3 år, över 3 år har jag tjafsat, tjatat...ja allt det där vet ni, men vet ni vad- det var inte bara en mammas åsikter och tankar.
Igår fylldes skruttens diagnoslista på med ytterligare 3 diagnoser.
Oralmotorisk funktionsnedsättning
ADHD
Autismspetrumstörning( AST)- Aspergers. (Huvuddiagnos)

ADHD var, i min stereotypa värld inte kanske helt uteslutet men relativt, dock efter välformulerad, ingående förklaring till hur de resonerat så ja, utan att blinka.
Oralmotoriken...trodde jag dock inte det skulle komma någon diagnos kring, men jo och det hänger samman med den övriga motoriska nedsättningen, som i sin tur är en del av AST.
AST..ja jag sa ju det, nu faller ju flera olika diagnoser under titeln autismspektrumstörning men han landar på Aspergers, och ja vad ska jag säga, jag sa ju det.
Det konstaterades väl återigen att V är komplex, att det finns ett stort antal faktorer som påverkar honom, att hitta vad som är och beror på vad är en djungel att reda i, men i slutänden så sätter dom trots allt diagnos efter beteende, och ja, beteendena dom finns där.
Nu blir det en karusell att få rätt hjälp iallafall. Inte för att han inte är berättigad den, utan för att det- såklart just nu- kommit nya nationella riktlinjer som innebär att istället för att dessa barn hamnar hos habiliteringen hamnar dom nu hos bup, och ungefär där blängde jag och kände mig extremt skeptisk. Men såhär- hela bup ska fungera komplett med alla professioner kopplade till sig, ja just det. Dom ska. Men eftersom riktlinjerna trädde i kraft innan omorganisationen ens nått ur planeringsstadie och in i verkställande så har bup idag inget mer att erbjuda än vad dom alltid haft. Så- nu ska teamet som utrett skrutten prata med habiliteringschefen, och be om att dom ändå tar emot honom tillsvidare eftersom hans behov ligger hos de professioner som fortfarande är knutna till hab.
Med andra ord kommer förhoppningsvis hab ta över honom men sannolikt bup och då sitter vi där och pusslar med möjligheter att träffa rätt professioner igen. SUCK
Så tummar hålls för ett tillmötesgående hab helt enkelt.

Vansinnigt intressant att man kan konstatera dessa behov, diagnostisera och därmed kan jag, vi och teamet ställa krav, men pga vårt ljuvliga byråkratiska samhälle kan man inte genomföra. Det gör mig trött men men, så småningom trillar nog var sak på plats. Nu är dom faktiskt skyldiga att hjälpa, enligt lag, inte bara enligt tjatig mamma.

Men varför just nu..va fan liksom, kunde det inte skett för ett par år sen eller om ett par år när vi etablerat nödvändiga kontakter..

Så ja, frågan hur det kändes fick tårar till svar. Men tårar av lättnad. Åtminstone där och då, för jag sa ju för tusan det. Äntligen blivit hörd, trodd och bekräftad.
Sen ja, vi lägger till 3 saker till som inte går att bota eller få bort...klart det finns en sorg i det med, men han är samma kille, med samma behov, med samma allt. Han bara får hjälp nu, och ingen, ingen kan nånsin mer komma och ifrågasätta mig på det sätt som gjorts innan.
Jag har något handfast att hänvisa till. Det ÄR såhär, istället för jag tror, anser, tycker...

Det var det. Just nu blir det inte mer, inga utsvävningar och existentiellt svammel. Jag är till och med för trött för det.

På söndag ska loppan ha kalas, just nu ligger skrutten i feber i min säng, jag har inte landat, inte reflekterat och mest av allt vill jag sova. Men vet ni- jag hade rätt!!

Inga kommentarer: