Det där med att barnen växer upp, genomgår vissa faser, vissa skeenden, där alla föräldrar tenderar bli lite emotionella. Hos denna mamman finns inget lite inblandat alls.
När min lilla skrutt nu tappat sin första tand, fått sina sexårskindtänder och den lilla nya tanden så sött kikar upp fram i gluggen är jag inte lite emotionell. Jag fick bita ihop, vara bara jätteglad, vilket jag var, när min modiga kille skitlycklig vickade loss sin första lösa tand. Sen kom kvällen. Min skrutt somnade. Min skrutt som trots vätskedrivande på kvällen är så stor nu att han klarar att vakna, gå upp och kissa, tvätta sina händer och sedan krypa ner igen, om än hos mig då, min lilla skrutt så stor att han tappade sin första tand. Det finns något större i det här.
Min lilla skrutt får uppleva det här.
Och det i sig är kanske inte så konstigt, det händer ju alla barn. Ja, alla de barn som överlever så de får chansen att uppleva det.
Jag vågar aldrig tro att jag kommer få uppleva alla skeenden i hans uppväxt, för det är ingen självklarhet. Jag har aldrig tagit upplevelsen av min sons första lösa tand som en självklarhet. Och därför sprutar tårarna på kvällen när han somnat stolt och stor i sin säng.
Jag är lycklig, jag är så förbannat lycklig som får uppleva hans första lösa tand. Jag är livrädd att jag inte ska få uppleva alla hans lösa tänder.
Jag har aldrig vågat, som jag har med lillstollan, föreställa mig honom växa upp, ta studenten, träffa kärleken, få sitt första jobb och allt annat man kan visualisera för sitt barn som förälder. Jag vågar inte. Ibland smyger det sig nu ändå på. Lite lite vågar jag hoppas. Tror gör jag fortfarande inte för jag vet att han har oddsen mot sig. Men jag vågar hoppas lite lite.
Det är så mycket större med en första tappad tand än jag nånsin kunde ana. Men vet ni vad- det är faktiskt inte bara en nackdel att inte våga blicka in i framtiden. För jag kan uppskatta allting nu, här och nu när det händer istället. Det är stort. Och jag sätter värde på det. För varje fas, varje upplevelse, kan faktiskt vara den sista.
Låter det mörkt? Ja, det är mörkt att leva med döden överhängande. Nej han är inte döende och ja det kan hända oss alla. Det spelar ingen roll. För skräcken och ångesten över sannolikheten finns kvar.
Jag har ett val, jag kan älska varje liten sak som andra missar att uppskatta och det gör jag.
Det är också därför jag kan vakna mitt i natten och gå in i mina barns rum och stryka dom både över kinden.
I vardagen lever vi på, jag uppfostrar mina barn så likvärdigt jag bara kan. Det är inte alltid så enkelt enbart på grund av deras olika förutsättningar, då är rättvisan svår att balansera. Men när min skrutt behöver bli matad för att få i sig något att äta alls, då får min skrutta sitta i knät och äta sin mat om hon behöver det. Ja, en del skulle tveklöst kalla dom bortskämda i vissa situationer. Säg det till mig och jag säger testa själv.
Testa att balansera uppfostran med sjukdom. Uppfostran med svårigheter som inte fått någon diagnos. Uppfostran med fysiska hinder och testa uppfostra rättvist när det bara gäller den ena.
Och sålänge jag uppfostrar konstruktivt med sunda värderingar, kunskap, insikt och kärlek kommer dom båda två fortsätta vara precis så fina barn som dom är. Oavsett om vi anpassar våra metoder efter våra förutsättningar.
Vi lever efter våra förutsättningar, förutsättningar jag inte alls trivs med alla gånger men som när det ljusnar lite bjuder insikter och närvaro. Att inte planera allt, att inte satsa störst, att uppskatta det enkla och lilla- det är inte alls fel. Drömmer gör vi alla. Om storslaget. Jag med. Men jag blir ofta påmind om hur värdefullt det lilla och enkla är.
Småmonstren växer upp. Det är tusen frågor och kunskapstörsten osläckbar.
Och när den lilla tanden trillar ur munnen på min skrutt slår mammahjärtat volter och krampar om vartannat. Klumpen i halsen växer och tårar av sorg, kärlek, lycka, rädsla trängs bort.
Min lillstolla säger stolt " Mamma, min storebror börjar bli stort barn nu när han tappar tänderna, men det är knasigt mamma, för snart är jag också så stor"