Sommarlov

Det är visserligen fortfarande måttligt med väder att kalla sommar men vi njuter i fulla drag ändå. De dagar som tillåter spenderar vi kravlöst på stranden, med bad( om än mest doppar tårna), krabbfiske, ja till och med ålen som förra året retade gallfebern på mig hela sommaren har vi lyckats fånga, snacka om att jag var tidernas coolaste morsa i den stunden ;)
De andra dagarna...ja cykelturer framförallt. Vårt nyinköpta projekt visade sig vara otroligt lyckosamt och helt underbart välfungerande. Påhängscykeln blev vår nya bästa vän. Skrutten lärde sig ju att cykla, sen tog hjärnspökena över och vips var all lust att ens försöka som bortblåst. Detta samtidigt som lillstollans cykelglädje bara eskalerade. Lösningen blev att inhandla en gammal holk till mamman och en påhängs till skrutten. Oj oj oj vilken lycka. Flera utflykter redan gjorda och fler lär det bli. Bästa investeringen på länge. Han får rörelsen, känslan och han kan samtidigt förlita sig på mig och hans mod ökar för varje cykeltur. Nu efterlyser vi mer sol och fler sköna dagar.
Liseberg väntar till veckan och sedan inte ett endaste dugg mer inplanerat.

Det är underbart!!!

Millas fina fd galoppör är ett underbart, stort, stelt fullblod som är helt ljuvligt att rida. Är jag gammal och gaggig, ringrostig som tusan- ja då blir det ju en god matchning ;) Kan höra min gamla lärares röst ..." in med armbågarna" - Jag kommer aldrig få till den detaljen...aldrig. men det kvittar- att vara tillbaka på hästryggen efter många år av bara sporadiska uppsittningar är så himla befriande. Det ger mig ett sånt stort inre lugn. Att jag gav upp en sån stor del av mig själv är oförlåtligt, men inte omöjligt att återta även om många drömmar som borde förverkligats får förbli just bara drömmar.

Ringrostiga ihop i galopp på sommarängen <3 

Tänk om om inte fanns...vad lite jag skulle ha att fundera på då
Om är nog det ord som allra flitigast cirkulerar i min skalle just nu..det finns så himla många om och ..om..man kunde ändra lite på ödets nycker så skulle vissa bitar falla på plats. Men det är också enkelt att fastna i bitterhetens sunkträsk när man tänker på om, om blir ett negativt laddat ord men kan det inte också vara så att om man använder om rätt, så kan det istället faktiskt ge.
Om jag vågar, om jag chansar...konsekvenserna av om behöver inte bara spruta ut negativa konsekvenser, eller handla om dåtida beslut, händelser och öden.
Jag tror att om man vågar tänka om, i form av " tänk om" så får man  tillbaka,

Min, nästan alltid, kloka mamma säger ofta " Det du sänder ut får du tillbaka"...jag tror hon har rätt.
Och att våga tänka så gör det väldigt mycket enklare att hantera hela livet.
Det behöver inte ske här och nu, det behöver inte betyda att du inte kan vara varenda negativ tanke, känsla du kan tänka dig, men du ska inte fastna där.
Och ju bättre jag blir på att inte fastna där, ju bättre rullar tillvaron, ju enklare har jag att släppa saker som retar mig, oroar mig, stressar mig...livet blir helt enkelt mycket trevligare att befinna sig i.
Och då, ja kan ni tro- om jag har en trevligare tillvaro, då får jag ju tillbaka. Bara där har jag fått tillbaka, sen fortsätter det. I allt.
Jag vet vad jag kan, bör, får, ska och allt det där. Och ju mer jag lär mig att förhålla mig till det, ju mer av livet, tillvaron får jag tillbaka.

Men ibland blir jag rädd. Ibland tar om i form av hjälp tänk om över, och ganska snabbt känner jag det påverkar hela mig, hela tillvaron.
Det mönstret håller jag på att lära mig att bryta.
Sakta men säkert går det. Det som sätter käppar i hjulen och som ger tankarnas negativa om bränsle är i grund och botten ett vacklande självförtroende. Självkänslan finns. Det tog tid, lång tid och den byggs fortfarande aktivt upp. Går snabbt att rasera och kräver tonvis för att byggas upp på nytt, men den finns där. För jag vet, med säkerhet vad jag är kapabel till. Självförtroendet däremot, där i stunden, det vacklar. Jag blir liten och livrädd.
Just nu står jag lite inför ett sånt skede. Jag blir liten och livrädd- och när jag sänder ut det....då blir jag inte heller större och starkare- tvärtom.
För hjälp...tänk om det inte...
Jag tvingar min överhettade hjärna att vända riktning- tänk om det faktiskt funkar, tänk om jag gör, tänk om..vad skönt, vad kul, vad enkelt..

Det går att lura sig själv. Åt alla möjliga håll och kanter.
Jag trodde länge länge länge jag bara var en expert på att lura mig själv att tro det dåliga var bra, att det duger, att ja ja men det går, detta går, jorå det blir nog bra med det å detta å det där borta med..
Att lyckas lura sig själv, lura med måtta- mer övertyga, att ja, om kan vara bra, om kan ge, om kan driva...och ja, om det faktiskt funkar...varför inte bara tänka om då!

jag tror många skulle må så mycket bättre i livet om dom sluta använda om som något ont - om kan vara så gott med.
Nu ska jag bara fortsätta intala mig själv detta, så min sommar, mitt jag och min tillvaro kan få fortsätta känna den härliga glädjen och lyckan som finns där- om jag bara vågar omfamna den.

ja just det ;)...å barnen mår bra och vi solar, badar..brrrr..., äter glass, cyklar och allt sånt där egentligen relevant tar vi en annan dag ;)

Nu- Sommarlov

Tänk , jag fyller 30 iår och kan glatt utropa sommarlov. En helt fantastisk känsla.
3 månader ledighet. ..dom rosa molnen är nära nu ;)
Tentan då...ja jag vill inte ens skriva orden jag känner för den. Relativt övertygad om att jag klarat 2 av 3 delar men just nu vågar jag inte förlita mig på den känslan heller. Så tills dess resultatet är utlagt tänker jag ignorera allt som handlar om studier. Den 26e augusti är inbokad för omtenta och det gör mig förutom arg på mig själv extremt beslutsam. Att missa, om ens lite, är i min värld otänkbart. Ja ja höga krav osv, men så är det. Kanske var det just en sån här bakläxa jag behövde för att sparka igång de sista hjärncellernas aktivitet.
Nya tag till hösten blir det iaf.

Barnen och jag har redan hittat in i sommarlovsmood vilket innebär att rutinerna ruckats, lite för mycket redan så veckan som kommer bjuder på tidiga mornar. ja, åtminstone stå upp före 09.
Golvnissen får dröja lite, ett par veckor, beslutade mig för att jag ville göra roligare saker för dom pengarna just nu- barnen höll med.

Även om en sommar av ledighet väntar så finns det också en del faktorer som ligger bakom beslutet om att vara just lediga. Det blir en sommar med massor av händelser som alla mer eller mindre påverkar barnen och således även mig.
Bästa tant Linda och barnens farbror ska bli föräldrar, även ett halvsyskon är på väg, båda inom loppet av en vecka är det tänkt. Det är förskoleskifte och skolstart, det är att komma igång med alla professioner på habiliteringen. Kompletterande möten på skolan. Och redan denna veckan lite inplanerat.

Blev också ett ilsket samtal till pedodontin- specialisttandvården alltså. Då skruttens tandhygienist inte förstod att det är oklokt att skapa tandläkarskräck hos ett godtroget barn och tvingade honom till behandlingar jag kommit överens med ansvariga att ge blanka fan i så blev det en arg mamma som satte tänderna i den ansvariga tandläkaren. Som tydligen bytts ut utan information och därmed aldrig heller träffat skrutten. Dock var hon otroligt tillmötesgående och tjoff så var ny tandhygienist insatt och den andra bortplockad från hans vidare vård. En rungande ursäkt fick jag med.

Alla dessa tillfällen när tigermorsan fäller ut klorna och går bananas så slås jag av hur många barn som hamnar ikläm på grund av föräldrarnas bristande förmåga, ork, kunskap. Alla de föräldrar som inte vet, förstår när, eller kan sätta ner foten och ryta ifrån. Alla dessa barn som inte tas full hänsyn till. Och kanske är jag hemsk, men det skär i mammahjärtat på mig och nånstans inom mig bränner känslan av att om du inte kan förstå, orka, veta när det är dags att fajtas för ditt barn- då borde du inga skaffat alls.
På samma sätt som om du slutar se ditt barns behov, eller aldrig egentligen sett det, utan barnet anpassas efter ditt liv, efter dina önskningar på tillvaron, vad det nu må vara- varför skaffade du då barn? Det finns så många lämplighetsintyg som krävs därute för allt och ingenting. Men för det som betyder allra allra mest, som borde betyda allra allra mest- där är det fritt fram.
Men vart går gränserna då? När är man olämplig som förälder? I min värld är det när du inte förmår dig, kan, förstår att skydda ditt barn från de inte nödvändiga påfrestningar av olika slag världen bjuder. Mycket måste vi alla brottas med.
Men som exempel så tandläkaren ovan, eller när ditt barn måste lämna blodprov- hur många nålstick ska det barnet tvingas till fasthållen av den som ska finnas för att skydda, eller när syskon behandlas olika, när barnen värderas olika. Detta är i min värld också övergrepp. Det är inte misshandel, övergrepp i dess traditionella mening. men alla de lägen där man KAN påverka vad som är bra för sitt barn, och ändå inte, av olika skäl gör det, det är då jag anser att man borde ifrågasatt sin förmåga att vara förälder.

För så utlämnade är barnen. Om jag denna gång inte skulle vässat klorna, då skulle skrutten även nästa gång tvingats till så kallad behandling och "träning" av icke nödvändig art som bara skapar trauman och skräck. Det är på mig, och endast på mig som förälder ansvaret vilar.
Ett ohanterbart stort ansvar, som du inte alltid kommer kunna leva upp till fullt ut som förälder, vem du än är. Men om du förstår, och om du försöker, och om du alltid alltid sätter ditt barns behov först. Ja, grattis.

Jag kan bolla dessa tankar i oändlighet. Vart går gränserna, vem bestämmer vem ska ska ha rätten till vår existens syfte- fortplantning. Vem har rätt att avgöra. I min värld är det alla de barn därute i världen som far illa. Alla de barnen borde räcka som påminnelse. Om du inte tror dig ha förmågan, låt då bli. Men om man saknar den förmågan- saknar man då inte också sannolikt förmågan att förstå att man borde låta bli...
Ja ni förstår, mina tankar spinner loss fullständigt. Detta över ett sketet tandläkarbesök.

Egentligen är nog mina tankar bra mycket mer kontroversiella än jag kan med att skriva ut också, men nånstans går helt enkelt min tanke till alla de barn vars föräldrar inte krigar utan helt lägger sin tillit till andra. När tandhygienisten skäller på barnet för att det puttar med tungan, barnet med oralmotoriska problem, och som därefter pressar in en röntgenplåt ( som vi alla tycker är obehaglig) i munnen på honom samtidigt som hon förväntar sig att du som mamma ska tvångshålla ditt barn. - hur du agerar då avgör så mycket för hur ditt barn ska känna för både dig och andra i sin omgivning genom livet. Det är de händelserna som formar oss. Och jag har fått genomföra min beskärda del av vårdrelaterade övergrepp på mitt barn, jag har på vårdens order tvångshållit skrutten så många gånger, jag har tvingat hans lilla kropp in i en fast kram för att hålla stilla. jag har gjort det för det har handlat om liv och död. Men jag har också blivit tillsagd att göra det för mindre nödvändiga anledningar- som nålsättning t ex, som kan ske under narkos ist t ex, och aldrig aldrig mer kommer jag gå med på att delta i någonting som inte är definitivt nödvändigt om det kräver från mig som förälder att delta i och legitimera ytterligare trauman.

Det var också därför jag lovade skrutten när han skakade i min famn att han inte ska behöva göra det där igen. Inte förrän den dagen han själv vill det. Vill dom göra det- då gäller mina villkor.
I just detta fall är det en sak som kan göras nästa gång skrutten sövs och ligger under narkos, något dr L håller med om. Aldrig mer tvång hos tandläkaren.
Och det är mitt ansvar. Vem fan sa att föräldraskap är enkelt.

Och kärringen som inte bara är tandhygienist utan dessutom jobbar på en specialistmottagning för barn borde kanske överväga ett karriärbyte. Typ igår.