Min lilla loppa, hon som skrattar, busar, jävlas, och sätter griller i huvudet på mig. Detta lilla blonda yrväder som testar mig till max varje dag men som än mer fyller hela mitt hjärta så det svämmar över.
Hon är en go och glad liten skit. Som hamnar i kläm. Som inte alls alltid får den tiden och det fokus hon behöver. Som vi alla behöver. Men vi jobbar på det. Dom där små ögonblicken där det bara handlar om henne, dom gör hennes dag. Att sitta ensam på Ikea restaurangen och äta köttbullar med pappa utan en storebror som stör, att få följa med ensam och hämta ved, sitta ensam med mig och måla när storebror säckat ihop vid tv:n, att laga mat med mig utan en storebror som knuffas..alla dom där små vardagliga sakerna där det bara är hon. Vi försöker, och jag tror att vi lyckas ganska bra. Kanske är det också så att vi är extra medvetna om behovet att få ensamtid, vara i centrum, just eftersom vi vet att vi är i en situation där ja. Där det är vad det är.
Men lilla lilla skruttan tröttnar också på sin bror, på att höra oss diskutera, kompromissa, tjata. Igår vid maten när Vincent sitter och diskuterar skolan, att han är flyttfågel och Julia kotte, att han ska börja skolan osv, då kläcker hon helt enkelt ur sig att " Vincent, du kan inte äta ordentligt. Man ska äta ordentligt. Du behöver gå i lära äta skola. DET behöver du. Gå i skola och lära dig äta. En lära äta skola!"
Sedan mumsade hon vidare.
Barn ser, barn hör, barn reflekterar och barn förstår. Få saker får mig igång som när det hävdas att barn inte förstår. Att dom inte skulle se och sätta detaljer i sammanhang. Att meningen, syftet, undertonen, att det inte skulle förstås av barn. Skitsnack.
Men det är också mitt lilla troll som behövde till doktorn igen. Hennes rygg är något av ett mysterium. Och hur mycket jag än må känna att vi har vår beskärda del av sjukt måste hennes utredas. I 1,5 år har dom kikat på henne med jämna mellanrum och hittat absolut ingenting. Sjukgymnast, röntgen- ingenting. När hon sitter fast i bilen, eller måste sitta riktigt rak i ryggen får hon ont. Riktigt ont. Men inget.
Så träffar vi en otroligt ödmjuk och trevlig läkare häromdagen. Som inleder med att hälsa på oss alla, som sedan vänder sig mot Julia. -"ska du och jag prata först? så pratar jag med pappa och mamma senare!" Lilla stollan sken upp och svarade glatt på alla frågor.
Läkaren pratade vidare med oss, och efter att sedan klämt och känt, låtit henne hoppa, böja, springa, gå, gå på tå, hoppa på ett ben och allt annat möjligt fler frågor.
Till slut blev det såhär- en extremt muskulös tjej, spänstig och stark, kroppen fungerar utmärkt, förutom att JA det finns någonting i ryggen. Någonting gör henne illa i ryggen. Provtagning för remautism, sänka och en hel del annat bös. Läkaren skulle konsultera med nån specialist sjukgymnast samt att om inget framkommer sannolikt en magnetröntgen.
Jahopp liksom, det är verkligen något knas, men det är så skönt bli lyssnad på.
Nu ska dom bara lyckas hjälpa henne med.
Förövrigt blir jag tokig när man ska diskutera med sköterskor om vissa saker. Emla exempelvis. Mina barn har små kärl, dom krymper och glider undan direkt, samt att dom får utslag av plasten, av tegaderm och de flesta andra plåster... Så- ingen emla. Att då få skäll för att det minsann känns jobbigt för sjuksköterskan att sticka utan, sånt triggar mig. Fick dom att ta i fingret.
En liten trollunge igen som minsann var jätterädd för ont men som efter att jag berättat allt om hur det skulle gå till och hur det skulle kännas snabbt bara gjorde det. Utan pip, utan ledsen.
Nu bara vi väntar. Och jobbar ännu mer på att ge min lilla goa trollunge ännu mer av oss.
Många kallar dom sjuka barnen hjältar, jag gillar inte det. Det är inte självvalt och vad sjutton ska dom göra liksom, men visst är dom otroliga. Vad är då inte syskonen!!!