Att skaffa barn är ett stort åtagande, tror ingen motsätter sig det, att skaffa barn gör man av olika skäl, rätt fel, ska inte dömma, jag och Putte hade väl tänkt skaffa barn, men så kom huset, och vi skulle liksom vänta, det blev inte så, någonstans i glädjeyran över huset blev Vincent till. När Julia kom, det var inte alls tanken, och det tog lång tid innan jag hade förlikat mig med det, av många olika skäl, vår livssituation är inte ett typiskt Svensson liv, vad nu det då är, men det ser annorlunda ut, med en framtid vi i förväg vet är oviss. Och vi fick allt höra, saker som " hur vågar ni skaffa en till" , " är det så bra när ni har Vincent?" och " jaha... " följt av otäckt talande ansiktsuttryck.
Det är inget självklart att skaffa barn, det är inte bara en rättighet man ska nyttja utan att tänka många många gånger på om det är rätt för det liv man lever, alla människor, alla familjer har olika förutsättningar, och som vuxen, som blivande förälder, som person som vill bli förälder, eller utöka sin familj, ja, jag tycker man ska känna och tänka efter lite extra, är det rätt tillfälle i vårat liv nu, är det ett barn till som svetsar oss samman igen, är det ett barn som jag vill ha för bebisdoftens skull, eller hur har jag tänkt mig livet, och inte bara ett år framöver, hur ser mitt liv ut, vad vill jag själv göra med mitt liv.. ja, alltså- frågeställningarna är många, och ibland spricker hela baletten, ingenting går som man tänkt sig, som för oss då, ingenting gick som vi tänkt oss, men så vet jag också att våra två små skruttar skuttar runt här hemma eftersom vi ändå varit där i livet då familjebildande passat oss, iallafall okej, ja, bra, om man ska bortse från 3 års renovering, ett liv på sjukhus, men som människor, ekonomiskt, det har varit stabilt innan, vi har haft en plan, vi har en plan, som visserligen får ta lite småstigar vid sidan av huvudleden ibland, ofta, men vi tänker framåt.
Vad vill jag nu ha sagt med detta surr, jo- att jag blir upprörd av människor, föräldrar, familjer, som inte vill se den större bilden, där det enbart handlar om viljan idag, där livsituationen man är i vid tillfället inte ens betänks, där inget driv, ingen framtidsvilja finns, utan bara här och nu.
Är det då också så att man väljer att utöka sin familj när man lever som bidragsberoende, då blir jag lite mer upprörd, att bilda familj är inte fel, att man har rätt till det även om man går på sociala, det må hända, men jag blir upprörd när människor anser att det inte spelar någon som helst roll att andra betalar för deras liv, där drivet att komma vidare saknas, och bekvämligheten tar över. Vi lägger på många många argument som för mig tillbaka till ca 14 års ålder, och jag undrar - finns det verkligen så många unga människor som inte vill mer med sina liv? Som blir rosenrasande- " det är inte så jävla lätt" och nej, samhället, livet, det är inte särskilt lätt, det är inte lätt vara ung och outbildad, eller för all del lite äldre och högutbildad, arbetslös, ekonomiskt beroende av skattepengar, jag säger inte att alla glider på en räkmacka, men idag blev jag på riktigt mörkrädd när jag möter en hel hop unga tjejer, mammor, som faktiskt bara drar den, där jag vet att drivet kanske kommit krypande det senaste, men där bekvämligheten går före.
Barn är ingen självklarhet, och att inte ha ett enda mål eller en enda dröm när man är 20-22 år, mamma eller inte, på socialbidrag eller inte, det gör mig lite rädd, för det är bara drömmar och mål som driver ett samhälle framåt, som driver den enskilde framåt, utan en dröm och önskan om livet, vad strävar man efter då?
Jag vet att det finns dom som "bara" vill bilda stor familj, många barn, strunt samma om man har det knapert eller inte, och visst, men dagen då föräldrapenningen är slut, du är 10 år äldre, vad vill du göra då? Ingenting?
Jag är också outbildad, gymnasiet har jag gjort, bra dessutom, arbetat 3,5 år därefter och massor innan och under, sedan blev jag mamma, med en annorlunda twist, men jag har fortfarande drömmar och mål, jag vill inte återgå till korvan och vända hamburgare när jag är 35, för att jag valde bort mig själv hela vägen. Livet är mer än att vara förälder och vara bekväm, livet drivs framåt av drömmar och mål.
Och - jag är inte särskilt imponerad när unga kvinnor anser sig ha rätt skaffa så många barn dom vill när dom går på soc, för jag anser att det finns viktigare saker lägga skattepengarna på än deras vilja och bekvämlighet.
Samtalet vi hade hoppats på
Ja, en dag med mer snö, isande kyla och en riktigt seg förmiddag, men så sitter vi då där och bylsar på oss alla ytterkläder när det ringer i telefonen, okänt nummer, vilket bara betyder sjukhus, fk, mammas jobbtelefon eller felringning, och jag var ju rätt säker på vilket det skulle vara.
Och javisst, dr M.M från Göteborg som ringde för att tala om att det inte alls såg avvikande ut på perfusionsscintigrafin.. stentet är inte för trångt alls, och cirkulationen till lungorna ser av allt att dömma ut att fungera som den ska.
Mhmm... så pratade vi lite då om hur Vincent mår, att han har bra dagar med, men att de är få, att han trillat i trappan, och är svag i underkroppen, då tyckte läkaren att en neurokonsult ska göras, samt att vi bör träffa sjukgymnasten omgående, och att även en ansträgningspox ska tas, för sjunker han "tillräckligt" mycket då, ( en del sjunker han alltid pga den cirkulationen han har, men det är marginellt) ja då ska det göras en kateterisering för att kunna utesluta hjärtat som orsak, men som sagt, innan dess, konsult med neuro och sjukgymnasten med.. och så finns det en väldigt ovanlig komplikation med fistlar i lungorna vilket påverkar blodet när det passerar som så att det inte upptar tillräckligt med syre, och därmed ger en sämre syresättning, men då är det i alla fall han känner till också så att syresättningen är oförklarligt låg hela tiden, och det är ju inte vårat problem.
Men det var intresant för jag har aldrig hört om det tidigare.
Men när poxen är gjord och om den inte visar någon kraftigare sänkning, då utesluter de troligen hjärtat som förklaring, men jag tycker det är konstigt, alltså Vincent rör sig annorlunda, och det i samband med hans fall är skälet till neuro, det köper jag väl egentligen, men jag ser ju ett stort samband i sämre fysisk förmåga ju mindre han orkar, och den bristande orken vill jag ju ändå ha till att den är hjärt/cirkulationsrelaterad.
Det kanske är svårt hänga med i alla svängar om man inte vet hur hans hjärta fungerar, och jag kommer inte förklara det närmare idag, men ni som vet, ni förstår nog också hur jag tänker.
Men vi fick alltså egentligen inget svar som vi suktat efter idag, kanske ska jag vara glad han slipper göra en operation och åtgärda stentet, men vad enkelt det hade kunnat vara om det ändå varit så.. nåja, ingen idé älta det, de gjorde undersökningen, nada där, nu rullar bollen vidare, men inte sjutton sätter det mindre griller i mitt huvud.
Så, förskolan då, magsjukan har härjat vidare denna vecka, det betyder att jag inte släpper dit barnen på måndag.. suck igen, jag vill inte hålla dom hemma, men jag vägrar kasta en magsjuka på dom, och framförallt på Vincent just som han opererat buken.. men att åka dit och vara med på utelek ska vi försöka ordna, om det inte är massa barn som skickas hem förstås.
Jag är ordentligt trött på vintern nu, på smittor, på att behöva hålla oss hemma, på att det snöar till förbannelse, och är så isande kallt att händerna spricker på mig, och kinderna på V trots alla möjliga tänkbara skydd för ansiktet när vi är ute, jag vill ha vår, kunna skicka barnen till fsk med gott samvete, kunna vara ute utan att klä oss sönder och samman, och mest av allt, det blir ljust, jag blir ljusare, är verkligen en riktig höst och vinter dyster, en sån där det märks mycket...
Men så en liten härlig ljusglimt i form av ett spännande och efterlängtat möte nästa helg!
Tänkte bara jag skulle visa er hur V går i trappan, en helt vanlig dag, inte trött, inte med infektion i kroppen, bara en av alla vanliga vändor i trappen, och det enda jag kan konstatera är att han går INTE som andra treåringar.
Och javisst, dr M.M från Göteborg som ringde för att tala om att det inte alls såg avvikande ut på perfusionsscintigrafin.. stentet är inte för trångt alls, och cirkulationen till lungorna ser av allt att dömma ut att fungera som den ska.
Mhmm... så pratade vi lite då om hur Vincent mår, att han har bra dagar med, men att de är få, att han trillat i trappan, och är svag i underkroppen, då tyckte läkaren att en neurokonsult ska göras, samt att vi bör träffa sjukgymnasten omgående, och att även en ansträgningspox ska tas, för sjunker han "tillräckligt" mycket då, ( en del sjunker han alltid pga den cirkulationen han har, men det är marginellt) ja då ska det göras en kateterisering för att kunna utesluta hjärtat som orsak, men som sagt, innan dess, konsult med neuro och sjukgymnasten med.. och så finns det en väldigt ovanlig komplikation med fistlar i lungorna vilket påverkar blodet när det passerar som så att det inte upptar tillräckligt med syre, och därmed ger en sämre syresättning, men då är det i alla fall han känner till också så att syresättningen är oförklarligt låg hela tiden, och det är ju inte vårat problem.
Men det var intresant för jag har aldrig hört om det tidigare.
Men när poxen är gjord och om den inte visar någon kraftigare sänkning, då utesluter de troligen hjärtat som förklaring, men jag tycker det är konstigt, alltså Vincent rör sig annorlunda, och det i samband med hans fall är skälet till neuro, det köper jag väl egentligen, men jag ser ju ett stort samband i sämre fysisk förmåga ju mindre han orkar, och den bristande orken vill jag ju ändå ha till att den är hjärt/cirkulationsrelaterad.
Det kanske är svårt hänga med i alla svängar om man inte vet hur hans hjärta fungerar, och jag kommer inte förklara det närmare idag, men ni som vet, ni förstår nog också hur jag tänker.
Men vi fick alltså egentligen inget svar som vi suktat efter idag, kanske ska jag vara glad han slipper göra en operation och åtgärda stentet, men vad enkelt det hade kunnat vara om det ändå varit så.. nåja, ingen idé älta det, de gjorde undersökningen, nada där, nu rullar bollen vidare, men inte sjutton sätter det mindre griller i mitt huvud.
Så, förskolan då, magsjukan har härjat vidare denna vecka, det betyder att jag inte släpper dit barnen på måndag.. suck igen, jag vill inte hålla dom hemma, men jag vägrar kasta en magsjuka på dom, och framförallt på Vincent just som han opererat buken.. men att åka dit och vara med på utelek ska vi försöka ordna, om det inte är massa barn som skickas hem förstås.
Jag är ordentligt trött på vintern nu, på smittor, på att behöva hålla oss hemma, på att det snöar till förbannelse, och är så isande kallt att händerna spricker på mig, och kinderna på V trots alla möjliga tänkbara skydd för ansiktet när vi är ute, jag vill ha vår, kunna skicka barnen till fsk med gott samvete, kunna vara ute utan att klä oss sönder och samman, och mest av allt, det blir ljust, jag blir ljusare, är verkligen en riktig höst och vinter dyster, en sån där det märks mycket...
Men så en liten härlig ljusglimt i form av ett spännande och efterlängtat möte nästa helg!
Tänkte bara jag skulle visa er hur V går i trappan, en helt vanlig dag, inte trött, inte med infektion i kroppen, bara en av alla vanliga vändor i trappen, och det enda jag kan konstatera är att han går INTE som andra treåringar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)