han är 7

Han, den där lilla killen som kom till oss och vände världen både upp och ner, in och ut och bak och fram. Han är 7 år nu. En väldigt stor liten kille, med en syn på livet som ingen annan. Med en skärpa och insikter som knockar mig ofta. Med en dimma jag aldrig tycks förstå. Han som håller sig för bröstet varje kväll när han ska somna för att hjärtat slår så hårt och fort att han blir rädd, med huvudvärk och magont som följd. Men som ändå drar min arm över sig och kurar ihop sig mot  mig, viskar att han älskar mig och klappar mina fingrar. Han som älskar sin lillasyster så mycket att han låter henne leka med hans allra nyaste lego utan invändningar, han som samtidigt oroas för att han inte kan vakta och passa på henne på skolan till hösten för dom ska vara på olika våningar. Han som varje dag kämpar med att lära sig läsa. Han som mer än någon jag träffat värnar om rättvisa och allas rätt att vara olika. Han som får utbrott utan dess like om lillasyster är dum mot katten. Han som kämpar sig uppför pulkabacken på ren vilja för han älskar den brantaste backen. Han som aldrig lyssnar på regeln att inte dränka hela badrummet när han badar, han som vägrar äta en vanlig ostmacka men gladeligen slukar både blodpudding, chili och syltlök. Han som varje dag svarar "inget" på frågan vad dom gjort i skolan för att sedan berätta allt. Han som kan sitta i evigheter om han fick chansen framför KENO för att han fascineras av hur bollarna åker. Han som envisas med att hacka gurka med den vassaste kniven vänd åt fel håll. Han som varje dag, med alla sina egenheter, knepigheter och fantastigheter (ja det är ett ord idag), förgyller min tillvaro. Han som får mig att känna kärlek så stark att mitt bröst gör ont, får mig att känna oro så stark att jag knappt kan andas. Han som får mig skogstokig över alla egenheter. Han som gått igenom mer än någon människa någonsin ska behöva.

Han är 7 år nu.

Varje år som går skapar en känsla av tacksamhet, att han får vara kvar. Varje födelsedag väcker också andra känslor. Rädsla. Är detta den sista?
Så säger han att han vill ha en tårta formad som ett pepparkakshus- då gör jag  det.
Önskar han sig lego- då får han det.
Vill han bjuda fler än jag orkar med- då får han det.

Balansen mellan uppfostran och livet. Testa att gå i mina skor. Testa att vara högst medveten om att varje födelsedag riskerar vara den sista. Sen säg något. För jag tänker fortsätta överkompensera när han fyller år. Varje gång. För hur mycket jag än vill och hoppas, så vågar jag inte tro att det inte kommer en dag då hans födelsedag firas utan hans fysiska närvaro.

Jag vet, det händer oss alla. Förr eller senare. OCH?? Till argument likt det vill jag vråla håll käften. jag vill be er fara å flyga. För nej, hans chanser är mindre. Riskerna stora.
Jag vet det. Och när tårarna av rädsla, kärlek och tacksamhet bränner bakom ögonlocken när han blåser ut ljusen på sin 7-årstårta finns det ingen som kan förstå som inte varit där.

Min vackra vackra son, jag älskar dig. Ord kommer aldrig räcka till.


Sen kommer julen. Den är fantastisk. Skimrande. Ljus. Fin. Lycklig. Och alldeles alldeles förjävlig. Minnen smärtar. Kärleken blandas åter med rädsla, med sorg.
Oavsett fysiskt skick återkommer mina arytmier varje december. Jag vet inte vad som är normalt. Jag vet bara att jag samtidigt som jag upplever de finaste tiderna på året så återupplever jag också det mest plågsamma minnen jag har. Och julen fick spenderas hemma. Med Kalle. Den där jävla Kalle. Kirurgens samtal ekar genom huvudet när nissarna målar rutig färg på schackbrädena och blandningen av kärlek, lättnad och rädsla står mig upp i halsen. Men jag vägrar låta traumat ta Kalle ifrån mig. Ta julen ifrån mig. För varje år blir ändå återhämtningen snabbare. Julen lite mysigare. Skräcken lite blekare.  Och nu är julen förbi. December är över. Jag andas. Korta andetag. Snabba. Men jag andas. Lättnaden infinner sig.

Min lilla kille har fyllt år - igen- <3

Jag ska snart sammanställa en liten sida från då till  nu. För min egen skull. Men också för er som läser. Jag vet att det är en del nyblivna hjärtebarnsföräldrar som hittat hit. Ibland är det svårt att se allt underbart mitt i kaoset. Men det är underbart också!

Bildbomb once again

 



Eftersom att jag dels skrivit så jag skyr tangentbordet på grund av B-uppsatsen, och dels av ren och skär lathet så låter jag bilderna tala sitt tydliga decemberspråk. Fick äran att göra doptårta åt barnens finkusin, nedan är en av två (den andra med fullt namn så hör inte hemma här). Underbart dop dessutom <3 Förutom det har uppsatsskrivandet endast pausat antingen för bak, städ, pynt eller gym. Typ. Alla vardagliga måsten räknas inte in. Dock räknas det faktum in att magsjukan greppat taget om lillstollans förskola så nästa vecka är det tre veckor hemma. Och direkt därpå kommer tre veckors jullov. Ja..för dom alltså. Själv ska jag fortsätta skriva uppsats. ni kan med andra ord själva föreställa er hur roligt det är att vara hemma med mamma dag ut och dag in när stormen viner utanför, hemmet är belamrat med böcker och mamman försöker balansera allas behov.

Men det har gått förvånansvärt bra...för man kan ju alltid baka. Och göra godis, och sen baka lite till. En jävla tur det kommer gympass in mellan varven åtminstone, och att det mesta ges bort. Hemlagade klappar är underskattat, det är också väldigt roligt att göra. Även om jag själv inte tycker om att ta emot. Min tillit till andras hygien är sådär...

 

Annars liksom det bara matar på, det mesta fungerar. Mer eller mindre. Skrutten ska till Gbg för vidare kontroller, det rings runt bland myndigheter, försäkringsbolag, och annat mysigt som vanligt. Trixas med skola, planeras, förbereds, och möten och genomgångar högt och lågt.

Jo, och som sagt uppsats på det...och nästa vecka den där tentan jag missade när vi låg i äckelpäckelsjukan...

Faktum är att jag är trött, brutalt trött. Sådär att jag skulle vilja ha en veckas ostörd sömn. Bara kliva ur sängen för att kissa, dricka, koka kaffe och sen sova mer...och mer...och mer

Emotionellt går vi inte ens in på, då däckar jag förmodligen innan meningen är avslutad. Det är liksom geggamoja där. Men vad tusan, en vacker dag ska väl saker landa på rätt plats, eller så är det rätt insikter som trillar ner...

Nåja...nedan= vår tillvaro för närvarande