Det finns ibland de där tillfällena, personerna, sakerna som man vet är rätt. Man vet djupt där inne att detta borde vara men så blir det inte.
När man inte landar i det som borde utan svävar runt sådär i utkanten av det istället och velar.
Jag känner mig väldigt mycket när rätt är fel och när borde inte blir, en sån period där jag inte riktigt tillåts påverka alternativet och valen. Istället måste jag bara acceptera att det som är rätt är fel för situationen även om det inte är fel för mig. Och för en fullblodsegoist är det fasen inte en enkel sak att förhålla sig till.
Det leder också alldeles för lätt till att jag intalar mig själv att fel får vara okej och kanske vara rätt iallafall, jag man blir en mästare på att hålla masken uppe och i slutänden ljuga för sig själv med. Kanske med någon liten tanke att om jag intalar mig att det blir bra när fel är så kanske det till slut blir rätt...
japp jag hör alldeles utmärkt hur svamligt detta blir men eftersom det rätta är fel blir det svårt att förtydliga detaljer. Detaljer är också överskattat. Men den där känslan av att det rätta är fel tror jag vi alla stöter på till och från i allt från stort till smått.
Och det är riktigt svårt att förhålla sig till. Det sägs att man inte ska ljuga för sig själv, har man något att säga bör det sägas, gör man rätt har man ryggen fri..men så kommer alla de där saker som ingår i hänsyn till andra, till normer, till förväntningar..och då är det helt plötsligt inte lika enkelt.
Och låt säga att man ändå gör det, man försöker göra rätt, fast det är fel, inte sjutton blir det enklare heller...så då återgår jag till min teori om att det visst kan vara utmärkt sunt att ljuga för sig själv så länge man vet att det är vad man pysslar med.
Men om lögnen om att fel är rätt till slut tippar över till att bli sanning då..ja då är man ju helt körd..
Jag tänker skylla på nån slags 30 års kris, på prestationsångest, på en sjuhelskottas mixsallad i skallen och på alldeles för många bollar i luften samtidigt- vem fasen handlar rationellt då?
Men jag brukar göra det...och när jag inte längre är riktigt kapabel till det blir jag frustrerad. jag gillar rationellt. Jag gillar tydlighet. Ja eller nej. Rätt eller fel. Och sen visar det sig att världen inte alls fungerar så. Snacka om att känna sig blåst..va fan liksom. Det är inte okej.
Det är inte okej när rätt är fel och inte kan vara, bli eller göras.
För fel är inte fel för mig, det är bara fel på alla andra sätt.
Rätt ska vara rätt, rätt ska fungera, rätt ska vara rättvist och rätt ska vara enkelt.
Rätt kan dra åt skogen när det inte fungerar. Så det så!
Och får jag höra fler gånger att hade det varit rätt så hade det blivit, gjorts,varit- då kommer jag kasta något hårt. Rätt kan visst vara rätt utan att fungera men också utan att för den sakens skull vara fel. Det är bara både yttre och inre omständigheter som gör det fel.
Önskar mig ibland en skyhög nivå av agreeableness istället för min lilla 1a.. Då skulle jag åtminstone vara lite mindre egotrippad och kanske kunna förhålla mig lite mer till att dom där omständigheterna fyller nån slags funktion. Men när jag faktiskt inte bryr mig så mycket om andras åsikter, saknar empati och har tokhög nivå av egenintresse i saker och ting så ..asch rätt ska inte vara fel helt enkelt.
Förbannad tur man har lite självinsikt och kanske, men bara kanske lite självdistans så allt mitt allvar, och jag menar varje ord, lätt präglas av ironi...
eller så är jag bara bitter.