju iofs piggare efter operationen, men ändå. dessutom vill jag inte, vet att han behöver det, det är ju en del av ett barns utveckling, men han kan få bo hos mamma hela livet, och julia med för den delen. trodde verkligen inte att jag skulle bli en sån hispig mamma, vilket jag kanske inte blivit om han var frisk, men jag är ju likadan med julia...
efter operationen ska vi i alla fall börja träna på barnvakt... kan ju vara en bra start. vincent har verkligen inga problem med att jag eller putte försvinner en stund, har ju lämnat barnen till min mamma en hel timme en gång, var bara jag som tyckte det var jobbigt, hann skicka 2 sms...men barnen sa inget.skulle kunna ta lärdom av det.
och förresten- båda barnen ligger i sina sängar och sover gott, helt otroligt, vincent brukar somna men julia brukar härja omkring ett par timmar innan hon sover ordentligt. så skönt, putte titta på äntligen hemma, ska sätta mig och mysa med min älskling. och än är jag inte död, har dock hittat lite andra fel på mig själv idag, men det största sitter i skallen... :) behöver få det här avklarat så jag kan bli "frisk" igen...
döden
jag vet att jag bara är 25 och att jag troligen lever rätt länge till, men ändå är jag rädd för döden, lite för ofta.
sedan barnen kom är jag rädd att dö ifrån dom, att få någon knäpp sjukdom och bli en "grönsak", rädd för smärta, eller för all del att förlora en av mina fina... dessa tankar gör sig väldigt starka varje gång det närmar sig operation, vilket i sig kanske inte är så konstigt, men jag börjar även inbilla mig massa symtom.. och inbillar mig att jag har både hjärtinfarkter, hjärnblödningar, cancer och allt annat ont man kan råka ut för, vet dock att det som är, det är gallan..., och STRESS, men ändå ligger jag och känner efter, jag kan ju ha lite hög puls, eller obehaglig puls i halsen- skulle kunna vara en propp....
putte försöker övertala mig att det inte är något att oroa sig över..haha, nej, problemet ligger i att om en vecka ska våran snart 2 år gamla son läggas på operationsbordet och hans hjärta kommer stängas av medans de försöker ge honom livet.. något som faktiskt kan misslyckas. intalar mig själv att så blir det inte, men den lilla onde fan sitter ändå där och viskar annat.
den fysiska smärta som känns i hela min kropp är ett resultat av 2 års oro, att inte veta om vincent kommer leva eller dö, om han finns i 1 vecka eller 60 år. och även om det kan hända oss alla så är vi oftast friska fram tills dess. och hinner njuta av livet, det vill jag att vincent ska få göra med, att han ska få leva, bli kär, uppleva världen, hinna känna, och allt vad livet innebär. det vill jag att alla ska få, och även om jag bara är 25, så har jag upplevt fler känslor än många någonsin känner. även om jag hade önskat att jag slapp ibland så är jag tacksam över det, nu handlar det om att lära om, sluta stressa, ta vara på det man har och försöka befinna sig här och nu, vilket är rätt svårt mitt i vardagsstressen. här ska jag tillägga att trots allt jag och hela min familj går igenom så är jag så lycklig över båda mina underbara barn. när vincent föddes visste jag ingenting om livet, nu har jag hunnit lära mig en hel del :)
när jag väntade vincent gjorde min mamma något otroligt modigt, hon sa upp sig, packade 2 stora väskor och flyttade med min lillasyster till grekland, dom hade för avsikt att vara där lite längre än det blev, även om jag var väldigt upprörd när dom flyttade är jag idag så imponerad av min mamma, hon gjorde vad så många önskar att de vågar, hon gav sig ut på äventyr, och det gick bra. när vincent kom ville hon komma hem, det blev helt enkelt för jobbigt att befinna sig så långt bort, jag är väldigt glad att hon kom hem, min mamma är den bästa man kan ha och nu behöver hon vara här, men det bästa med min mamma är att trots prövningar i livet så vågar hon leva, något man bör ta lärdom av. mamma jag älskar dig.
nu ska vi bara ta oss igenom denna veckan och sedan ska vi försöka komma tillbaka till ett så normalt, vanligt svensson liv som möjligt. och jag ska inte dö:) men sova ska jag, huvudvärk-trött.
eller är det kanske en hjärntumör...:)
sedan barnen kom är jag rädd att dö ifrån dom, att få någon knäpp sjukdom och bli en "grönsak", rädd för smärta, eller för all del att förlora en av mina fina... dessa tankar gör sig väldigt starka varje gång det närmar sig operation, vilket i sig kanske inte är så konstigt, men jag börjar även inbilla mig massa symtom.. och inbillar mig att jag har både hjärtinfarkter, hjärnblödningar, cancer och allt annat ont man kan råka ut för, vet dock att det som är, det är gallan..., och STRESS, men ändå ligger jag och känner efter, jag kan ju ha lite hög puls, eller obehaglig puls i halsen- skulle kunna vara en propp....
putte försöker övertala mig att det inte är något att oroa sig över..haha, nej, problemet ligger i att om en vecka ska våran snart 2 år gamla son läggas på operationsbordet och hans hjärta kommer stängas av medans de försöker ge honom livet.. något som faktiskt kan misslyckas. intalar mig själv att så blir det inte, men den lilla onde fan sitter ändå där och viskar annat.
den fysiska smärta som känns i hela min kropp är ett resultat av 2 års oro, att inte veta om vincent kommer leva eller dö, om han finns i 1 vecka eller 60 år. och även om det kan hända oss alla så är vi oftast friska fram tills dess. och hinner njuta av livet, det vill jag att vincent ska få göra med, att han ska få leva, bli kär, uppleva världen, hinna känna, och allt vad livet innebär. det vill jag att alla ska få, och även om jag bara är 25, så har jag upplevt fler känslor än många någonsin känner. även om jag hade önskat att jag slapp ibland så är jag tacksam över det, nu handlar det om att lära om, sluta stressa, ta vara på det man har och försöka befinna sig här och nu, vilket är rätt svårt mitt i vardagsstressen. här ska jag tillägga att trots allt jag och hela min familj går igenom så är jag så lycklig över båda mina underbara barn. när vincent föddes visste jag ingenting om livet, nu har jag hunnit lära mig en hel del :)
när jag väntade vincent gjorde min mamma något otroligt modigt, hon sa upp sig, packade 2 stora väskor och flyttade med min lillasyster till grekland, dom hade för avsikt att vara där lite längre än det blev, även om jag var väldigt upprörd när dom flyttade är jag idag så imponerad av min mamma, hon gjorde vad så många önskar att de vågar, hon gav sig ut på äventyr, och det gick bra. när vincent kom ville hon komma hem, det blev helt enkelt för jobbigt att befinna sig så långt bort, jag är väldigt glad att hon kom hem, min mamma är den bästa man kan ha och nu behöver hon vara här, men det bästa med min mamma är att trots prövningar i livet så vågar hon leva, något man bör ta lärdom av. mamma jag älskar dig.
nu ska vi bara ta oss igenom denna veckan och sedan ska vi försöka komma tillbaka till ett så normalt, vanligt svensson liv som möjligt. och jag ska inte dö:) men sova ska jag, huvudvärk-trött.
eller är det kanske en hjärntumör...:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)