Döden
Den kommer i omgångar. Knackar på hos andra och påminner oss som har den i tanken hela tiden om att det var dags igen. På mindre än tre dagar har två barn gått bort. Ett av hjärtfel och ett av annan sjukdom men där det i slutänden var hjärtat som gav upp.
Det gör ont i varje cell. Barn ska inte lida och barn ska inte dö, barn ska inte lida tills dom dör, och barn ska få vara oskyldiga och leva i ovetskap.
Det gör dom inte. Inte alla.
Det gör inte vi anhöriga heller. Det finns en önskan ibland om att aldrig behövt uppleva och se och ta del av den här världen.
En värld av stöd i kaoset, kaoset man lever i, där man är tacksam över de som förstår. Man behöver dom, jag behöver dom, för jag är här. I en annan värld på samma planet där ingenting är normalitet.
Ovetskapen i detta fallet kunde varit befriande, jag tror ibland det vore så, för även om det kommer en dag då man inte längre är aktivt delaktig i denna världen kommer man alltid tillhöra den.
Det finns sidor av den som är så mörka att ord saknas.
Vi lever i den och vi har inget val, vi behöver den och vi behöver varandra. Men då får man ta baksidorna med, där barnen lider, man vet det, men vi ser det, känner det, lever i det. Och vi vet, vi alla vet att det nästa gång kan vara vi som står näst att möta det svartaste av mörker.
Ingen i den friska världen kan förstå orden som kan komma ur en förälders mun när det svarta havet sköljer över, men det finns bitar vi i kaoset kan förstå. Ångesten, vetskapen och oron som alltid alltid finns med oss, som oavsett om vi är i vad som skulle vara vår livs lyckligaste stund ändå har det med oss, nära, påtagligt- alltid.
Två barn är borta, dom lämnade denna speciella världen för att förhoppningsvis få den frid och lugn som deras nära alltid önskat dom, även om den önskan var att lugnet och friden skulle få ske med oss här i livet. Min tanke är hos dom som ska försöka överleva världen utan sina älskade, som nu tvingas möta båda världar och hantera allt det innebär.
För oss andra, vid sidan av men där i samma värld, blir ångesten än mer påtaglig. Vem är det härnäst, är det vi? Är det våran son, dotter, syster, bror, älskade....
Min natt var fylld med astmakaos, samma natt som ett av barnen somnade in. Och jag tänkte flera gånger om " Bara han orkar" , "Nu måste jag få honom lugn" , "Vad gör jag om han kollapsar"
Hela natten satt jag medveten om att han när som helst kunde krascha och det är helt bortom min makt att förhindra, jag kan medicinera, klappa, gunga, lugna, men det är inte upp till mig.
Och jag säger inte om utan jag säger när.
När han kraschar......
Jag vaknar på morgonen med ångesten i halsen och möts av beskedet att nej, denna gången var det inte ni, döden har hämtat ett annat barn. Och ångestklumpen täpper till mig.
Två vackra barn som inte gjort någonting illa, som inte hunnit leva sitt liv fullt ut, som alltid begränsats av sina sjukdomar, dom hade inte en chans.
Rättvisan i världen är få förunnad.