Då har min lille fis börjat skolan minsann.
Vilken vecka det varit. Men det är idag en mycket stolt, lycklig och inte minst trött kille som slumrar sött i sin säng. Fantastiskt tillmötesgående personal, öppen dialog och ödmjukt bemötande. Det är tre personer som jobbar direkt med honom som resurspersoner. Nej såklart inte samtidigt. Då mitt schema inte kunde sättas tidigare samt att jag pluggar och eventuella tider på framförallt fritids blir väldigt oregelbundna fick detta bli lösningen. Något som spontant såhär efter bara en vecka ändå känns förvånansvärt bra. Vi pratade dock lite om huruvida tre personer kan bli i alla fall en för mycket för honom framöver. Men vi ska allihop känna lite mer på hur framtida upplägg ska se ut.
Jag sa dom fick ringa när som, vid minsta fråga, vilket dom också gjort....för mig som känner honom så väl och är van vid personal som också känner honom förhållandevis väl blev det lite "öh..ja...?!..jaha!?.." kring frågorna men samtidigt är jag jätteglad att dom ringer då det innebär att dom ser honom, försöker lära sig honom och inser vikten av tillsyn och annat.
Hans första dag började med att han fick en liten hand i sin, struttade sen fnittrande med nya kompisen iväg över skolgården, med en mamma med gråten i halsen kvar vid bänken, med en fröken som inte vågade låta honom testa nya rutschkanan (Tills jag sa att jorå...låt honom klättra;) )...han var så stor liten kille och jag har fortfarande inte fattat att han är där.
Vi har kommit hit. Till skolan.
Allt det där som man som förälder tar för givet är aldrig självklart för mig. Att fisen börjar skolan är stort. Väldigt stort.
Sedan den där morgonen har han vuxit enormt. Att följa regler, strukturer, scheman passar honom så otroligt väl. Fyrkantigt och inrutat ska det vara. Hemma har jag blivit informerad om allt och lite till känns det som, hur, vad, vem, när och varför-i alla tänkbara former och situationer. Stolt som en liten tupp är han...
Men det är också lillstollan. Hon som var ofantligt ledsen över att byta förskola leker nu med nya kompisarna utan minsta bekymmer, surar när jag kommer och tycker nya förskolan är bästa platsen i världen. Även om det är lite för många småbarn. Hennes egna ord.
Hon är i ett stadie mellan liten och stor just nu. Inte alltid helt enkelt att balansera det där. Inte heller så lätt att sätta ord på känslor i kroppen. Och det har minst sagt varit veckor med mycket nytt, samt 1,5 år bakom oss av förändringar. Då bubblar det mycket i en liten 5 årig snutta. Många tankar som ska förmedlas, många känslor att hantera, och så är det ganska lite som man själv förstår, hon beskriver det bra " Det känns konstigt mamma, med allt bara..ja du vet- konstigt i kroppen. Ibland vill den skratta, ibland bara gråta och ibland bråka"
Ja du min lilla lilla loppa- precis sådär känner mamma med ibland.
Men är man 5 år är det lätt att allt det där som inte riktigt går att förstå, allt det där konstiga, det kommer ut i ilska. Och då blir det sällan mycket roligare, mysigare eller behagligare på något vis alls.
Det mesta är nog bollat med mig nu och ilskan börjar lätta.
Vem tusan har nånsin hävdat att det är lätt att bli stor- eller för all del att vara det
För egen del var jag idag på möte på hab, ämnet var samhällsstöd. En del matnyttigt, en del mindre relevant, en del nytt men också mycket gammalt. Slogs dock av vilken jäkla djungel det är. Vilka insatser man dels har rätt till, men framförallt- vilka är relevanta för oss? Vilket stöd och vilken hjälp behöver han, behöver jag? Djungel som sagt men små fragment faller på plats efter hand och nån brådska har jag inte åt något håll alls.
Däremot var kuratorn fantastisk att tala med. Jag är ganska sluten när det kommer till mig själv och mina tankar. Emotionella nyckeln är gömd. Det är enklare att stänga av.
Men hon lyckades lirka lite i låset ändå och gläntade, om än bara lite, på dörren där.
Det var skönt. Fruktansvärt obehagligt, jobbigt och utlämnande . Men också lite skönt.
Min förhoppning är hitta gömman så nyckeln kan stanna i låset, öppnas enkelt när som det behövs, men också kunna stängas igen.
För att alltid känna, det har jag inte tid med. Eller ens skulle falla mig in att försöka. Risken finns faktiskt att det väller ut för mycket bara dörren öppnas något litet till.
Nåja, oavsett så ska jag boka en egen tid, för min skull, för att prata.
Det finns många dimensioner. För inte bara stänger man delvis av sina emotionella förmågor när man får ett barn med annorlunda förutsättningar (Ja ja jag generaliserar nu), men omgivningen slutar också fråga. Förmodligen för att de inte orkar/vill/klarar att höra det eventuellt ärliga svaret som skulle kunna riskera att pysa ut. Inte många gånger på snart 7 år har jag fått frågan rakt ut till mig "hur mår du?"
De gånger, som kan räknas på en hand, har det nästan brustit för mig. För hur jag mår, blir i vardagens lunk irrelevant. Men i verkligheten är sanningen ändå den att ju bättre jag mår, ju mer välfungerande blir hela lilla trion.
Så om jag stänger emotionella dörren, låser den, gömmer nyckeln och tvingas bryta mig in varje gång något behöver hämtas, ja då fungerar vardagen.
Rädslan för alternativet är otänkbart
Nu ska tanten slumra intill sina småfisar, imorgon vankas pappahelg.
Med andra ord gym, studier och förhoppningsvis gott om sol för egen del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar