sedan ett par veckor tillbaka har min lillstolla druckit hejdlösa mängder vatten, välling, och ätit som vanligt, detta ledde till att vi i förrgår åkte till VC, det tog ett gäng prover, med största misstanken på diabetes.. gahh, ont i magen! som mest var hon uppe i 2,5 liter vätska per dygn.. ska ha ca 1,3 liter
men alla prover var optimala, så vidare till NÄL på remiss, skulle då varit där igår med morgonurin, lyckades dock smeta ut det lilla som kom över golvet, så det fick bli NÄL idag istället!
skulle bara lämna urinet, och ta ett fastesocker... 4 timmar senare och ganska mycket klokare kom vi därifrån.
diabetes är inte längre aktuellt, därimot finns det visst någon knepig njursjukdom som orsakar extrem törst, man kissar ur sig allt, men inte natrium.. vilket är väldigt farligt, idag såg proverna bra ut, men vi ska komplettera med fler urinprover i 2 omgångar, uppföljning hos 2 olika läkare, om 2 veckor samt drygt 1 månad.. känns bra att de trots att de tror hon bara drabbats av "vanedrickande" väljer att trippelkolla allt.
själv har jag fått min efterlängtade kallelse för halsbiopsin och ultraljudet, den 25:e är det dags, sedan dröjer de svaren 1-2 veckor, efter det vet läkarna vad som gömmer sig i halsen på mig.ska erkänna att jag har lite ont i magen över det, men intalar mig själv att det bara är en knepig hormonpåverkan de bara missat, eller som värst en godartad tumör.. eller inget alls, bara omformad lite efter 25 år..
ja, så så var det med den dagen, skönt att jag åkte själv med lillan till sjukan, Vincent, Putte och Annie var hemma och grejade, skönt även för Vincent att få vara ifred litegrann.
killen som förövrigt inte alls är ett minsta dugg supertrotsig, brötig, och allmänt odräglig stundvis, därimellan världens goaste kille, me det finns stunder då jag får gå undan och ta 3 djupa innan jag tar tag i "vinna över trotsen".. men jag vinner, så länge jag håller mig lugn och smart!!
att bli arg är ju meningslöst, särskilt då han grej är att slå, knuffa, dra i, kasta sig över, sin lillasyster.. hon som utan att blinka tar ett dunderbett om den närmsta kroppsdel och hugger tag utan dess like..
ont gör det.
hon biter allt och alla om hon inte får som hon vill, en dam med mycket vilja där.. undrar vart det kan koma ifrån!?
jaja, dom är goa med, och oftast snälla med varandra, men ibland så.
fast det är väl inte så konstigt, de har varit tillsammans varje dag i 16 månader.. och själv tröttnar jag på putte efter ett par dagar utan paus - haha, njaa..
poängen - det hör väl till!
imorgon är det sovmorgon!! ska inte göra en sak för mycket imorgon, kanske försöka tvätta upp resten i tvättkorgen.
den fylls alldeles för fort.. fattar inte.
samma mynt, 2 sidor
idag vart jag förbannad, att man kan reagera på saker inom vård, omsorg, och mycket annat innebär inte att man inte är tacksam att det finns.
min son lever tack vare den galet fantastiska hjärtvård som finns för barn i sverige idag, han lever tack vare alla de fantastiska människor vi haft turen att möta.
det är inte bara han, dom är många.
men, och detta är viktigt, om inte jag och putte vid väldigt många tillfällen slagit oss gula och blå för att vincent skulle få RÄTT vård, då hade han inte funnits här idag, det gäller också många av alla de sjuka barn i vårat land.
det finns specialister, men det är absolut långt från alltid det är dem man träffar i första led, och det är mycket sällan man självklart blir skickad vidare dit utan att själv kräva det, om och om och om igen.
sedan finns det de som vägrar lyssna, som tar vården för given, att gå först i kön och hela den baletten, vården måste prioritera, och sjukast går först, inget konstigt med det alls.
i alla de situationer vi befunnit oss i med vincent, där har han gått först, för han är sjuk, det kan jag tacka mig och putte för många gånger, för vi kan vår son, vi vet vad det innebär att ignorera symptom.
han kan dö. och när man skarpt talar om det för den vårdpersonal som inte lyssnar, då får de eld i baken, skulle det vara fel? att kräva rätt vård?
skulle inte tro det!
samma sjukhus som är ansvarigt för vincent har också genom sina allmänläkare gjort bort sig, men våra ansvariga läkare är underbara, något jag ofta talar om, både här och till dem.
jag talar dock om både här och för dem när något inte är bra, vilket jag anser vara min skyldighet.
det är inte att gnälla.
vincents diagnos är HLHS, det är ett mycket allvarligt hjärtfel, en diagnos många har, men det ser inte ut på samma sätt för ett enda barn, bara för att barnen har samma diagnos kan de inte jämföras, jo, till viss del, men aldrig utan man man kommer ihåg att alla är olika trots samma diagnos.
för allt runt om skiljer sig, övriga komplikationer, matsvårigheter, sömnsvårigheter, psykiska men av det de genomgått från födseln... alla är olika.
och alla föräldrar är olika, man upplever inte samma sak på samma sätt.
sedan finns det väldigt mycket utanför sjukhuset som ska styras upp, för våran del har det den senaste tiden handlat väldigt mycket om barnomsorg, huruvida de inblamdade kommunerna sköter sitt jobb, för att jag ifrågasätter att jag ska vänta veckovis på svar som länge funnits, är inte gnäll.
kort sagt är jag trött på att sköta andras jobb, vilket man ofta får göra med sjuka barn, jag får inte betalt för all den tid, ork, och energi jag lägger ner på att slåss för att min son, och min dotter, ska få den vård, barnomsorg, samhällsbemötande, som de är i laglig rätt till.
min blogg är min ventilation, passar det inte att läsa vad som står, skit i det då!
jag har stött på framför allt en mamma som iallafall när vi spenderade mycket tid på sjukhuset tillsammans var bra duktig på att gnälla över det mesta, dock ofta befogat, som slet för sin son, för hans rätt till rätt vård, men som också utan att blinka kan sätta sig på andra. de frågor man själv inte har ställts inför ska man inte uttala sig för kraftigt om, dagis är ett exempel som gäller här, det är aktuellt för oss, det har varit mycket krångel, som nu verkar lösa sig, det är för andra inte aktuellt, ändå är det tydligen värt att kommentera hur fel det är att "gnälla" på barnomsorgen, och hur det fungerar, säg till efter att ni själva stått inför det. inför stödenheter, rektorer, femtioelva olika instanser som ska ha redogörelser, intyg mm på hur ditt barn mår, välkommen tillbaka i disskutionen.
jag är innerligt tacksam mot alla de som finns, som valt att utbilda sig, i många år för att besitta den enorma kunskap det krävs för att dagligen rädda livet på våra barn, jag är enormt tacksam för den barnomsorg som erbjuds alla barn i vårat land, jag betalar med glädje skatt, men jag sliter mig sönder ibland för att ansvariga inte gör det jobb de ska göra.
då har jag också rätt att ifrågasätta, kalla det gnälla om du vill, men nog faan är det inte någon annan än jag och putte som gör grovjobbet.
jag är mamma, jag gör allt en mamma ska göra, allt som ingår i föräldraskapet, men jag gör så ofantligt mycket mer, och man ska heller inte glömma att det finns sjuka barn som dör i vårat land för att de blivit fel omhändertagna.. av föräldrar, sjukvård, barnomsorg....
med andra ord, om man inte protestera när det är fel, vem ska då hjälpa barnen?
jag blir också arg när man är bra på att "gnälla" själv, men utåt ifrågasätter andra...
bara sluta, och sluta läs min blogg om det inte passar, sluta
min son lever tack vare den galet fantastiska hjärtvård som finns för barn i sverige idag, han lever tack vare alla de fantastiska människor vi haft turen att möta.
det är inte bara han, dom är många.
men, och detta är viktigt, om inte jag och putte vid väldigt många tillfällen slagit oss gula och blå för att vincent skulle få RÄTT vård, då hade han inte funnits här idag, det gäller också många av alla de sjuka barn i vårat land.
det finns specialister, men det är absolut långt från alltid det är dem man träffar i första led, och det är mycket sällan man självklart blir skickad vidare dit utan att själv kräva det, om och om och om igen.
sedan finns det de som vägrar lyssna, som tar vården för given, att gå först i kön och hela den baletten, vården måste prioritera, och sjukast går först, inget konstigt med det alls.
i alla de situationer vi befunnit oss i med vincent, där har han gått först, för han är sjuk, det kan jag tacka mig och putte för många gånger, för vi kan vår son, vi vet vad det innebär att ignorera symptom.
han kan dö. och när man skarpt talar om det för den vårdpersonal som inte lyssnar, då får de eld i baken, skulle det vara fel? att kräva rätt vård?
skulle inte tro det!
samma sjukhus som är ansvarigt för vincent har också genom sina allmänläkare gjort bort sig, men våra ansvariga läkare är underbara, något jag ofta talar om, både här och till dem.
jag talar dock om både här och för dem när något inte är bra, vilket jag anser vara min skyldighet.
det är inte att gnälla.
vincents diagnos är HLHS, det är ett mycket allvarligt hjärtfel, en diagnos många har, men det ser inte ut på samma sätt för ett enda barn, bara för att barnen har samma diagnos kan de inte jämföras, jo, till viss del, men aldrig utan man man kommer ihåg att alla är olika trots samma diagnos.
för allt runt om skiljer sig, övriga komplikationer, matsvårigheter, sömnsvårigheter, psykiska men av det de genomgått från födseln... alla är olika.
och alla föräldrar är olika, man upplever inte samma sak på samma sätt.
sedan finns det väldigt mycket utanför sjukhuset som ska styras upp, för våran del har det den senaste tiden handlat väldigt mycket om barnomsorg, huruvida de inblamdade kommunerna sköter sitt jobb, för att jag ifrågasätter att jag ska vänta veckovis på svar som länge funnits, är inte gnäll.
kort sagt är jag trött på att sköta andras jobb, vilket man ofta får göra med sjuka barn, jag får inte betalt för all den tid, ork, och energi jag lägger ner på att slåss för att min son, och min dotter, ska få den vård, barnomsorg, samhällsbemötande, som de är i laglig rätt till.
min blogg är min ventilation, passar det inte att läsa vad som står, skit i det då!
jag har stött på framför allt en mamma som iallafall när vi spenderade mycket tid på sjukhuset tillsammans var bra duktig på att gnälla över det mesta, dock ofta befogat, som slet för sin son, för hans rätt till rätt vård, men som också utan att blinka kan sätta sig på andra. de frågor man själv inte har ställts inför ska man inte uttala sig för kraftigt om, dagis är ett exempel som gäller här, det är aktuellt för oss, det har varit mycket krångel, som nu verkar lösa sig, det är för andra inte aktuellt, ändå är det tydligen värt att kommentera hur fel det är att "gnälla" på barnomsorgen, och hur det fungerar, säg till efter att ni själva stått inför det. inför stödenheter, rektorer, femtioelva olika instanser som ska ha redogörelser, intyg mm på hur ditt barn mår, välkommen tillbaka i disskutionen.
jag är innerligt tacksam mot alla de som finns, som valt att utbilda sig, i många år för att besitta den enorma kunskap det krävs för att dagligen rädda livet på våra barn, jag är enormt tacksam för den barnomsorg som erbjuds alla barn i vårat land, jag betalar med glädje skatt, men jag sliter mig sönder ibland för att ansvariga inte gör det jobb de ska göra.
då har jag också rätt att ifrågasätta, kalla det gnälla om du vill, men nog faan är det inte någon annan än jag och putte som gör grovjobbet.
jag är mamma, jag gör allt en mamma ska göra, allt som ingår i föräldraskapet, men jag gör så ofantligt mycket mer, och man ska heller inte glömma att det finns sjuka barn som dör i vårat land för att de blivit fel omhändertagna.. av föräldrar, sjukvård, barnomsorg....
med andra ord, om man inte protestera när det är fel, vem ska då hjälpa barnen?
jag blir också arg när man är bra på att "gnälla" själv, men utåt ifrågasätter andra...
bara sluta, och sluta läs min blogg om det inte passar, sluta
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)