Vem hon är?
Hon är kvinnan som gör vår sons tillvaro på förskolan och hans utveckling till någonting positivt, hon är den som kan känna av honom, i alla situationer, hon är den som har mitt fulla förtroende, hon är den som jag vet aldrig skulle undanhålla något för mig, hon är den som ser till min son och hans bästa men också hans lillasysters, hon är den som gör att jag varje gång jag lämnar på förskolan kan göra det utan ont i magen av oro.
Det finns, som med alla, tillfällen där vi tänkt och tyckt olika eller bara inte reflekterat över samma saker, men eftersom vi kör öppna kort har det aldrig varit några problem.
Hon är skruttens resurs.
Många gånger har hon och jag pratat om hur andra, såväl personal som andra barns föräldrar inte ser vilken betydande roll hon har. Det kanske ser ut som hon inte gör ett skit när hon sitter och skriver i ett anteckningsblock medan skrutten leker i rummet intill, men hon sitter inte där och skriver för skojs skull, hon dokumenterar hans utveckling, hon har hela tiden ett öga på honom, hela tiden på stand by, beredd att gå in där han inte längre kan hantera de situationer som uppstår. Hon sitter inte bara brevid vid matbordet och ger honom direktiv för att hon tycker det är roligt, utan hennes direktiv, utan hennes närvaro och utan hennes beslutsamhet och våra övernskommelser får min skrutt inte i sig någon mat.
Hon hjälper inte min skrutt med kläder på och av för att hon vill skynda på, hon gör det för att han ska orka leka, skrutten och hon jobbar hela tiden tillsammans för att utveckla honom, för att optimera hans förutsättningar, för att han ska få vara så vanlig och delaktig som möjligt. För han har problem. Han har sociala svårigheter, han har fysiska begränsningar, han har uppfattningssvårigheter, jag kallar det så för han har inga problem koncentrera sig där han behöver, men han svårigheter med att uppfatta, dels vad som händer runt honom, dels hur han ska hantera instruktioner om hur han ska hantera sin omgivning, han uppfattar inte allt som sker. Han kan se det, man kan peka ut det, men det tar flera upprepningar och tydlighet för att han ska hitta fokus på det man påtalat.
HON hjälper honom så mycket mer än vad som syns, hon betyder otroligt mycket för hela våran familj, för hon ser nästan allt, och det hon inte ser lär hon sig se. Hon ger mig perspektiv på saker, hon är viktig.
I tisdags var hon ledig, när jag sedan kom för att hämta mina småtroll framkom att ingenting hade fungerat, barnen hade slagits, skrutten hade varit otroligt ouppfostrad och kastat glasögonen kring sig vid matbordet, vägrat äta, fått sin syster ur balans, dom hade skrikit, bråkat och hela dagen betett sig riktigt illa, och han hade inte ätit, varken frukost eller lunch. Vid bordet hade en vikarie suttit. Och såhär är det, han SKA äta, det han tar till sig ska han äta, han får hjälp att ta till sig lagom mängd, vilket alltid är en mycket liten första portion för att han inte ska pressas och få panik över mängden mat han ska behöva äta upp vilket annars händer. Äter han inte, ja då sitter HON med honom tills han ätit upp, hon analyserar dagsformen, och behöver han dela maten i små små minibitar och äta i 45 minuter, då gör hon det, behöver han gå undan i eget rum med bara en eller två kompisar i sällskap då gör dom det, och när det är riktigt illa, behöver han delmatas, ja då gör hon det. Hon skriver ner vad som ätits, druckits, hur han hanterar matsituationen. Hon väger hela tiden hans behov mot hans utveckling. När dom ska gå ut så hjälps dom åt att klä honom, han försöker med det han fixar, han utmanas i det han har svårt för, men han tvingas inte klä sig i 20 minuter för att han ska kunna det, då orkar han inte leka, och han blir utpekad även där som den som inte kan. Hon ser nödvändigheten i att separera mina småtroll, att skapa självständiga individer, behovet av att integrera med andra barn. Och hon lyckas. Dom har ett system ihop, hon har ett system och hon och jag har ett system. Det är väl fungerande system men under konstant utveckling, och i förhållande till dagsbehoven. Och hon är tuff, hon är rättvis, men tuff. Att hon anpassar hans tillvaro för att optimera hans utveckling handlar om att dels göra allt ovan beskrivet, men också så krävs det en stor portion tuffhet, han är ingen porslinsdocka, han kan inte bete sig hur han vill för att han inte orkar, anpassa, utmana och utveckla.
Men hon får ingen credd, det hon gör syns inte, inte sålänge hon är där. Så därför blev jag, även om jag förstår att det låter underligt, rätt tacksam över mina barns skitdag.
Övrig personal måste väl ändå ha insett vilken funktion hon fyller?
Och har dom det inte så har jag det svart på vitt och är inte sen att presentera det för dom om det behövs.
Men jag berättade även för henne, jag berättade vad viktig hon är, hur dagen varit utan henne, och hon kände som jag, att kanske ser dom andra nu vikten av hennes arbete.
Mina barn tog ingen skada av en dåig dag, men jag fick svart på vitt att skrutten behöver sin resurs.
Inte en resurs, utan sin resurs, henne.
Någon som ser och förstår alla bitar och som inte mesar, som vågar utveckla och utmana men som aldrig gör det på bekostnad av hans välmående.