För de allra flesta innebär höstterminens start ganska ordentligt förhöjd intensitet. Det är rutiner som ska implementeras, i oss själva och i barnen. Från skolan så dräller det in lappar med mer eller mindre viktig information. Det ska skrivas på, läsas igenom, man ska ha koll på ditt och datt.
Det tillkommer föräldramöten och gympapåsar ska fixas, sedan är det fortfarande sommarvarmt så utflykter ska barnen visst minsann på också. Man inser helst då att gympaskorna är för små, gummistövlarna har spruckit, jackan har på något mysko vis krympt över sommaren så man behöver mitt i smeten åka och fixa allt sånt. Som man trodde man hade under kontroll. Sedan har man två barn eller fler så ökar såklart alla dessa faktorer med lika många gånger.
Men visst funkar det, barnen går till skolan- och dom kommer hem igen.
Lägg då ovanpå denna hög av ökad intensitet till att för vissa, typ oss, så är det inte bara skolan som startar när höstterminen drar igång.
Sjukvården vaknar nämligen på nytt även den.
På en vecka hade det trillat in kallelse från hjärta, uroterapi, ögon, tand, hab samt trippla tider för föräldrautbildning, anhöriggrupp för lillasyster, intromöten för detta, x 2, och hmm jo när man då lyckats planera in allt detta, ringt och kastat om tider hej vilt för den där skolutflykten kan inte krocka med besök hos vården osv ja då inser man att untöver sitt eget schema. Det där med studier alltså, jo då har denna tant fått för sig att hon ska börja jobba lite också. visserligen bara en dag i veckan. Det är ju ingenting.
Ingenting finns inte. För det är "ingenting" i förhållande till ovanstående...
Men varje dag i min almanacka har 24 timmar och jag är grym på att trolla. Säg en spik och jag säger vaddå soppa- jag lagar trerätters.
Ja något åt det hållet åtminstone.
När då de första och mest intensiva veckorna har passerat- då märker man att jaha, sömnen- den ingick inte i planeringen. I de 24 timmarna jag räknat med har jag inte haft för avsikt att det ska få plats ett snitt på 8 timmars sömn.
Därmed har då min son hämtat mig från soffan varje natt den senaste veckan.
"mamma...kom..det är skönare i min säng"
win win liksom. Han får det sällskap han behöver, jag får, förutom det mysiga sällskapet, en mindre öm nacke på morgonen dagen efter.
Skolan funkar strålande för båda barnen, även för mig.
Alla instanser gör för tillfället de dom ska.
Jag ska opereras- sterilisering och endometerios.
snabbt avklarat- ingen stor grej. Definitivt inte större än logistiken kring den dagen...
Det enda som skär i mitt hjärta för stunden är att vår fantastiska och allra mest bara bästaste Dr L nu beslutat sig för att gå i pension helt. Blörk.
Det var sista gången han undersökte V nu för ett par veckor sedan.
Det blev både skratt och tårar från oss alla. Tänk att han i nästan 8 år följt oss. Min tillit till honom är total. Den relationen man bygger med sin läkare i vår situation är så viktig. Nu blir det att börja om, men ta vid mitt i- det är ingen enkel match. Med mig som mamma förmodligen ännu svårare.
Men för närvarande ser allt ganska oförändrat ut på lillskrutts hjärta, inte helt okej. Det finns förträngningar som behöver övervakas och lite annat som alltid. Men Dr L kände ändå att ska han nu ändå lämna över V till nån annan så är detta rätt tid, han kände sig lugn och trygg i det. Då får väl jag göra det jag med.
Vi diskuterade en hel del kring Vs långa och komplexa historia, och kanske är det så att i hans tidigare år så fanns förklaringen till det försämrade måendet vi så ofta såg inte i hjärtat utan i autismen. Trötthet..matvägran...allt det där- det finns samband vi inte innan visste om. Och kanske finns en del förklaringar där. Dock är det ju fortfarande så att det finns rent fysiska frågetecken kring min lilla filur med. Han är ett barn som inte mår som förväntat. Vad som är hönan respektive ägget- det lär vi aldrig få veta. Allt vi kan göra är att behandla symptomen.
Vad de nu än må vara.
Jadu Dr L- fck pension!! Men njut av den. Vi är oändligt tacksamma att du jobbade den där dagen för snart 8 år sedan. Det är tack vare dig som min lilla fis lär komma och hämta mig på soffan i natt igen. Tack vare dig får jag krypa ner intill honom och tack vare dig ska jag ägna morgondagen åt pokemonritningar och instruktioner inför kommande byggen filuren beslutsamt deklarerat att vi ska bygga när våra tekniska apparater här hemma går sönder och han kan ta delarna ur dem.
Tack för allt Dr L <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar